Malawi

Dag 71 den 28 mars 2019, Chitmba Beach - Mzuzu, 135 km

Malawi är fantastiskt vackert och fruktbart men ändå ett av världens fattigaste länder. Befolkningen är ung. Nästan hälften är under 15 år. Det ställer stora krav på utbildningssystemet. Enligt Ui.se börjar nästan alla barn i skola men avhoppen är omfattande och knappt 60% av alla barn fullföljer den åttaåriga skolgången. Det som inte syns bakom siffrorna är kvaliteten i undervisningen. Det vi ser när vi cyklar är barn och unga som går till skolan på morgonen och snart hemåt igen på förmiddagen. Vi hör berättelser om stora undervisningsgrupper, om korta skoldagar. På eftermiddagen kan skolan användas av en andra omgång elever. Vi lämnar byarna vid Malawisjön och cyklar upp över en bergsrygg. Sedan ner i en dalgång och fortsätter utmed en flod uppströms mot höglandet.

Det är väldigt grönt och jorden är röd. På vägen ser vi odlingar av majs men framförallt av tobak. Tobaksbladen torkas under tak i långa låga hyddor. Malawi är det land i Afrika som odlar mest tobak. När alla jordbrukare satsar på likartade grödor ökar risker för grödan under dåliga år och att priset faller när det är goda förutsättningar. Vi ser återkommande skyltar utmed vägen om projekt för mer diversifiera odling. Efter lunch cyklar jag tillsammans med Alex i motvind in mot staden Mzuzu och lägerplatsen på en lodge. Vi är tidigt vid dagens slutmål vilket gör att vi kan ta en promenad ned till staden för att fika och handla lite snacks. Ryan byter ut mitt växelöra. När vi ska rikta den finns det en spricka i godset. Tur att jag hade med mig två extra. Redan vid sjutiden när mörkret lagt sig är många av deltagarna i sina tält. Ikväll väljer jag att sitta i trädgården utanför baren med Vikas, Balder, Tim, Tom B och Fredrick. Det sociala livet är viktigt. Samtalen lämnar cyklingen och det blir en kul stund med diskussioner kring Brexit, tobaksodling, droger, och magbesvär…

Dag 72 den 29 mars 2019, Mzuzu - Luviri school, 124 km

På morgonen uppmanas vi att ta med regnjacka. Tidigare år har det regnat och varit kyligt på toppen av stigningen före lunch. Vi har fortsatt tur med vädret. Solen värmer och vi får milslånga vyer över höglandet. Vägen följer planteringar av något som jag tror är Contura tall. Efter ett tag känns det nästan som att cykla från Orsa, upp i Finnmarken. Tall och lövskog, blågröna berg, en väg med oljegrus och vägmarkeringar, precis som i norra Dalarna. Men apor och babianer finns inte i Noppikoski och när skogsplaneringarna avtar är vi tillbaka i Afrika. Vid lunch är alla lite trötta. Tysta och sammanbitna genomför vi lunchrutiner och lämnar sedan en efter en.

På en kuperad etapp vill man helst vara ensam, välja sitt eget tempo i uppförsbackarna. Längre fram på eftermiddagen överraskas jag av de orange färgade banden som markerar infarten till lägerplatsen. Efter att jag bytte till bredare däck stämmer inte inställningen på min hastighetsmätare. Det får vara en psykologisk fördel att jag egentligen åkt längre än vad mätaren visar. Dagsetapperna rullar på några mil innan man börjar titta på mätaren. Det är givetvis häftigt att vara på ny plats, på ny kontinent. Men efter ett tag blir det lite vardag. Då börjar man istället räknar ned till lunch. Efter det är man mätt och nöjd några mil, sedan börjar man räkna ned mot mål. Att stanna för att köpa dricka eller kaffe passar bäst på andra delen av dagen. Delmål är också bra att ha. När du kommer upp för backen får du dricka. Om backen fortsätter efter krönet får du förhandla med dig själv, när belöningen ska komma. En lägerplats på skolgård. Det blir lång eftermiddag i skuggan av lastbilen. Idag finns det ingen möjlighet till att duscha eller tvätta sig med vatten från en hink. Många barn springer runt lägret. För dem är det här resande sällskapet lite som om tivoli kommer på besök.

Dag 73 den 30 mars 2019, Luviri school - Kasunga, 107 km

Vi har en lätt cykling när vi börjar på 1500 möh för att komma ned till 1100 vid dagens slutmål lodgen Kasunga Inn. Staden är en knutpunkt med många små affärer, ett sjukhus och några bensinstationer. Många affärsägare har ursprung från Indien, Pakistan eller Kina. Wolf, Brad och jag vandrar genom huvudgatan för att söka efter glass. Ingen av de större butikerna möter våra förväntningar. Vi hänvisas till en restaurang där vi kan avnjuta två härliga mjukglassar var. Under dagen har vi följt huvudvägen söderut genom ett mindre kuperat landskap. Småskaligt jordbruk med odling av majs och solrosor, rotfrukter och grönsaker. Ett fåtal kor eller getter har vi sett utmed vägen. Gräset växer ofta högt. Malawi känns lättillgängligt och attraktivt, när man väl är här. Det finns spår av hjälporganisationer. Några turister har jag dock inte sett till. Vägbanan är bra men man måste se upp för potthål i kanterna och ibland även mitt i vägbanan. Barnen ropar ”mazunga” och springer mot dig. Nästa ord är ”give me money! Så här har det varit i hela Malawia. Generellt inte i Kenya och Tanzania. Eftermiddagen i solen på Kasunga Inn är bekväm och lat. Vi har duschar, toaletter, bar, restaurang och en fin trädgård. På mätaren står det 6140 km. Vi har 33 delsträckor kvar att cykla.

Beach

Dag 68 den 25 mars 2019, Mbeye - Karonga, 162 km

Planen för dagen en sträcka på 16 mil inklusive gränsövergång till Malawi. Från Mbeya på 1700 möh till Karonga på 500, vid Malawisjöns nordvästra strand. Cykling över en bergsrygg och sedan lång vindlande resa på ryggen av en ås, nedströms ned mot gränsen. Mycket intressant och framförallt episkt vackert. Den första stigningen på en nordsida där man huvudsakligen odlar morötter, potatis och andra rotfrukter. Efter passet började bananodlingarna för att sedan följas av teplantager. Allt är kraftfullt och grönt. Vatten finns inte bara i flodfåror utan även i mindre bäckar. Vi stannade ofta för att fotografera vyerna på båda sidor av åsen. Jag vet att bilderna aldrig kommer att kunna återge det djup och de vidder som man upplever men det är samtidigt tokigt att inte försöka.

