Dunes

Dag 101 den 27 april 2019, Windhoek - Weissenfels camp, 124 km

En härlig morgon. Svalt, låg sol och vind i ryggen när vi lämnar Windhoek och styr sydost mot öknen. De inledande 20 kilometerna på asfalt sedan grus. En rejäl stigning följs av ett kuperat landskap. Det är härligt att komma upp och se vidder, berg i fonden efter två veckor av plattåkning genom Botswana och Namibia fram till Windhoek. Här är det också torrt. Väldigt torrt. Enligt värdparet på den gård där vi tältar har de bara fått 16 mm regn det här året. På gården har de fem borrade vattenkällor varav tre är torra. Endast de som går ner mer än 170 meter ger vatten. Vi har tillgång till dusch och vattentoalett men ska givetvis vara sparsamma. Jag gillar grusvägen. Den kräver ständig navigering för att hitta bästa spår. Hittar man det rullar det på med hyfsad fart.

Landskapet är betagande. I det klara vädret ser man bergsryggar miltals bort över de enorma vidderna av torr, låg busk- och trädvegetation. Det är inte helt olikt vår fjällvärld. Den stora skillnaden är värmen och den totala avsaknaden av vatten. Grusvägen vindlar genom landskapet. Vägen består av sten och sand. Det gör att vägbanan till stor del är knagglig där det är stenigt och lös där den är sandig. Grusvägar hemma har ofta lera som binder sand och sten. När den plattas till ger det en jämnare yta. Det går långsamt, är stötigt särskilt när det bildas tvättbrädor, men det är klart åkbart. Den torra luften gör att mun och svalg är torr och konstant sänder signaler om vatten. När det är åtta kilometer kvar är vattnet slut. Vi stoppar Tallis som kör förbi. Från bilen fyller vi på flaskorna och kompletterar sedan med öl när vi väl kommer till lägret. Viktigt med vätsketillförsel! Wolfgang bjuder på bitong, torkat kött från koudo. Wolf har fortsatt problem med förstorad prostata. Han tar lastbilen. Idag blir jag intervjuad av Loundon som gör mediaarbete åt arrangören. Det ska bli några kommentarer av mig till cyklingen genom Zambia. Korta filmsnuttar på några minuter som han lägger ut på Instagram och Youtube. Målet är att marknadsföra cykelresorna till nya kunder. På TdA cykling hemsida finns redan information om och idag tjugofem anmälda deltagare till Tour d´Afrique 2020.

Dag 102 den 28 april 2019, Weissenfelts camp - Solitaire, 124 km

Weisssenfelts camp ligger 1800 meter över havet. Det är kallt på morgonen när vi packar ihop tälten. Jag har på mig både väst och vindjacka men så fort solen börjar värma åker jackan av. Vi cyklar västerut på en högplatå. Med solen i ryggen förstärks konturerna av det öppna landskapet och av bergsryggar. Det är aktiv cykling för att hitta ett spår som är så jämt och hårt som möjligt. Vi kryssar från sida till sida. Mitt på vägen i hjulspåren är det nästan alltid ojämnt och styret skakar. Hittar man en bra linje får man se upp för lösa partier och tvättbrädor. Vi stannar för att fota när vi passerar skylten för södra polcirkeln och även senare på ett bergspass fyra hundra meter över Namibi öknens golv.

Utsikten från Spreetshoogde passet är enorm. I det klara vädret kan vi uppleva det storslagna landskapet, hur öknen breder ut sig nedanför många mil, hur bergsryggar reser sig långt bort i fjärran. Brad har punktering. Wolf och jag inväntar lämpligt nog på rastplatsen vid passet. Cyklingen ner till öknenbottnen är fyra kilometer lång. Det ger en medellutning på 10%! Jag har inte bytt mina bromsbackar tidigare men nu är det dags. Vi stannar vid Geko lodge med trettio kilometer kvar av dagens etapp. Ett samtal med ägaren bekräftar det vi hört tidigare om den stora bristen på regn. Det har kommit några millimeter men inte regnat rejält på flera år. De har sålt sin boskap och försöker leva på avgifter från turister som övernattar. Vi köper coca cola. Jag får mina vattenflaskor påfyllda. Ägaren av lodgen bjuder gärna på vatten. Deras borrhål är bra trettio meter djupt och här finns enligt uppgift, massor av grundvatten, tusenårigt vatten! Det smakade gott i den 35 gradiga värme. Vi är framme vid fyratiden på eftermiddagen i Solitaire. Bra lodge med allt man kan önska. Camping på en grusplan bakom hotellet. Många deltager kommer in sent till lägret.

Dag 103 den 29 april 2019, Solitaire - Sesriem, 83 km

Så här gick snacket vid frukost. - Bara 83 kilometer! -Det är bara nedför! Bara en rejäl stigningen vid tjugo kilometer! Fint att komma till läger tidigt. Men det är alltid något lurt när arrangören planerar en kortare sträcka. Det blev vi brutalt påminda om när grusvägen snabbt förvandlas till ett sedimenterat grustag. Sand, stora stenar gör att vägvalen blir minimala. Bäst brukar vara att hålla sig på kanterna men här är det alldeles för löst och i mitten bitvis brutal tvättbräda. Vid sidan av vägen är det stundtals bättre. Vi kryssade oss fram. Omgivningarna alldeles fantastiska! Ökenbotten är kantad av eroderade bergsformationer. I morgonljuset spelade färger från gult till rött mot svart.

