Sudan

Dag 13 den 29 januari 2019, Abu Simbel - Wadi Hafa, 74 km

Det är en logistiskt avancerad operation att erbjuda 35 cyklister en angenäm och säker resa. Rutten kompliceras av en färjetur över Nassersjön på en och halv timme och därefter en gränsövergång. Det kan låta enkelt men här behövs stöd av lokala agenter, förhandlingar med polis, tull och andra lokala myndigheter. Bara att flytta tre fordon och en grupp cyklister in mellan alla långtradare i kön till färjan och över gränsen. Alla dokument ifyllda och fordon klarerade samtidigt med cyklister. Vid gränsen, väntar först egyptisk tull sedan genomgång av dokument innan vi slussades ut i en neutral zon. Därefter kontroll av pass och inresehandlingar till Sudan. Gränspasseringen tar tack vare arrangörens och de lokala agenternas goda assistans endast tre timmar. Wolfgang och jag parar ihop mer och mer. Han är en härlig 68 årig svetsare från gamla Östtyskland.

Innan pensionen byggde han pipelines på många otillgängliga platser. Wolfgangs engelska är betydligt mer begränsad än min men med mycket glatt humör och ständiga upptåg får vi till en rotvälska av tyska, engelska, skratt och svenska. Porten öppnas till Sudan. Vi har en fin asfalterad vägsträcka ned mot Wadi Hafa vid Nilen eller snarare Nassersjöns övre översvämmade del. Läger på en sandplan. Vid tältplatsen finns telefonkort-försäljare och valutaväxlare på plats Allt organiseras av de sudanesiska lokala agenterna, varav en är från den nationella turistbyrån. 

Lokal polis är också engagerad i trafiken men bryr sig inte i den andra hanteringen. Vid ”riders meeting” före middag talade Tallis om vikten av att stänga tälten, att inte byta om utanför tälten, att skaka skor och väskor på morgonen.  -Now we are on our way to real Africa! 

Dag 14 den 30 januari 2019, Wadi Hafa - Farkha, 151 km
Ett dopp i Nilen var dagens absoluta högpunkt. Efter femton mil genom ökenlandskap i Sudan var det mycket välbehövligt och uppfriskande. Floden är här ca 200 m bred och vattnet strömmade som i en älv. Botten sandig, krokodilerna vilade. De små maskarna i vattnet tumlade bort i det strömmande vattnet, hoppas jag. Tillsammans med Peter, Andrew och Phil satt jag en lång stund på flodbanken och tittade på några fiskare, på betande åsnor och en fågel som de engelsktalande herrarna benämnde som ” Kingsfisher”. På utseende och rörelsemönster skulle jag nog tro att det var en semestrande Fiskljuse.

Jag får en del kommentarer och frågor till den här bloggen. Jag försöker svara men det verkar vara något fel på den funktionen. Här kommer svar på några av era frågor. Hur ordnas vattenförsörjning? Arrangörerna fyller dagligen sina tankar lokalt och behandlar sedan dricksvattnet med kemikalier. Alla deltagare uppmanas att toppa sina vattenflaskor inför cykling och vid lunchstopp. Om det blir kris utmed vägen gör man tummen ned när lastbilen eller lunchbilen kör förbi. I nödfall går det också att ringa till Tallis. Då kan han styra det fordon som är närmast till den behövande. Olyckor hanteras på samma sätt men då är det doktor Jane som prioriterad. Hur låser vi cyklar och tält? Cyklarna låser vi ihop med varandra, gärna i något fast föremål om det finns. Tält och cyklar placeras med fördel i närheten av lastbilen för att bilda en liten avgränsad by. Skiljer sig vanan att cykla mellan deltagarna? Den största delen deltagare är i 50 års åldern och 60 plus. Ungefär en tredjedel är ungdomar i trettioårsåldern. Har man mindre barn, är mitt i karriären, knapert med pengar. Då är man inte med på den här resan. Idag på en etapp över 15 mil skiljde det ca tre timmar mellan första och sista deltagare. Det är ganska mycket. Det blir långa dagar för de som har tränat minst, vilket givetvis sliter mer på flera sätt.