Vid gränsövergången svartväxlar jag in de sista shillingarna till Malawiska kwasha. 750 kwasha motsvarar 10 kronor. Det tar lite tid att utfärda visum på Malawisidan men annars går gränsövergången smidigt. Här i kanten av Malawisjön är klimatet nära på tropiskt. Många olika palmer. På fälten utmed vägen odlar man ris. Vi stannar för att köpa dricka. Vi diskuterar med en gatuförsäljare av simkort men vi väljer att avvakta till vi hittar ett kontor. Vid tältplatsen finns inte någon mottagning, inte wifi. Medieabstinensen bland några av deltagarna gör att de bokar taxi för att åka till en försäljare som särskilt för dem öppnar sin butik och ordnar med korten. Inne i tältet två hundra meter från stranden är det väldigt varmt och fuktigt. Alternativet att sova ute är uteslutet på grund av alla mygg. Jag har mashdelen som innertält och yttertältet med ventilation på tre ställen. Det är ett litet enmanstält. Det går bra att sitta upp mitt i tältet när jag skriver men med värmen och hög luftfuktighet immar glasögonen igen och pärlor droppar från pannan ned på liggunderlaget. Jag tar mina malariapiller var söndag men enligt doktor Jane ska vi ända vara försiktiga och om möjligt undvika myggorna.

Dag 69 den 26 mars 2019, Karonga - Chitimba Beach, 91 km

Det här ska bli en enkel dag. Det är den allmänna meningen i gruppen när vi lämnar campingplatsen i Karonga vid sjutiden på morgonen. När jag kommer iväg sist av alla finns det inte några pengar kvar i ATM-maskinerna. Banken med Mastercard öppnar först vid åttatiden. Det blir en tålmodig väntan på påfyllning. Maskinen kan i alla fall ge besked. När man knackar på displayen svarar en röst i maskinen ”five minutes” När maskinen väl släpper ifrån sig sina sedalr blir ästa station Airtel kontoret. Nya simkort kräver omfattande registrering och handpåläggning. Min telefon är åter uppkopplad vid halv tio. Tallis och Loundon som cyklade sweep är inte helt nöjda över den sega starten. I lätt motvind, på bra vägbana med långa raksträckor genom fält med odling av framförallt majs. När jag ändå är sist i fältet ökar trycket på pedalerna. Imorgon är det vilodag, lika bra att ta den här dagen som en bra träningstur. Värmen och luftfuktigheten är inte lika påtaglig på cykeln. Vind och lite fart ger svalka. Det är lite som en solfjäder. Ju mer man viftar desto svalare blir det. Chitamba Camp överraskar. Stället drivs av ett par från Holland. En väl fungerande anläggning med ett fantastiskt läge vid en fin sandstrand.

Jag tar ett dopp i sjön tillsammans med Pete. Vattnet är fint, omväxlande varmt och svalt. Jag skulle gissa att det är minst tjugofem grader. Inga andra turister bara ett gäng grabbar från byn som badar. Kvällens höjdpunkt är presentparty. Alla som vill lottats en person som ska få en present. Vi köper något som man den personen ska ha på sig under kvällen. Vi tar emot och ger i tur och ordning. Många skratt och kommentarer. Den spetsade fruktsalladen, här kallad punsch bidrar säkert till stämningen. Jag får en blå fluga som passar utmärkt till min röda t-shirt. Andrew får min present. Fotbollströja och byxor från ett lokalt lag som passar honom perfekt!

Dag 70 den 27 mars 2019, vilodag

Det regnade under natten. Jag hade tagit en chans och bara satt upp mashtältet. Somnar omgående men vaknar efter någon timme av att det regnar. Bara att rafsa ihop prylarna och sova under ett tak tillsammans med myggen. Vilodagen tillbringar vi vid Chitimba beach i sol och skön frisk bris från sjön. Jag torkar och sätter upp tältet igen, smörjer cykel, tvättar lite kläder. Det är ett väldigt enkelt liv. Vi har bara oss själva att ta hand om. TdA personalen ordnar allt praktiskt runtomkring. Beach volley och ett dopp i vågorna avvrunda eftermiddagen. För de deltaga som spenderar många timmar på cykeln var dag ökar risken för skador. För de snabbare cyklisterna gäller det att inte gå för hårt. Det handlar om touring cykling, för att kunna cykla imorgon, nästa dag, nästa vecka och nästa månad. Utöver det behöver man tur. Wolfgang har otur. Han har drabbats av infektion i det knä han skadade i Kenya. Det blir lastbilen för honom de kommande dagarna.

Mbeya

Dag 66 den 23 mars 2019, Makongolosi - Mbeye, 110 km

En mycket kuperad etapp med en sammanlagd klättring på drygt 2000 meter utspritt över 11 mil. Inledande trettiofem kilometer skakade vi fram på en provisorisk grusväg parallellt med bygget av den nya. Idag väljer jag att öka trycket på pedalerna. Vid lunch är jag ikapp de första åkarna. Tillsammans med Steve kör vi hyfsat snabbt i motvinden fram till dagens större stigning. På toppen har vi Clemant med oss och tillsammans åker vi ner till lägerplatsen vid ett hotell i Mbeye. Igår, efter middagen berättade Ashley om de geologiska förutsättningarna för vår cykling genom Tanzania.

Vi har följt Rift valley söderut ända sedan Etiopien. De senaste dagarna har vi sett urberg i terrängen. Där vi är nu har har sprickbildningen på kontinenten stoppats upp av ett tjockt lager med mycket gamla bergarter. Riften väljer en annan väg väster om Victoriasjön och urbergsområdet mot Mbeye och vidare ner i Malavisjön. Vulkanisk aktivitet i kanten på sprickbildningen har skapat den bergsrygg och de eroderade vulkaniska berg vi cyklar över för att nå slutmålet i vid Hotel Mbeye. Utsikten från bergsryggen innan vi cyklar ner var bedårande.