En ökenräv springer över vägen, en skorpionen knallade långsamt. Vi stannade för att ta oss en närmare titt. Det är en väldigt giftig variant men det får vi reda på först senare. Utmed ett staket skuttar en springbock. Några nakna människor ser jag inte. Den här dagen har arrangörerna öppnat för en aktivitet som kallas ”naked mile” Det är något som tidigare års deltagare har gjort. Det presenteras av arrangören som en kul grej, självklart frivillig. Tanken på att cykla naken är inte något som vare sig Brad, Wolf eller jag tänder på. Vi är alldeles för gamla och kloka för det. Dessutom har vi händerna fulla med att klara av cyklingen på det utmanande underlaget. Hur det här upptåget utvecklade sig kommer vi säkert får reda på i lägret de kommande dagarna.

Vid lägerplatsen, istället ett nakendopp i poolen i all ensamhet. Det är mitt bidrag. Poolen en absurd men helt magiskt vacker plats. När du tittar upp över vattenytan ser du kilometerlång gulbrun öken och i fonden röda bergsryggar. Lägerplatsen i övrigt har bra toaletter och duschar men marken är lös och sandig vilket gör det svårt att sätta tält. När Brad och jag kommer tillbaka efter bokning av morgondagens utflykt är hans tält trasigt. Två stag har brutits när det blåste iväg. Turligt nog kan han låna ett annat tält av arrangören. Tälthistorien sätter ned humöret på den gode Bradford. Middag på kvällen med Wolf, Tim, Bob och Anjie, ingen Brad. Idag äter jag en Oryxstek. Ett hjortdjur vars kött känns som en blandning mellan vilt och nöt. Väldigt gott!

Dag 104 den 30 april 2019, vilodag

Tidig samling vid ingången till nationalparken. I mörkret startar tre fordon med en grupp av oss cyklister som valt att boka utflykt till sanddynorna cirka 60 kilometer bort. Vägen upp mot ”Dunes” är asfalterad. Chauffören håller god fart för att vi ska kunna möta soluppgången uppe på sanddynorna. I en öppen bil genom sval morgonluft blir det riktigt ruggigt. Fliströjan får sitta på även under den första halvtimmen upp på ryggen av dynorna mot den högsta punkten på "Big Papa". Namiböknen ska vara den äldsta öknen i världen och området ska ha ett likartat utseende sedan flera miljoner år. Området är betagande vackert med gul, röd och svartfärgad sand. Det är en av Namibias största turistattraktion. Vår grupp är först upp. Solen stiger i öster när vi tar oss upp på sanddynans ryggrad. Den här utflykten resulterar i många bilder och ett starka naturminnen.

På toppen stoppade vi i oss det som var kvar av skaffning, gruppbild, sedan springer och kanar vi några hundra höjdmeter ner till den torrlagda saltsjön. Nu visar termometern upp mot 40 grader och återresan i den öppna bilen är riktigt skön. Resten av vilodagen i Sesriem spenderar jag vid poolen, fix med luftmadrass, tvätt av kläder, cykelvård, ladda elektronik och skriva dessa minnesanteckningar. Nu mat sedan sova. Morgondagens etapp ska bli utmanande.

To Windhoek

Dag 97 den 23 april 2019, Buitenpos - Witvlei, 162 km

Dags att bekanta sig med ett nytt land nummer tio i ordningen. Namibia. Om jag räknar med besöket till Victoria Falls i Zimbawe. Efter dagens etapp står trippmätaren på 883 mil. Den tid som jag suttit på cykel sedan starten i Kairo är enligt trippmätaren 363 timmar. Det återstår tre veckor och cirka 200 mil till målet i Kapstaden. Dagens etapp följer Trans Kalahari Highway västerut. Vi är fortsatt på ca ettusen meter över havet. Omgivningarna likartad. Torr och buskig vegetation, liten nivåskillnad och långa sträckor spikrak vägsträckning. Utmed vägen finns staket till områden för betesdjur och för jaktområden. Kilometerlånga betesmarker som delas in i rutor. Nötkreatur flyttas mellan markerna av cowboys på häst. I pickup åker den vita farmaren.

Morgonen alldeles stilla. Dimma och fukt fram till det att solen står högre. Tyvärr drabbas Jerome av ett fall. Han cyklar i en grupp i två led när en mötande lastbil samtidigt blir omkörd av en bil. Då gäller det att snabbt lämna vägen, köra ut i gruset vid sidan av asfalten. Nu åkte man i två led och kan inte snabbt nog komma åt sidan. Jerome hakar i åkaren innanför och faller in mot vägbanan. Lyckligtvis lyckas bilen väja. Det hela slutar med skrapsår, stel nacke och skjuts i lastbilen. Brad och jag cyklar tillsammans. Vi håller ett lågt och jämt tempo, särskilt i den hårda motvinden de sista fem milen till campen. Idag är lägerplasen en grusplan vid kommunhuset i Witvlei. Ett läger utan dusch, vi använder spade till nummer två. Bensinstationen i närheten förgyller dock tillvaron. Där finns glass och kall öl att köpa. Simkortet fungerar utmärkt. Med hjälp av föreståndaren på lodgen kvällen innan fick jag fart på telefonen även här i Namibia. Vi jobbade oss genom inställningar och när allt var klart frågade han. Vad är det för tyska du använder på telefonen, är det en bayersk varietet?