När fordonen kommer till hotellet är de fulla av deltagare som väljer att avkorta cyklingen. Det är skönt att tillsammans med Clemant och Steve vara först på plats för dusch och för att välja plats till tältet. Hotellet är bra. Middag på kvällen med ett stort gäng deltagare. Pizza öl och kaffe, glass. Kan inte bli mycket bättre! Men det bästa återstår. Att prata på telefon med Yvonne och med mina vänner på Håkan och Svetlanas kombinerade bröllop- och födelsedagsfest i Degerfors. Dagen till ära cyklade jag i röd tröja och byxa. Samma färg som fotbollslaget från Degerfors där supporterklubben kallas Vulkanerna! En fotbollsmundering, visserligen från fotbollsklubben Simba FC, Dar el Salam. Dräkten uppmärksammades av ungdomar utmed vägen. Kul när de ropade Simba till mig. Uppmuntrande att idag inte bara vara en mazunga, utan ett lejon!  

Dag 67 den 24 mars 2019, vilodag

Mbeya är huvudort i södra Tanzania. Staden ligger på en sydsluttningen med gröna berg i bakgrunden. Här finns många vackra träd och blommor. Staden grundades under guldrushen på 1920-talet. Ytterligare en effekt av geologin som Ashley pratade om. I kanten av sprickbildningen i rifter där vulkanisk aktivitet tagit med värdefulla mineraler upp från jordens inre. Persedelvård på förmiddagen med en omfattande tvätt och smörjning av cykeln. Vänliga damer tvättar en stor säck kläder. Promenad, lunch på ett bageri. Jag köper köttfärspaj men det visade sig vara en stampig fruktblandning i pajskal. Eftermiddagen spenderar vi i hotellets trädgård med internet och sociala medier.

Dust

Dag 60 den 17 mars 2019. Arusha - Babati, 172 km

Söderut genom Arusha. Vi stannar för foto vid klockstapeln i centrum. För de som reser över hela kontinenten används den här platsen ofta som mittpunkt. Vi är också mitt i det stora äventyret. Idag är det precis två månader sedan vi lämnade Kairo. Jag har 480 mil på min mätare efter 45 av 88 delsträckor, buss borträknat. Om allt går bra, en shalla, kommer vi att ha cykla drygt 1050 mil när vi kommer till Kapstaden den 12 maj. Tanzania har så här långt lämnat goda intryck. Stäppen och savannen i norr är torr, skogarna hårt betade, Odlingslandskap lider brist på vatten men här är ändå lite mer levande, lite mer grönt och inbjudande än längre norrut på kontinenten. Vägen söderut från Arusha går genom ett böljande stäpplandskap, genom naturreservat med skogsområden. Den ska avslutas med en stigning på några hundra höjdmeter upp till staden Babati. Efter lunch ökar värmen och vi stannar vid tre små affärer/restauranger för att läska oss. Kronan på verket är en halv liter glass några kilometer från målet. En lägerplatsen vid en bedagad lodge som i sig är något märklig. Samlingssalen heter Södertörn och rummen har namn som Jämtland och Karlskoga. I en bokhylla finns en avdelning med pocketböcker på svenska. Stället byggdes enligt TdA personalen av svenska missionärer och har använts av olika biståndsorganisationer. Idag är Södertörns högskola inblandad på något sätt men det mesta verkar ligga i träda förutom att ”Smile fm radio Babati” sänder härifrån. Vid samlingen före middagen påminns vi om att det är nu slitningar kan uppstå mellan personer och delar av gruppen. Av erfarenhet från tidigare år är det just den här delen av resan som ofta färgas av detta. Vi uppmanas att vara medvetna om att vi utsätter oss för fysisk och psykisk trötthet. Det är helt klart så att problem hanteras bättre när man inte är i affekt. Jag väntar länge, tyckte jag, på den som är i duschen. Vattnet tar ibland slut. Det är inte ok att duscha för länge. Ska jag banka på dörren och ge riktlinjer för hur vi ska använda duscharna? Det var fan vad omständlig hon är med sin disk. Det är ju bara en plasttallrik och en gaffel! Ska jag säga det jag tänker? Än så länge har jag inte fallit ur ramen. Vad jag vet har inte någon annan heller gjort det. Idag har vi haft en lång dag, 172 km på bra vägar. Middag med stora mängder pasta och köttfärssås och givetvis vegetariskt alternativ för de som önskar det. Så snart mörkret lagt sig vid halv sju lokal tid, halv fem i Sverige, ligger större delen av alla cyklister i sina tält med stora magar, på samma sätt som lejonhannarna efter buffelfrukosten i Ngorongorokratern.

Dag 61 den 18 mars 2019, Barbati - Singida, 158 km

Genom ett landskap med odling av framförallt majs men även en hel del solrosor. Morgontimmarna mellan sju och nio är ofta väldigt bra. Det är fortfarande svalt, vinden har inte kommit igång. Morgonljuset ger långa skuggor och ett vackert ljus över landskapet. Vi cyklar upp över en bergsrygg, ned och sedan upp på en annan. På det här sättet ser cyklingen under hela dagen. Vi klättrar 1700 höjdmeter och åker utför nästan lika mycket. Jag tycker om den omväxlande cyklingen och utsikten efter en stigning samt att få några gratis kilometer utför. Det är väldigt varmt uppför. Då blir det ofta stopp på toppen av backarna för att dricka vatten. Tanzania levererar! Mer växtlighet, mer grönt, vatten i flodfårorna bidrar till att binda fukten och ge rimliga förutsättningar för liv.

Taggar finns det ändå. En rejäl punktering av en tagg som gått in vid sidan av den förstärkta delen av däcket. Tur att det bara var några kilometer kvar till dagens slut. Vid campingplatsen är alla reservdäck nedtagna från lastbilstaket. Jag och många andra deltagare byter nu från smalare däck till bredare. Jag byter från 28 mm till 47 mm. De kommande dagarna är det vägar med underlag av röd jord, sand och grus. Den här kvällen sätter vi upp vid sidan av ett slitet motell. Arrangören av touren har en benägenhet att välja mer eller mindre bedagade campingplatser vid insomnade hotellrörelser. Den kritiska punkten är toaletter och duschar. Vi som tältar får dela på faciliteterna i två rum. När allt fungerar bra, vilket det sällan gör på dessa anläggningar, finns det möjlighet att tvätta sig i kallt vatten och att gå på toaletten även efter de tjugo första besöken. Det finns ofta möjlighet att boka eget rum för en mycket rimlig ersättning. Jag fortsätter tälta. Det är en del av det här äventyret. Vi får se hur det blir nu när vi kommer in i regnperioden.

Dag 62 den 19 mars 2019, Singida - Game Post, 133 km

Vi lämnar staden Singida och fortsätter söderut. Landskapet är nu mer flackt och låglänt. Det är fortfarande grönt men torrare. Mer busk- och beteslandskap. Utanför Singida ligger block av urberg utslängda i landskapet. Djur betar runt sten och bergsformationer. Det är spektakulärt och vackert. Ashley, vår egen geolog menar att det är spår av kontinentens äldsta delar. Då pratar vi mycket gamla. Dessa fanns innan den vulkaniska perioden, som vi ser spår av på många ställen utmed vår cykelväg. Vulkaner skapas när kontinenten spricker i Rift valley. Men den här gamla urbergsformationen sätter stopp. Sprickbildning sker istället väster om urbergsområdet. Några killar slår med slägga i ett block av granit. Bredvid dem en hög av grus. En enkel men mycket arbetskrävande stenkross. Andra grabbar hänger på oss när vi cyklar förbi. Deras cyklar är inte i toppskick men de vill tävla och de kör för fullt ända till ett paket ramlar av. Ur paketet en liten valp som springer ned i diket, killen efter! Slut på det racet. Efter drygt 500 mil genom norra Afrika är det tillfälligt slut på asfalterad väg. Dagens avslutas med fem mil genom bushlandskap på grusväg. De bredare däcken kommer väl till pass. Vi kommer att ha grusväg ytterligare några dagar. Det går långsammare, tar lite mer på handleder men det är samtidigt roligt att vara riktigt nära, att aktivt välja bästa del av vägen. Det är mycket lite trafik. Några motorcyklar och en del boskap är allt. Campingplats vid en ”Game post” Härifrån utgår den personal som övervakar det intilliggande naturreservatet. Bakom huset ligger en stor hög med rostiga cyklar. Det är beslagtagna cyklar från tjuvskyttar. Vi är mitt ute i bushen. Våra mobiltelefoner fungerar inte så bra. Internet kommer och går. Det är ovanligt och säger något om hur väl mobiltelefonnäten generellt fungerar. Innan jag somnar, fyra skott! På morgonen pratas det om att motivet till skotten var att hålla undan elefanter från lägret.

Dag 63 den 20 mars 2019, Game Post - Soccer Field camp, 113 km

Dagens höjdpunkt efter krävande cykling på grusväg är kall öl. Det är hög stämning när ett tjugotal cykelturister samlades vid den lokala puben i det lilla samhället i bushen mitt i Tanzania. Vid ölen diskuteras läget i gruppen och vi enas om att än så länge är lugnt. De som varit med på tidigare resor menar att det är relativt lite friktion. Vi får se. Lägerplats vid en skola. En stor del av barnen från byn samlas på fotbollsplanen vid lägret. Vikas och Richard håller i frisbeeskola, Lulu som kör lunchbilen tar på sig en gorillamask som skapade mycket skrik och skratt. Steve organiserar fotbollsträning. När mörkret lägrar sig försvinner de gamla till tälten. Ungdomarna, läs 30 till 40 åringar, sitter som vanligt kvar och snackade en stund. Dagens cykling genom relativt flackt landskap. Grusvägen skär raka snitt. Vägen är hela tiden omgiven av tät busk- och trädvegetation. Det är ungefär som att cykla i en korridor på packad jord, sand och sten omgiven av gröna väggar. Vi såg några apor innan lunch även spillning från elefant, vilket tyder på att de finns i området men om de är fem meter in i bushen syns de inte. Särskilt inte för oss som måste hålla ögonen på vägen. Grusvägen söderut är ganska primitiv. Det bidrar till att majoriteten av trafiken väljer en annan väg. Istället möter vi människor och samhällen som sällan ser en masunga (vit man), särskilt inte på cykel. Alla hälsar glatt och uppståndelsen är än större när vi stannar för att fika eller köpa dricka. En hink med vatten räcker faktiskt riktigt bra till att tvätta håret och hela kroppen. Det är också helt ok att tvätta sig på cementgolvet med hålet i golvet när det inte finns något alternativ. Middag med köttfärs täckt med potatismos och till det grönsaker. Den här rätten har ett engelskt namn Shepards paj. Mycket gott. Jag tar om tre gånger…

Dag 64 den 21 mars 2019, Soccer Field camp - Biti Manyanga school, 128 km

Grusvägen skiftar från packad jord, till stenig, till sandig. Det krävs vägval över hela körbanan för att om möjligt hitta det bästa spåret. Det gäller att undvika stenar, potthåll och sandiga partier. Det går långsamt men det är roligt! Vi cyklar åter i den gröna korridoren. På ena sidan är det ett reservat. Högt gräs och en ridå av träd. På andra sidan människor med djur som betar ned gräset och gör gångar mellan träden. Jag spanar in i reservatet men det enda jag ser av vilda djur är åter ett gäng apor i skogskanten. Tidigt på morgonen hade några deltagare sett tre giraffer passera framför dem. Utmed den sträcka av vägen som gränsar mellan reservat och små jordbruk brinner stockeldar. Elden syftar till att hålla undan elefanter från att ge sig på odlingarna. Det är mest majs men jag även sett några tobaksodlingar. Jag åker mitt i fältet med Wolf och Brad. Deltagarna sprids ut under dagsetapperna. Idag skilde det säkert fem timmar mellan Clemant, som var framme vid lägerplatsen innan den stora lastbilen och Vikas/Ingela som lugnt cyklade in en halvtimme före middagen. Det är helt ok att välja upplägg av cykling och av stopp utmed vägen. För arrangören blir det extra utmanande en dag då många av deltagarna är ute lång tid och kan behöva support. Även grusvägen kräver sin tribut med ett tiotal fall. Balder drabbas värst. Framhjulet skär ned i vägkanten. I fallet får han ett djupt jack under knät. Så här långt ute i bushen fungerar inte mobiltelefoner. Balder plockas ändå upp av den stora lastbilen och i lägret syr Jane ihop såret. Vid lägret samlas också barn för att ta sig en titt. Det är slående hur många barn vi ser. Befolkningstillväxten måste vara väldigt stor. Om utvecklingen fortsätter som nu kommer en miljard människor i Afrika att vara fyra om bara sjuttio år. Många yngre män sitter sysslolösa under träden i byarna. Det är roligt att se alla ungar utmed vägen men samtidigt undrar man vad de ska ta vägen när de växer upp. Människan tar över allt mer. Trots att en tredjedel av landets yta är avsatt som nationalpark eller reservat tas varje år nya stora arealer över av människor. De vilda djuren trängs undan.