Dag 98 den 24 april 2019, Witvlei - Windhoek, 159 km

Namibia har en kolonial och apartheid liknade nutidshistoria. Området var ett tyskt protektorat som efter första världskriget styrdes av Nationernas Förbund. Sydafrika administrerade sedan länge men från 1990 är landet en självständig demokrati med flera partier. Landreformer har inte slagit genom på grund av högt pris på land och det faktum att konstitutionen säger att mark inte kan tvingas till försäljning. Det gör att framförallt vita, ca 20% av befolkningen, fortfarande äger 75% av allt land. Det vi ser är ett torrt landskap med boskapsskötsel som huvudsaklig näring. Namn på platser klingar ofta på tyska. Bilarna på vägarna är inte bara japanska och sydkoreanska utan även märkta Ford, WV, Mercedes. När vi rullar in i Windhoek säger Brad. Det här ser ut som Phoenix, Arizona! Så här har ingen stad känts tidigare. Det är betydligt mer likt de städer vi deltagare möter i Nordamerika eller i Västeuropa. Jag cyklar med Brad, Andrew och Wolfgang. Wolfen hänger med med fram till lunch vid 80 kilometer. Vi är alla glada över att ha honom tillbaka på cykeln. Klokt nog väljer han att göra det till halvdag. Motvinden tilltar snabbt och eftermiddagen ägnas åt att tugga i sig vind. Att med normalt tyck på pedalerna acceptera en låg hastighet. Andrew lämnar och Brett ansluter till mig och Brad. Med tio kilometer kvar tackar vi varandra för bra hjälp och rullade sedan ner mot staden och den fina lägerplatsen på Urban camp. Kvällen höjdpunkt blir ett besök på den haussade restaurangen, Joes Bar! Vi ser fram emot en Koudofile eller något annat gott! Wolf lämnar lägret för att hälsa på vänner på en farm utanför staden.

Dag 99 den 25 april 2019, vilodag

Vaknar tidigt trots att det är vilodag. Luftmadrassen är tom, grusgången under tältet hård. Lika bra att söka upp en bra frukost. Tillsammans med Brad cyklar vi över kullen in mot stadens centrum och till Hilton hotell. Två timmar med utmärkt buffé håller dig mätt långt fram på eftermiddagen. Ett dopp i poolen på campen, plock med kläder inför nästa etapp. Stuvar ner långärmad tröja av merinoull och långkalsonger. Det har varit kallt på morgonen de senaste dagarna. Flisjackan är ovärderlig. Förutom att den förstärker kudden på nätterna har den skyddat mot kyla på kvällar och morgnar i Egypten, Sudan, Etiopien och nu i Namibia. På eftermiddagen tar jag en egen tur med cykel upp till vattentornet ovanför staden. Alla hus och tomter är inneslutna av höga murar som toppas av elektriska stängsel. Det är uppenbart att skillnaden mellan rik och fattig är stor.

Fyra nya deltagare ansluter för att cykla den sista etappen. Det är Lisanne, och Vincent, båda vänner till Jerome från Montreal. Terry från Australien ska slutföra den sträcka av tour d´Afrique han inte kunde genomföra föregående år. Fionas son från Montreal är siste man in i gänget som nu består av 51 cyklister. Det är redan trångt i lastbilen. Lulu hämtar in ytterligare ett fordon för att ge oss bra service under den fortsatta turen ned genom Namibia och Sydafrika.

Dag 100 den 26 april 2019, vilodag

Frukost på campen sedan en stadsrundtur på cykel. Några kilometer norrut till stadsdelen Katutura. Ett område som skapades under det Sydafrikanska Aparteheidsystemet vilket innebar att etniska grupper separerades. Det här området för färgade, centrala staden för vita och Khomosdal, en annan förort för mixade. Nu 30 år efter självständighetsförklaringen då regler som delade upp människor i olika områden togs bort är fortfarande stadsdelarna präglade av historien. Jag såg faktiskt inte en enda vit man eller kvinna under den timme jag kryssade mig genom Katutura. Standarden på bostadshus och verksamheter är betydligt lägre än in mot centrum men det är långt ifrån någon kåkstad.

Infrastruktur i form av el, tele, vatten, gator är relativt god jämfört med vad vi sett i utkanter av andra afrikanska städer. Standarden i centrala Windhoek är också hög i jämförelse med exempelvis Kairo, Khartoum, Addis Abeba, Nairobi och Lusaka. Vädret fortsatt fint med sol och ca 30 grader varmt. Tittade in hos en bilhandlare i centrum. Det är gott om SUV:ar och stora Pickuper. Vi diskuterar en begagnad Toyota Land Cruiser för 379.900 Namibia dollar eller 270.000 svenska pengar. Efter en del prat och skratt backar jag ur affären. Jag menar, ratten kan ju inte sitta på höger sida! Under eftermiddagen samlas alla deltagare på campen för att plocka med utrustning, och se över sina cyklar. Många byter till bredare däck eftersom kommande etapper till största del går på grus och sand. De som tillbringat två nätter på hotell i staden spenderar den här natten i tälten. Tidig start och frukost vid lastbilen imorgon klocka 06.00. Två veckors cyklande återstår på det stora äventyret. Det är helt ok. Jag är väldigt nöjd med resan så här lång och ser samtidigt fram mot tio dagar med Yvonne i Kapstaden. Att komma hem till sommar är inte fel även om den till största del blir på jobbet…