Dag 65 den 22 mars, Biti Manyanga school - Makongolosi, 120 km

Vi har en väldig tur med vädret. Samtidigt som cykloner drabbar hårt söderut i Mocambique och Malawi. Trots att åskväder rör sig runt om oss är vi förskonade från regn. Det underlättar givetvis både campingliv och cykling. Det här är fjärde dagen på grusvägar i Tanzania. Vi kommer nära både natur och människor även om vi inte ser särskilt många vilda djur. Clint som besvärats av ryggont sedan fallet utanför Nairobi väljer att avbryta. Tallis kör Clint och Ekaterina till Mbeye. Vi cyklar på varierande grusvägar. En Pepsi bil stannar hos oss mitt i skogen! Två glada Pepsi gubbar bjuder på dryck. Medelhastigheten är låg och eftermiddagen i lägret blir kortare. En hink med vatten för 5 kronor till avtvättning. Idag får jag sällskap av ett gäng ungar som skrattade och kommenterar min tvagning hjälpligt skymd bakom en trasig dörr. Det är varmt i tältet. Utanför är myggen på hugget. Vi tältar vid en skola i byn Mankongolosi. Vägen genom byn är bara tio meter bort. På andra sidan vägen ligger en bar av något slag där man spelar musik på hög nivå. I huset bredvid övar en kör och en orkester. Låten man övar inleds med ett en tupp som galer. Man övar väldigt många gånger. Försök att sova i den här kakafonin om du kan. Förhoppningsvis lugnar sig musik och trafik framåt natten. Jag får leta rätt på öronpluggarna. De ska ligga i ytterfacket på väskan som står under absiderna på tältet. Imorgon sista tio milen på den här sju dagars etappen till vilodag i Mbeye.

Safari

Dag 57 den 14 mars 2019, vilodag

Steve som kör den stora lastbilen och som är från Arusha har ordnat med två dagars utflykt till naturreservatet vid Ngorongorokratern. Större delen av deltagarna har anmält sig Fyra Toyota Land Cruisers packas med väskor och tält för en övernattning på kraterkanten. Färden går till att börja med genom låglandet för att sedan klättra upp mot den kollapsade vulkanen 2400 m över havet. Fram till naturreservatet finns inga vilda djur, allt är betat av tamboskap och bearbetat av människan. När vi passerar in i reservatet blir skogen ogenomtränglig och grönskan som en vägg. Vi klättrar snabbt på grusväg upp till en utkikspunkt. Utsikten över kratern är bedövande. Sex hundra meter under vår utkikspunkt ligger en platt grön yta, en kraterbotten som omfattar 250 kvadratkilometer och som omsluts av den branta kraterkanten.

I det klara vädret ser vi allt på en gång! Där nere är sjön med saltvatten, vattendragen med sötvatten, trädridåer och vi kan ana djur alldeles nedanför vår utkikspunkt. Vi blir kvar en lång stund innan färden fortsätter till campingplatsen. Resan på cirka 20 mil har tagit hela eftermiddagen. Av dagen återstår bara att sätt upp tält och att äta middag som tillagas i ett kök vid campingplatsen. Kyckling och ris smakar utmärkt som avrundning på den här dagen. Balder fixar till självkostnadspris en leverans av öl och vatten från en närbelägen lodge. Det är ganska svalt och jag sover bra med undantag för ett toabesök mitt i natten. Utanför dusch och toa anläggningen står en buffel med stora horn och betar gräs. Jag har ju haft djur i mitt tidigare liv, så när jag glider in på muggen säger jag bara, tjena tjuren, här står du och mumsar. Något jag inte visste var att bufflar i Afrika har stor integritet, är väldigt måna om sitt utrymme och värnar den med stor kraft. Därför gick jag helt enkelt förbi tjuren, även när ärendet var avklarat och han verkade trots allt nöjd med att får beta vidare i lugn och ro.

Dag 58 den 15 mars 2019, vilodag

Safari. En present från min älskade Yvonne som övertalade mig att ta vara på den här chansen. Det här är Afrika! Jag hade förväntningar på att få se djur men var samtidigt lite fundersam över hur vilda de egentligen är om ett gäng Land Cruisers samtidigt kan köra genom deras område. Det är helt uppenbart att det finns en överenskommelse mellan djuren och människorna som rör sig i deras hem. Och vilket hem sedan! Ngorongorokratern är nog så nära en lustgård man kan komma på jorden. Här finns goda förutsättningar för en stor mängd och mångfald av djur. Vi åker ned i kratern vid halv sjutiden. Förarna håller kontakt via radio och tipsar varandra om var det kan vara mest intressant. Vi pekar upprört på gaseller, gnuer, bufflar, sebror, vårtsvin, hyenor, schakaler och en rad olika fåglar men föraren styr direkt mot en plats där det redan står två fordon. Alldeles vid sidan av vägen ligger en död buffel, en lejonhanne äter och tre andra ligger och jäser, antingen på rygg eller på sidan. Lejonen har koll på oss men bryr sig inte. En väljer att flytta sig från solen och lägger sig tungt på sidan i skuggan av vår bil. Den hane som ligger på rygg låter sitt vatten gå snett upp i luften. Det mesta hamnar vid sidan. Vi stannar säkert en halvtimme. Sakta flyttar sig två hannar över vägen ned mot vattnet. Hyenor och schakaler som väntar på sin tur får snällt avvakta då en av lejonhannarna är kvar och vilar vid sidan av resterna från buffeln. Vi rullar vidare med bilen och får under förmiddagen uppleva flodhästarnas frustande och smiskande med svansar för att hålla sig svala i ett vattenhål. En stark upplevelse är de två noshörningar, en hona och en hane som sakta kommer gående mot oss och som passerar vägen bara ett femtital från storögda och frenetiskt fotograferande safariturister.

Elefanter blir den fjärde av de ”Big five” vi ser under den här dagen. Stora hjordar av gnuer och sebror, båda med många nya ungar. Vi ser ett rökmoln när en grupp sebror springer undan för några lejonhonor. Lejonen har gjort en manöver där en av honorna smugit sig in bakom sebrorna och jakten blir framgångsrik. En sebra får sätta livet till. På cirka två hundra meters avstånd ser vi hur lejonhonorna delar på bytet. I den grunda salta sjön står tusentals rosa flamingos på sina långa ben. I vattenbrynet lufsar hyenor. De får skockar av fåglar att successivt flytta sig undan från jägarna. Fyllda av alla upplevelser och med en enkel lunch på campingplatsen återvänder vi till Arusha vid 17 tiden. Upp med tälten igen. Vi väljer att gå till en restaurang några hundra meter från campen. Där äter vi kyckling med bananer stekta i lokala kryddor. En bra semesterdag och vilodag från cykling.

Dag 59 den 16 mars 2019, vilodag

Fortsatt fint väder på campingplatsen Masai camp i Arusha. Vi tvättar kläder, duschar och plockar med våra prylar. En kort resa med shuttelbuss till centrum. Wolfgang köper simkort innan vi styr kosan till Sheraton hotell för frukost. Det är en alldeles underbar buffé och vi äter minst två gånger av allt som finns till buds. Brad, Wolf och jag njuter länge i skuggan på terrassen. Jag uppskattar alltid hotellfrukost men den här ligger högt på topplistan. Promenad från centrum ned mot tältplatsen. Wolfgang passar på att raka och klippa sig och på väg ut från frisören skrockar han nöjt, ”two dollars main got!” Resten av dagen till vård av cykel, packning inför den sju dagar långa cyklingen från norra Tanzania till nästa vilodag i söder vid staden Mbeye. Det blir säkert en öl också till fotbollen på tv från England under eftermiddagen. Fotboll från toppklubbar i Europa är mycket populärt. Ett vanligt klädesplagg på framförallt unga män är kopior av fotbollströjor från Manchester, Arsenal, Barcelona, Bayern m.fl.  Arusha ligger på sydsidan av bergen med en frodig grönska som omger den något ruffiga men samtidigt charmiga staden. Många turister som bestiger Kilimanjaro eller åker på Safari i Serengeti och Ngorongoro bor i eller passerar Arusha. I centrum dröjer det inte många sekunder innan försäljare av varor eller tjänster söker upp oss turister med sina erbjudanden. Stämningen är avslappnad. Det är få militärer eller poliser och synliga vapen i jämförelse med andra länder vi passerat. De nya deltagarna flyter in fint i gruppen. Joost från Amsterdam tar semester i två veckor för att cykla mellan Nairobi och Mbeye. Daan är också holländare och bor just nu i Khartoume där hans fru arbetar på ambassaden. Daan får inte jobba i Sudan då han har diplomatisk status. Nu blir några veckors cykling i Afrika mellan Nairobi och Lilongve ett bra avbrott. Två par har också anslutit i Nairobi. Det är Clint and Ekaterina från Balder i Colorado. Brett from Sydney och Kaye from Wellington. Alla fyra ska cykla med oss till Kapstaden. Alexander från Munchen är pojkvän till Tina. De cyklar tillsammans den kommande etappen till Mbeye.

Steppe

Dag 55 den 12 mars 2019, Nairobi - Namunga, 157 km

Cyklingen ut ur Nairobis södra förorter är bökig. Smala vägar med mycket trafik i motsatt riktning in mot stadens centrum. Långa köer där otåliga förare kör om och tvingade oss cyklister av asfaltkanten och ut på sidan av vägen. Det bidrar till att fler av deltagarna är med om mer eller mindre allvarliga incidenter. En av de nya deltagarna i Nairobi fick avbryta och åka med lastbilen. Bob som anslöt till touren i Addis föll så illa när han skulle upp på asfaltkanten att han måste uppsöka sjukhus och avbryta cyklandet i minst fyra veckor. Han är tillbaka i lägret men siktar på att åka hem. Även Ingela avbröt dagens sträcka då hennes framhjul skadades i ett fall med Tina. Fredrick fick upprepade punkteringar efter en sammanstötning med bromsskivan på Alex cykel. Väl ute ur stadens förorter ändrades landskapet åter till stäpp med gräs, taggiga buskar, akaciaträd och gulnat gräs. Här är det boskapsskötsel som gäller. Vägen söderut mot gränsen till Tanzania. Den är omväxlande med rullande kullar och olika underlag. Allt från perfekt ny asfalt till gammal väg med stora potthål till vägarbeten med bara grusväg.

Jag har en mycket bra dag på cykeln. Det är dagar när man bara har 40 km kvar istället för de dagar då man tycker att 40 km känns väldigt långa. Några vilda djur har jag däremot inte sett även om jag ofta skannar av det vackert böljande stäpplandskapet.

Vi slår läger tre kilometer från gränsen. Jag cyklar ner till bensinstationerna för att köpa glass men det blir muffins och chips istället och det uppskattas när jag är tillbaka vid bordet under trädet där gamlingarna samlas med sitt kaffe och sin öl. Dagens etapp är så här långt den längsta, 160 km. Det blir tidigt tyst i tälten. Klockan halv nio är det fortfarande varmt. Över +30. Utan vind ligger värmen kvar. Det är tyst. Inga böneutrop. Ute på vägen är trafiken är gles. Det är bara några hundar som skäller och en gnisslande cykelpump, som aldrig slutar att pumpa. Det skärande ljudet ska tydligen komma från en liten uggla!

Dag 56 den 12 mars 2019, Naminga - Arusha, 118 km

Gränsövergång för alla deltagare, personal och tre fordon. Gränsstationen är nästan tom när vi köar upp för utcheckning från Kenya, stämpel i passet, incheckning i Tanzania, fingeravtryck, foto, visum för 50 US dollar, stämpel, färdig!. Vi cyklar de första kilometerna i land nummer 5. Det är cykeletapp nummer 43 av totalt 88. Vi har cyklat 450 mil. Det återstår knappt 600 till Kapstaden. Vänstertrafik här också, precis som i Kenya. Vi rullar över Masai stäpp söderut mot foten av Mount Meru. I fonden i öster ser vi konturerna av Mount Kilimanjaros snöbelagda topp. Inga vilda djur idag heller. Andra deltagare med bättre ögon och mer tur ser giraff och gaselle. Jag håller mig till får, getter, kor och åsnor vallade av pojkar och män klädda i typiska rödsvart rutiga skynken över axlarna och långa käppar i händerna. Det är inte så att man stannar och pratar med alla men en tumme upp och, tjena grabbar brukar ofta uppskattas med leende och en hälsning tillbaka. När jag sitter på cykeln och rullar förbi i 25 kilometer i timmen är det dåligt med utrymme för dialog. På frågor som How are you? Where are you from? Där svarar jag ofta i flykten, på svenska, hej grabbar/tjejer, bara fint! När vi väl rundar foten på Mount Meru rullar det snabbt ned mot Arusha och dagens slutmål vid Masai camp.