Botswana

Dag 94 den 20 april 2019, Maun - Bush camp, 157 km

Det är väldigt torrt, massor av vassa törnen vid dagens lägerplats. Vägen hit kantad av gulnat gräs, gröna men torra träd och buskar som betas av getter, kor, åsnor och en även hästar. Djuren går lösa. Trafiken är gles men den håller hög hastighet. Bara idag såg vi påkörd get och häst. De som flög över Okavangodeltat berättar att det är relativt lite vatten i området trots att vi är i slutet av regnperioden. Det blir problem för djuren som nu får långt till betesområden med tillgång till vatten och det blir ett högre tryck på områden i själva deltat. På vår resa genom inre delen av Östafrika har lokalbefolkningen oroat sig för bristen på nederbörd. Samtidigt har områden längre söderut i Mocambique och södra Malawi drabbats av häftigt oväder och översvämningar.

Mitt tält står under en enorm, kanske tusen år gammal baubabträd. Vi försöker klättra upp i det kanske tjugo meter höga trädet för att kunna se ut över de platta omgivningarna. Trädets fibrer är inte alls lika starka som hos träd hemma. När jag drar mig upp brakar en tjock gren och faller ned över Wolfgangs tält. Main got, was is! Main tent! Ropande han högt samtidigt som jag klamrade mig fast för att återfå balans. Slut på den här leken. Lyckligtvis håller tältet för det oväntade besöket. Tidigt kväll, tyst i lägret redan vid åttatiden.

Dag 95 den 21 april 2019, Bush camp - Ghanxi, 143 km

En dramatisk avslutning på en dag som för övrigt mestadels är en transport. Mil efter mil genom en korridor av låga torra träd och buskar. Taggar tilltar, gröna blad minskar i omfång. Torrt så det knastrar. Därför kommer ovädret oväntat. Åska och blixtar från olika håll. Blixtar lyser upp lägret som en blinkande gatlykta. Jag retirerade snabbt till tältet. Regnet knastrar hårt mot tältduken men jag är nöjd med placeringen i en lätt sluttning under ett träd. Med tältpinnar som sitter stadigt, tältets låga profil och en väl spänd tältduk rinner allt vatten undan. Så här långt har vi klarat oss relativt väl från oväder. I natt och imorgon får vi kvitto på om grejorna håller måttet. Några deltagare ordnar rum på den lodgen där vi andra campar. Den här möjligheten finns när det inte är rena bushcamps. Den extra kostnaden får man bära själv. Det gäller givetvis även mat. Det bubblar lite av missnöje kring den kock som tog över ansvaret från Nairobi. Nu är det mer burkmat och halvfabrikat. Jag kan inte säga att maten är dålig, man blir mätt men det är lite grått och smaklöst. Det går så att säga åt en hel del ketchup. Frukostgröten har jag lämnat åt sidan för länge sedan. Frukost är kaffe, musli, pulvermjölk och banan. Lunchen efter några timmar på cykeln är dagens kulinariska höjdpunkt. Där gör jag två dubbelmackor med ost, kött, tomat, saltgurka och avrundar med två muggar fruktsallad, inte mer! Frukten är tyvärr ransonerad.

Dag 96 den 22 april 2019, Ghanxi - Buitenpos, 208 km

Tidig start för att ta sig an den längsta etappen på tour d´Afrique. Det börjar med tre kilometer på en sandig och stenig väg ut från lodgen ut till stora vägen. Många leder sina cyklar. Vi som har breda däck har bättre grepp i den våta sanden. Väl ute på vägen bildar vi en grupp. Det är Balder, Fredriq, Steve, Brad och jag. Den långa distansen och en väderprognos som lovar sidvind och motvind. Då är det bra att samarbeta. När vi passerar de andra deltagarna är det några som följer med på tåget. Vid lunch, klockan 9.30, är det endast Clemant, Andrew och Scott som är före oss. De brukar vara först och de gillar inte att åka grupp. Vi turas vi om att ligga först och ta det mesta av vindmotståndet. Ligger man bakom är det viktigt att vara nära och så mycket som möjligt dra nytta av det jobb som förste åkaren gör. Fem kilometer längst fram sedan femton kilometer på rulle. Brad blir trött och bäddades in i gruppen för att få så mycket skydd från vinden som möjligt. Trots två punkteringar, där hela gruppen stannar för att hjälpas åt, är vi framme vid gränsen till Namibia vid tretiden på eftermiddagen. Tunga skyar hängde över East Camp Lodge när vi sätter upp våra tält. Lagom till middagen vid sextiden drar oväder in. Precis som igår regnar och blåste det kraftigt under en timme för att sedan vara över. I fjärran kan vi följa blixtarna i sydost över Kalahariöknen. Den väg vi cyklat idag kallas Trans Kalahari Highway. Vi passerar ökenområdets norra gräns. Terrängen fortsatt fylld av låga träd och buskar. I anslutning till lodgen en affär och restaurang fylld med godsaker. Där ordnar vi med simkort till telefonerna, bankomat och tar en öl i restaurangen.

Idag små djur. En dyngbagge puttar sin fångst över vägen. Hör ska läggas ägg som sedan kan äta av bullen. 