En välordnad campingplats med världens långsammaste restaurang och elektricitet som kommer och går. Först efter beställning får vi reda på att pizzan levereras från en annan plats. Till att börja med lovar personalen att det tar max 45 minuter sedan blir det 5 minuter i taget fram till två timmar. Men när den väl kommer är pizzan är väldigt god och på restaurangen undviker vi en kraftig eftermiddagsskur! Vi tar en tuctuc tre kilometer in till centrum. Det är smidigt och väldigt billigt. Vi förhandlade ned priset från 6 till 3 tusen för transport av tre gubbar. Ett tusen Tanzaniska shilling motsvarar ca 5 kronor. Nytt simkort med 3 Gb data för 200 kronor. "Masunga have money", inte snål men lite försiktig 😊

To Nairobi

Dag 51 den 8 mars 2019, Isola - Nanyuki, 72 km

En helt fantastisk dag på cykel! Stigningen började direkt och fortsatte konstant svagt upp till 18 km då backarna tilltar och håller i ända upp till dryga 30 km. Vi cyklar upp på foten av Mount Kenya. Den snöbelagda toppen är i synfältet hela dagen. Växtligheten god med stora träd grönt gräs och gröna buskar. En bit upp finns stora fält med konventionell odling av spannmål.

På toppen av stigningen stora växthus, framförallt odling av blommor. Kanske är det härifrån rosorna kommer som jag köper på Hemköp i Snättringe? Det är första gången i Afrika som jag ser mer omfattande rationell odling av spannmål. Det är stora landområden som drivs av farmare med koppling till den brittiska kolonialtiden. Vi stannar vid en restaurang och caférörelse på toppen av stigningen som är helt i engelsk stil. I trädgården njuter vi av blåbärsmilkshake och flat white coffey. Underbart att toppa morgonens vackra och krävande cykling med dessa läckerheter. Dagens cykling sker i grupper. Det är någon form av utmaning som ska genomföras. Ta bilder, samla föremål, ja du vet ungefär vad det handlar om. I lägret på eftermiddagen ska allt presenteras i kombination med udda klädsel. Det här är en del i en ritual inför passagen av ekvatorn. Wolfgang, Brad och jag väljer att lägga allt åt sidan för att istället njuta av dagen, ta en promenad, växla pengar, dricka kaffe.

Vi tog givetvis del av eftermiddagens presentation, iklädda nyinköpta saronger. De grupper som fullföljde utmaningen gjorde bra ifrån sig och det blev en kul stund tillsammans. Norra Kenya är till stor del muslimskt. När vi frågade efter öl i en by för några dagar sedan svarade mannen vi frågade. Nej vi har inte öl, det är mot vår religion men på andra sidan vägen finns en god kristen. Hos honom kan ni köpa kall och god!

Dag 52 den 9 mars 2019, Nanyuki - Sagana, 103 km

En dag genom en lustgård. Allt som sätts i jord i den här miljön kommer att växa upp och ge riklig avkastning. Mangoträd, bananträd, majs, alla sorters rotfrukter och grönsaker. De små producenterna säljer sina varor utmed vägkanten. Jag köper fem fina bananer för motsvarande 10 kronor.

Vägen är dock hårt trafikerad och ganska smal. Vi tvingas hela tiden ut utanför vägbanan när mötande fordon kör om varandra. I en utförsbacke lämnar Wolfang vägen, kör på en cementsträng, vinglar till och ramlar ut över körbanan. Brad och jag som kommer strax efter får undan Wolf och hans cykel från vägen. Det är några minuters orolig väntan innan vi förstår att det gått relativt bra. Inget verkar brutet. Skrapsåren är måttliga med tanke på fart och underlag. Ett litet felbeslut och så var olyckan framme. Via mobiltelefonen får vi kontakt med Tallis som är på plats med Land Cruisern inom en halvtimme. De tar med sig Wolfgang och cykel till lägret. Jane tittar till honom.Vi hjälper till med hans tält men vid det laget är Wolfgang, stärkt av två öl, åter i gott slag. Shiiit! Under eftermiddagen surfar jag på plantager och kolonisation i Östafrika. Tillsammans med en lokal cyklist som följer gruppen in mot Nairobi diskuterar vi den delen av Kenyas historia. England, Tyskland och Frankrike delade i god imperialistisk anda upp området mellan sig i slutet av 1800 talet. Området hade visats sig vara användbart och europeiska investeringar uppmuntrades och skyddades. Plantageägare och farmare lockades att etablera sig. Givetvis sker det på bekostnad av de människor som levde i området. De förvisas till andra regioner, ofta i konflikt med stammar som redan fanns på dessa marker. Plantageägare, farmare från Europa gavs långa arrendekontrakt, skatteavdrag och andra förmåner för att de skulle satsa på Östafrika. Efter första världskriget erbjöds soldater som tjänat den brittiska armen goda villkor för att etablera sig i Kenya. Trots det förblev den vita befolkningen liten. Det visade sig krävas stora investeringar för att lyckas. Exempel på den här historien såg vi igår när vi cyklade upp på höglandet vid foten av Mount Kenya. Successivt växte motståndet från majoritetsbefolkningen och samtidigt minskade intresset i Europa för att behålla kolonialmakten. På 1960 talet blev Kenya självständigt. Många av de europiska bosättarna lämnade landet. En stor del av de landområden som lämnades delades nu till landets nya elit. Vi ser tydliga spår av brittisk kultur t.ex. i administration. Språket utmed vägar och på skyltar. Hur byggnader och vägar är formade. Våra läger bär tydliga spår. Engelska är ett språk som alla Kenyaner verkar vara bekanta med.

Dag 53 den 10 mars 2019, Sagana - Nairobi, 63 på cykel och 40 i buss.

Cykling genom rullande landskap. Försäljning av växter, blommor, grönsaker och frukt utmed vägen. Befolkningen tätnar ju mer vi närmar oss Nairobi. Även trafiken är intensiv trots att det är söndagsmorgon. Vi försöker hålla undan men vägrenen är fylld med cementremsor var tionde meter. Vi studsar över om vi ser mötande trafik och samtidigt hör bilar och lastbilar komma bakifrån. ”It´s weight before way” som gäller. Jag försöker balansera på vita linjen men ger upp och cyklar stora delar på jordsträngen utanför vägrenen. Etappen idag är avkortad. Efter bara 63 km väntar en buss och en lastbil för att transportera oss in mot och genom Nairobi till en camp i stadens södra utkant. Wildebeest Eco Camp är en toppanläggning med fina duschar, restaurang och pool.