Pool

Dag 91 den 17 april 2019, Nata - Bush camp, 188 km 

Spänd stämning vid frukost. Nu väntar en lång etapp. Från Napa Camp till en lägerplats i bushen rakt västerut mot Maun. En mycket flack terräng genom ett torrt landskap dominerat av gräs och busk. Boskap och vilda djur tuktar träden till buskar samtidigt som löven på vissa träd börjar gulna. Södra halvklotet går mot vinter. Idag känns det ända avlägset. Solen skiner stark, tunna moln på himlen. Det är mer än trettio grader varm. Vi har en lätt medvind. Jag cyklar med Brad. Det går fort. Långa sträckor över 30 kilometer i timme och det trots att vägen emellanåt är ganska dålig. Det är gott om potthål, beläggning av grovt oljegrus. Wolf åker lastbil. Han har fortsatt problem med urinvägarna. I lägret på eftermiddagen är alla som cyklar hela distansen tacksamma för den positiva vinden. Med motvind i den här värmen hade det varit en helt annan sak. Efter middagen i skymningen kommer två elefanthannar fram ur buskarna. Vi blockerar troligen deras stig och nu står de med fladdrande öron och tittar på tälten och på människor som samlas nära lastbilen. Vi tittar fascinerat på de mäktiga kropparna, de stora vinkande öronen bara ett hundra meter bort. Tallis ropar till sig de som står längst bort från lastbilen. Öronen försvinner i bushen Några av oss går ut på vägen och i månljuset ser vi  hur de båda elefanthannarna, en efter en, sakta går över och försvinner. En bra avslutning på den här onsdagen. 

Dag 92 den 18 april 2019, Bush camp - Maun, 134 km
Wolf i lastbilen under natten, Jane har satt dränering, idag har han undersökts och behandlats på sjukhus i Maun. Diagnos inflammerad prostata. Åtgärd medicinering. Förhållningsorder ingen cykling, ingen öl på minst tre dagar. Det senare är svårast för Wolf att smälta. Brad och jag tar hand om tält och väska. Vi är sist ut ur lägret. Etappen fortsätter västerut i korridoren av buskar. Det är platt, platt, torrt, torrt, folktomt i tio mil innan småbrukare med små grupper av kor och åsnor åter betar det gulnade gräset.

Vi befinner oss fortfarande på ca 900 m över havsnivå. Efter klockan nio står solen högt och det är mer än 30 grader varm. Fartvinden och sidvinden torkar huden. Vi märker inte hur mycket man svettas. Två liter vatten före lunch, en liter till mackan och fruktsalladen, två liter till de sista kilometerna av dagens 134 till Maun. Två halvliter coca cola på bensinstation och ändå törstiga när vi kommer fram. Tälten sätts upp bakom Sedia Riverside Hotel. Vi är strax söder om Okovango deltat. Till deltat kommer djur under torrperioder och vid regn rör de sig ut i  enorma omgivande savann- och bush områden. Här finns fler stora nationalparker och game parks. Jag har en tältplats i skuggan av träd. Eftermiddagen ägnas åt att tvätta upp kläder men också några dopp i poolen och en hel del barhäng. Det är ett fint hotell med bra restaurang. Dagen före och under vilodag ordnar vi med mat på egen hand. Nu betalar vi med Pula. Praktiskt nog är en Pula lika mycket värd som en svenska krona. Här kostar en magnum glass 25 och en öl lika mycket. 

Dag 93 den 19 april 2019, vilodag  
Vädergudar är på vår sida. Åter en strålande fin dag med sol och värme. Lite plock med liggunderlag som pyser, med cykel vars kedja och drivlina behöver torkas smörjas och torkas av igen. Olja ska det bara vara mellan kedjans rörliga delar. Annars samlar det onödig sand och smuts. Däcken kontrolleras kontinuerligt. Inte ovanligt med taggar från törnen. Kör inte genom elefantskit! Elefanter äter av acaciaträden som har långa vassa taggar och dessa följer med ut. Wolfgang är lite bättre. Brad, Ingela, Wolf och jag tar en taxi in till ett köpcenter i Maun. Det är påskhelg. Fler av affärerna är stängda. Lunch på Wimpys låter kanske inte så exotiskt men det är luftkonditionerat, här fanns glass, cola och hamburgaren är god. Allt en cyklist genom Afrika kan önska. Fler dopp i den fina poolen på eftermiddagen. Gruppen cyklister utökas med ytterligare en deltagare. Andje från Toronto. Det medför vissa komplikationer i gruppen. Hon är nämligen före detta flickvän till en person som har en ny vän på den här resan. Det rör sig bland de yngre deltagarna. Vänskap växer till olika relationer som sedan ska hanteras i en stor grupp människor, toppat med campingliv och en hel del cykling. Höjdpunkten för några av deltagarna är en flygtur över Okovango deltat. Ett tjugotal deltagare väljer att lägga till den här aktiviteten. Campingen ligger nära flygplatsen där mindre propellerplan lyfter med jämna mellanrum. Det är säkert en häftig upplevelse. Varför väljer jag att avstå? Ett, det kostar en extra slant, 150 USD. Två, vi har gjort biltur, game drive i Ngogrokratern och båttur på Chomofloden. Det är fint. Du ser massor av djur på en kort tid. Men djuren är vana, nästan tama inför bilar och båtar. Att nu göra en fly drive över djuren i Okovango blir lite för mycket för mig. Jag är istället helt nöjd och uppfylld av de elefanter vi såg vid lägret ute i bushen och giraffen som passerade när vi cyklade genom Botswana.

Elephant

Dag 88 den 14 april 2019, Livingstone - Kasane, 81 km

En dag med mer än vad jag förväntade mig. En kort cykling västerut utmed Zambesifloden till en färja som för oss över till land nummer nio. Ingen visumhantering bara en stämpel i passet vid infart till Botswana. Vi är tidigt vid Thebe River lodge. När tälten är på plats får vi skjuts i öppna jeepar till en flodbåt. Dags för flodbåtssafari i nationalparken Chobi river. Med båten kommer vi nära krokodil, bushbock, kuduantilop, vattenantilop, impalaantilop, springbock, bufflar, elefanter, flodhästar och en stor mängd fågel. Vi är långt ifrån ensamma. En rad flodbåtar från olika lodger, hotell och safariarrangörer seglade i rad runt en ö i floden. Fyra timmars naturupplevelse kryddade av en fantastisk solnedgång.

Middag är efterlängtad och god. Pasta, köttfärssås och grönsallad. Idag även en majskolv. En jätteportion följdes upp med öl på den pub som hör till lodgen. Bra start på den här etappen. Jag cyklade på morgonen med Alain och Sylvie, Sams föräldrar från Montreal. Ett par i femtioårsåldern. Roligt att lära känna och att kunna bidra med lite erfarenheter om trafik och andra förhållanden kring touren under cyklingen mot färjan. Ett annat nytt par är Rochelle och Jeff. De är från Vancouver och vi bekantade oss lite när vi satte upp tälten bredvid varandra. Alla fyra är väl rustade och kommer säkert också få mycket nöje av cyklingen framöver.  

Dag 89 den 15 april 2019, Kasane -Road camp

När vi stannar för att köpa dricka och glass berättade en kvinna att hon sett oss på vägen. Hon bor
trakten och undrar hur vi vågar cykla på den här vägen. Jag skulle aldrig göra det, sa hon med
eftertryck! Igår såg man en grupp av åtta lejon utmed vägen. Ja, vi var varnade och uppmanade
att inte närma oss de djur vi eventuellt skulle möta utmed vägen. Att vi ska cykla i grupper. Väl på
cykeln känns det något upphaussat. Vi ser en elefanthona med sin unge majestätiskt passera över
vägen på morgonen, en giraff går över vägen bakom oss. Vi hörde den och ser hur den seglade ned
för slänten och ut i terrängen. Vi ser några stenbockar, babianer och på eftermiddagen en bra blick på
en elefanthanne, ca två hundra meter in på en öppen yta.

Mitt på dagen med trafik och stark sol finns ingen anledning för de vilda djuren att vara utmed vägen. Vi cyklar i 25 km i timmen. Även om vi spanar in i bushen är sannolikheten liten att vi hinner se något. Störst chans är när djuren passerar över vägen och finns i den nedklippta cirka 30m breda öppna ytan som finns på båda sidor vägen. Lägrer i bushen efter 171 kilometer med ”honesty bar” arrangörerna ordnade öl och läsk i en kylväska. När vi tog något ur kylväskan la vi pengar i en låda. Uppskattat och stämningen var hög inför informationsmötet strax innan middag. Romys födelsedag uppmärksammades med sång av församlingen och därefter tal av födelsedagsbarnet. Köttstuvning med ris och grekisk sallad i solnedgången satte punkt för ytterligare en bra dag. Det är fantastiskt att en måndagsmorgon, istället för att cykla in mot Stockholm vara på en väg i Botswana med nya miljöer, dofter, ljud. En väg som jag troligen bara kommer att se en gång i mitt liv. Solen skiner det är svensk högsommarvärme och jag kan dela upplevelsen med alla nya kompisar på turen och via nätet även med de kära där hemma och du som följer oss på sociala medier. Tack!

Dag 90  den 16 april 2019, Road camp - Nata, 143 km

Botswana är ett stort land med en relativt liten befolkning. 2,2 miljoner där de flesta bor i och kring
städerna. Den väg vi cyklar kallas Elefanth Highway och ja vi såg elefant idag också. En före lunch och två hannar på ca 200 m avstånd på eftermiddagen. De är mycket imponerande med sina stora betar och väldiga vinkande öron.Vi stannar väl medvetna om att snabbt kunna sticka om de börjar röra sig mot oss. Nästan inte en människa utanför fordon på vägen till staden Nata. Terrängen är väldigt flack och fylld av en nedbetad två meter hög lövskog. Wolf har punktering på morgonen och vi får sällskap av Jane som cyklade sist. En andra punktering tar luften ur Wolf. Han är tyst och stingslig. Innan ,lunch kommer det fram att han har ont. Jane menar att den troligen är urinvägsinfektion. Det blir lastbilen till lägret, antibiotika och ett rum på lodgen. Några av de nya deltagarna väljer också att avbryta vid lunch. Det tar på att cykla långa sträckor, flera dagar efter varandra. Då är det klokt att spara på krafter, på bakdelar. Det återstår mer än tjugo sträckor till Kapstaden. Kvällen avslutas med fotboll på Tv:n i baren.