Snabbt upp med tält och sedan iväg med taxi till ett köpcenter inne i centrum. Wolfgang köper sovsäck och ny tröja att cykla i. Jag inhandlar en t-shirt och därefter går vi över till väsentligheter som glass, kaffe och muffins. En kort taxiresa senare är vi på en av stadens bättre restauranger, Carnivore. Martin har bott i Nairobi under några år och han är vår guide. Soppa och sedan serveras grillat kött omväxlande från struts, krokodil, gris, nöt, kyckling. När vi inte orkar mer återstår bara efterrätt och taxiresa tillbaka till camp som ligger i Karen distriktet. Imorgon siktar vi på att besöka Karen Blixen huset.

Dag 54 den 11 mars 2019, vilodag

Nairobi är en stor stad. Wildebeest Eco Camp en avskild lustgård tio kilometer söder om stadens centrum. Stadsdelen är uppkallat efter den danska författarinnan som levde här i början av förra århundradet. Vi tar en taxi till huset där hon bodde men när vi kör upp på parkeringen har intresset för museet avtagit. Vi styr istället kosan till Karen restaurang och cafe´ någon kilometer längre ned utmed vägen. Nästa stopp blir Karen köpcenter. En nybyggd öppen byggnad med liknade stil som i USA. Mycket noggranna säkerhetsarrangemang. Taxin undersökts, alla passagerare uppmanades att gå ur innan vi kan köra in på parkeringen. Kontroll även vid ingången till själva köpcentret. Rundturen avslutas med besök på postkontoret för att köpa frimärken. Vi återvänder lagom till Ryan öppnade cykelverkstaden. Jag hade gjort upp om hjälp att byta bakhjul. Det slutade med byte av vevlager, kassett, kedja, klinga fram samt justeringar av växelöra och bromsar. Alla reservdelar har jag tagit med hemifrån. En komplett ”makeover”. Frågan är om jag skulle behöva något liknade. Idag ficka jag frågan av Steve som återvänt till touren och sedan av Veronica om jag varit och klippt mig. Svaret är att jag inte använt en kam på två månader och håret var nytvättat, igår.

Savanna

Dag 49 den 6 mars 2019, Marsabit - Laisamis, 97 km

Jag ligger i tältet. Klockan är åtta på kvällen. Värmen från marken tränger genom både tältets botten och luftmadrassen. Jag har satt upp mash delen, ett tältformat myggnät. Genom taket lyser stjärnhimlen och på sidorna lampor från tälten runtomkring. Lägret är uppställt på en idrottsplan vid en högstadieskola utanför en mindre by. Här har vi tillbringat ganska många timmar då dagens etapp var snabbt avklarad. De tio milen har tidigare år gått på en grusväg. Då krävdes det säkert en hel dags cykling. Nu är grusvägen ersatt men en utmärkt asfalterad ny väg. Trots sidvind är alla deltagare framme vid lägret redan vid lunchtid. För egen del är de långa eftermiddagarna i lägret inte någon favorit. Det är för varmt för att göra någonting annat än att hänga under taket vid lastbilen. Magen är också en viktig faktor. Bra dagar kan man släppa en brakare utan komplikationer. Andra dagar är det mycket spring med skyffel eller till hålet i golvet. Jag ser fram mot mer balans och stabilitet på den fronten. Upplevelsen av cyklingen påverkas givetvis av hur man mår. Trött, törstig och svag mage bidrar inte särskilt mycket. Däremot var den här morgonens cykling, utvilad och nyfrukosterad genom nationalparken ovanför Marsabit, helt fantastisk. Där finns frodiga träd, skugga på bergssidorna och det ska även finnas vatten i några vulkankratrar och djurliv även om vi själva bara såg en överkörd hyena. Nåja vi såg även babianer, struts och en stor gasell utmed vägen ned från nationalparken.

Vägen fortsätter sedan genom omväxlande svann- och ökenlandskap fram till byn Laisamis. Hälsoläget i resesällskapet är relativt gott. Vilodagen kombinerad med bra vägar gör att slitaget hålls nere. För närvarande är det bara enstaka som avstår från att cykla. Steve är i Nairobi för ordentlig undersökning. Mike åkte hem till USA efter sitt fall. Det visade sig vara en fraktur på nyckelbenet. Återstår se om han kommer tillbaka till touren.

Dag 50 den 7 mars 2019, Laisamis - Isiola, Buss ca 200 km

De regionala myndigheterna och arrangörerna har i förväg bestämt att vi inte ska cykla fram till staden Isiolo. Det är ett spänt läge mellan olika stammar, olika djurägare och en potentiell närvara av Al Shabab grupper gör att myndigheterna inte vill ha cykelturister i området.

Bussturen går smidigt och vi anländer redan vid 11-tiden till lägret i trädgården till en semesteranläggning, en resort strax söder om Isiola. Ett avgränsat område med vackra planteringar med olika typer av stora träd. Här finns restaurang, bar med wifi vid sidan av goda möjligheter till dusch och toalett. Lyx helt enkelt! Från bussen såg vi giraff, några olika typer av gaseller, strutsar i ett landskap som, trots att det är fortsatt torrt, blev allt mer frodigt. Några av deltagarna tar TucTuc till staden för att ta ut pengar och för att bl.a. köpa glass. Jag stannar med min bok, laddar telefoner, pannlampa och batteripack. Petes fru Elaine i Toronto har ordnat med ett nytt bakhjul. Vi kommunicerar via e-post. Återstår gör överföring av pengar för hennes utlägg till cykelbutiken. Elaine kommer även att ansluta till touren i Victoria Falls. Därifrån ska hon cykla med Pete och gruppen till Kapstaden. Hjulet kommer dock tidigare, med Tom till Nairobi när han återansluter efter att ha firat sin mors 100 årsdag i Montreal. När jag skriver om hur vi flyger fram och tillbaka blir skillnaderna i livsvillkor så uppenbar. De småkillar som vallar getter utmed den väg vi cyklar har inte några egentliga val. De kvinnor som samlar ved och staplar pinnarna utmed vägen till försäljning eller de som ägnar stor del av dagen att hämta vatten i gamla plastdunkar. Vilka val finns i deras liv? Det kanske är tufft att cykla i värme och motvind men med det här perspektivet är vi oerhört priviligierade. Jag försöker skämta med en kille när jag köper en flaska Fanta. Du gör bra business säger jag, så mycket pengar har jag inte. Han rycker på axlarna och säger lugnt, muzungo have money! Att muzungo betyder vit man, har jag kollat upp på google. I övrigt kan jag faktiskt inte några andra ord på swahili. Det säger också något om min skyddade, upphöjda position.