Victoria falls

Dag 86 den 12 april 2019, Vilodag
Vid toabesök på natten är innertältet öppet några minuter. Väl tillbaka blir det jakt. Med baksidan på den uppblåsbara kudden mosar jag de blodtörstiga insekterna mot mashinnertältets tyg. Kombinationen av pannlampa och kudde är ett effektivt och nödvändigt vapen då man till största del sover halvt eller helt utanför sovsäck eller sovpåse. Trots strategisk placering är det väldigt fuktigt i tältet på morgonen. Ut med allt på vädring. Myror hade lämnat den blöta marken och gillade tydligen mina skor som står under absidern. En tredjedel av den ena skon är fylld av myrägg och tusentals pigga små arbetsmyror. Andra kompisar finns mellan tältbotten och innertält och i väskan. Mekanisk sanering och sedan på med gift av märket Raid inköpt i Sudan.

Regnet upphör. Jag tänker fortsätta att tälta. Har det fungerat i tre månader ska jag fixa den inofficiella målsättningen EFT, Every Fucking Tent.! Det är en del av den här resan, det här äventyret. Andra är de underverk som naturen skapat vid exempelvis Victoriafallen. En taxi till gränsen. Utcheckning ur Zambia, tjugo dollar visum för att komma tillbaka senare under dagen. En promenad över bron som byggdes 1905 över Zambesiflodens ravin, stax nedanför fallen. En investering av kolonialmakt och gruvbolagen för att komma åt naturrikedomar norr om floden. Idag satsar jag trettio US dollar för ett visum till Zimbabwe och ytterligare trettio till inträde i nationalparken. När dessa yttre formaliteter är avklarade har vi en magiskt vacker promenad med en vägg fylld av forsande vatten som störtar ned från en 1,7 kilometer breda kanten. Floden faller här etthundra meter ner i ravinen och forsar sedan vidare ned mot Mocambique, så småningom ut i indiska oceanen.

Lunch i Victoria Falls tillsammans med Brad och Wolf. Det är lätt att det blir pizza eller hamburgare, idag det senare men igår åt jag curry krokodil med ris. På vägen in mot staden får vi se tre elefanter. När de närmade sig vägen stannar lokalbefolkningen upp och väntade till de mäktiga djuren passerar. Inför kommande sträcka genom Botswana har arrangörerna av vår cykelutflykt pratat med oss om hur vi ska förhålla oss. Håll avstånd, konfrontera inte, försök inte smita förbi med cykel utan avvakta och backa tillbaka. Det kommer att finnas både lejon och elefanter utmed vägen. Vi kommer troligen inte att se så mycket av dem men de finns där och om ska vi hålla låg profil. Tallis ska hålla sig uppdaterad med lokalbefolkningen och köra upp och ned i fältet med Land Cruisern för att assistera om djuren spärrar vägen. Spännande och lite skrämmande. Själva staden Victoria Falls är formad för turister. US Dollar är gängse betalmedel. Staden är inte mer än några kvarter stor. De exclusiva hotellen är noga avgränsade från gatuförsäljare och det begränsade liv som finns utanför staketen. Från hotellen åker turister till safari i parkerna eller deltar i aktiviteter som helikopterflygning, krokodilpark och tittar på fallen givetvis. De mer äventyrslystna satsar på forsränning i eller bungyjump från bron över floden.

Kvällen avslutas med en uppgörelse på baksidan av vår lodge. Det är en enkel transaktion, en t-shirt från en av killarna i baren i utbyte mot lite pengar. Jag gillar t-shirts med lokal anknytning. Under resan har jag samlat på mig några från lokala bryggerier. Just den här Mosi tröjan fanns inte tillgänglig på den öppna marknaden.

Dag 87 den 13 april 2019, vilodag

En lång omfattande frukost följdes upp med ett dopp i poolen. Det är ju ändå lördag på semester. Lite persedelvård och därefter en kort cykeltur på egen hand in till Livingstone. Staden ligger på en sluttning några kilometer från floden ovanför de mest aggressiva myggen. Den byggdes i början på nittonhundratalet och var under en period Nord Rhodesias huvudstad. Idag en provinsstad med cirka hundratusen invånare. De centrala delarna bär fortfarande en brittisk kolonial nybyggarstil som vi sett i byar och städer från Kenya och nedåt. Ett kort besök på museum sedan mer tid på kaffe och glass. Roligt att titta på människor och trafik som passerar nedanför.

Ett besök hos barberare för välbehövlig ansning av hår och skägg. Killarna tar 50 spänn inklusive foto innan den nyfriserade gentlemannen rullar tillbaka till campen vid floden. En av väskorna packas med det som inte ska användas under kommande dagar. Den kallas här permanent bag och stuvas in i den stora lastbilen. Väskan med nytvättade och torra kläder som dagligen ska fram, daily bag är kvar i tältet. De nya deltagarna bygger samman sina cyklar och börjar bekanta sig med rutiner och andra deltagare. Imorgon startar den fjärde och sista månaden på det här stora äventyret. Rider meeting imorgon 05.45.

Lodge

Dag 82 den 8 april 2019, Lusaka - Soccer Field camp, 157 km

En intressant start med cykling in genom och ut ur centrala Lusaka. Måndagsmorgon med tät trafik. Vi cyklar på en av infarterna, kan liknas med Huddingevägen. Dubbla filer med en hyfsad vägren. Problemen är de många minibussarna som på egen hand erbjuder lokala transporter. Minibussarna stannar vid vägkanten där någon vill på eller av. De svänger in snävt och stannar med halva bilen ute i vägbanan. För oss som cyklar innebär det häftiga inbromsningar och riskabla omkörningar. För övrigt var det bara roligt att smidigt rulla att förbi köerna, att se de centrala delarna av och verkligen få en bild av Zambias huvudstad.

Jag och Wolf missade en avfart efter ca 80 km. En privatbil stoppade oss efter några kilometer och förklarade att vi var på fel väg. När vi rullade tillbaka mötte vi Tallis som också letade efter oss. På rätt spår vid lunchbilen passade jag på att tacka honom. Bara ni är säkra är jag nöjd, blev det korthuggna svaret. Helt nöjd var han inte då han egentligen ska vara längst fram och markera vägen till camp. Nu gjorde den stora lastbilen det jobbet vilket sinkar deras resa till lägerplatsen. Cykling i relativt flack terräng på knaggliga asfaltvägar avslutades i regn. En front mötte oss med några kilometer kvar. Wolf och jag stannade under ett träd tills det värsta var över. Lägerplatsen på en fotbollsplan vid en skola. Andra kvällen där vi tältade i regn. Den första var i Etiopien ovanför ravinen till Blå Nilen. Vad är det som kryper över mina ben? Jag ligger i tältet och skriver. Det är mörkt, det är något i tältet! Jag är i Afrika, skorpion eller spindel? Var är pannlampan, ska jag ut? Det är en padda, lika uppskrämd av det starka ljuset som jag var alldeles innan. Ut med den och igen med blixtlåset på mashtältet. Nu får det vara stängt.

Dag 83 den 9 april 2019, Soccer Field camp - Ruzu Chalets, 181 km

Det sociala livet i gruppen har satt sig. Det är fortfarande helt möjligt att sätta sig i olika gruppering eller bredvid vem som helst vid frukost eller middag. På vägen väljer många att till största del cykla på egen hand. Vi har följande ensamseglare. Det är Romy, Scott, Peter, Clemant, Tim, Richard, Loraine, Ekatarina, Steve och båda Tom. Paren håller givetvis samman. Två par som matchar väl är Nya Zeeländarna Kate, Brett och Phil, Veronica. Andra som ofta cyklar i grupp är Balder och Fredrick, Paul och Fiona, Vikas och Ingela, Fritz och Karl även kallade ”Wild Cats”, Brad Wofgang och jag går nu under beteckningen ”Wolfpack” Jerome och Ashley håller gärna samman med Alex, Lucy och Nick. De tre senare är just nu ute på en egen tredagarsutflykt och kommer att ansluta i Livingstone.

En lång dag, nio timmar varav sju på cykeln. Enligt min mätare har jag cyklat mer än 300 timmar sedan starten den 17 januari. Den säger också att jag då gjort av med etthundrafemtiotusen kalorier. Det verkar som om mätaren beräknar kaloriåtgång genom att multiplicera kilometerantalet med tjugo. Några kilo har jag nog gått ned men tillgången på godsaker ökar ju längre söderut i Afrika vi kommer. I Sudan, utan öl, tappade jag några... Lägerplats på en lodge kallad Ruze Chalets. Lätt regn på kvällen.  

Dag 84 den 10 april 2019, Ruze Chalets - Livingstone, 151 km

Fortsatt smidig cykling på bra vägar genom högland. Vi följer järnvägen från Lusaka mot Livingston. Byar och städer presenteras vid infarterna. "Här bygger vi välfärden på majs och biff." "Här är gruvorna vår framtid". Innan Livingstone får vi reda på att det är Zambias huvudstad för turism. Kilometerna rinner snabbt förbi i en flack, lätt rullande terräng ned mot Zambesifloden.

Nu väntar tre vilodagar. Vi tältar vid flodens strand. En fin anläggning med bra restaurang och stort utbud av aktiviteter i området. Kanot, flottfärd, bungy jump mm lockar många av deltagarna. Jag valde att följa med på kvällsutflykt i solnedgången med båt upp i floden utmed nationalparken. En sömnig krokodil och en törstig elefant var höjdpunkter vid sidan av öppen bar, god mat och hög stämning. Det blev ganska blött och surrigt innan jag kom ner i tältet.

Dag 85 den 11 april 2019.

På morgonen regnar det ordentligt. Jag placerar ofta mitt tält lite högt, gärna i lätt lutning. Där sover jag bäst och där är det mindre risk för regn att tränga in under tältet. Utan regn spelar det mindre roll var man placerar tältet. Idag är många tält översvämmade.

Frukostbuffé på lodgen passar oss bra och länge, både för gott utbud och plats under tak. Här i Livingstone kommer Mike och Bob återvända efter att skador läkt. Ytterligare åtta nya deltagare ansluter. Det är Jeff och Rochelle från Canada. Elaine är Peters sambo, Sam som är assisterande tourledare, får med sig sina föräldrar Sylvie och Alaine. Även tourledaren Tallis flickvän Melissa från USA kommer in. Sedan har vi ytterligare en kanadensare, Lisa från Ottawa och slutligen Eduardo från Brasilien. Det är en dag av återhämtning, tvätta kläder, en tur på cykel i regn till Livingstone centrum och till gränsen för att se Victoriafallen från Zambia sidan. Imorgon tar vi oss över till Zimbabwe för att få en ännu bättre bild.

Ren magi!