End

Cape point

Sydafrika från 13 till 21 maj 2019

Ett underbart avslut på det stora äventyret. 

Plattenklip Gorge, Table Mountain

Ruthland B&B, Simonstown

Inga valar men väl delfiner, Hermanus

Asara Vine Estste, Stellenboch

To Cape

Dag 114 den 10 maj 2019, Strandfontain - Erlandsbay, 109 km

Utmed kusten zig-zagar vi oss på grusväg femtio kilometer. Vinden omväxlande mot, från sidan och med. Vid Lambertsbay är vi åter på asfalt och det rullar lätt till lunchbilen. Wolf, Brad och jag cyklar tillsammans hela dagen. Den avslutande sträckan är relativt blåsig och kuperad. Vädret mycket bra som det faktiskt varit hela resan genom Afrika. Varmt och soligt också vid lägerplatsen på stranden i Erlandsbay.

Härligt att avsluta resan med fina campingplatser och ännu ett bad i Sydatlanten. Samtalen vid middagen handlar om det vi är med om, hur det fungerar i gruppen, vad som ska hända när vi skiljs på söndag. Det känns som vi är färdiga nu. Jag kommer att hålla någon forma av kontakt med en handfull personer, troligen inte mer. Det blir säkert utbyten av bilder och adresser men annars känns det helt rätt att lämna den här bubblan. Härligt att träffa Yvonne igen på söndag. Hon flyger nu på fredagskvällen från Arlanda via Addis Abeba och kommer till Kapstaden imorgon eftermiddag. Vi stannar tillsammans i Sydafrika till 21 maj. Inga planer på att samordna oss med andra deltagare från touren.

Dag 115 den 11 maj 2019, Erlandsbay - Yzerfontain, 146 km

Vad krävs för att cykla över ettusen mil? När jag tittar tillbaka på den grupp av människor som samlades på hotellet i Kairo för fyra månader sedan finns det några gemensamma drag. Ett, att uppskatta cykling. Det kan låta banalt men om man inte gillar att ta de första tramptagen på morgonen blir resan outhärdlig. Givetvis underlättar det om du är hyfsat tränad, har en cykel som är rätt inställd för dig och som passar för ändamålet. Det vill säga stark, lätt, bär din dagliga packning, på ett någotsånär aerodynamiskt vettigt sätt. Två, socialt intresserad och flexibel. Lika mycket tid vid sidan av som på din cykel. Man spenderar många timmar vid lägerplatser. Det underlättar om du gillar folk. Att inte, som jag gå igång för att någon tar din banan vid frukost. Tre, uppskatta allt nytt, alla intryck, möten, dofter, smaker, historia, geografi, arkeologi, geologi mm. Då bli resan något mer än en cykeltur och motivationen till att cykla över ettusen mil, avsevärt större.

Dagens etapp är den näst sista. Vi cyklar utmed kusten. Inledningsvis på grusväg men bara i sju kilometer. Vid lunch delas vi upp i grupper för att cykla gemensamt med poliseskort på en större väg. Wolf och jag kommer med sista gruppen efter tre stopp på förmiddagen. Ett för kaffe och cheeskake, andra för coca cola, tredje för kaffe och kakor. Den långsamma gruppen släpar sig fram i motvinden på eftermiddagen till målet i Yzerfontain, nio mil från Kapstaden.

På väg genom byn till lägerplatsen möts vi av jubel. Deltagare som anlänt tidigare står utanför en pub och hälsar oss välkomna och bjuder på öl! En härlig stund i solen i Yzerfontain tillsammans med människor som jag på några plan känner rätt väl efter fyra intensiva månader. Något jag kommer minnas med glädje. Imorgon är det final!

Dag 116 den 12 maj 2019, Yzerfontain - Cape Town, 91 km

Den här dagen har jag sett fram emot. Det är alltid kul att uppnå sina mål men nu räcker det. Jag har cyklat alla 10765 km som arrangören lagt upp, bott alla nätter i mitt tält. Var sak har sin tid och plats. Nu blir det härligt att flytta in på ett lyxigt hotell med Yvonne.

Cykelkompisar får vila en stund. Det finns e-postadresser och andra sociala media där vi kan följa och kanske kontakta varandra. Dagens cykling kan på pappret se ut som en defilering men nio mil i sidvind, motvind och i kuperad terräng kräver sitt. Vi cyklar inte kustvägen utan en bit in i landet. Här passerar vi Darling. En söt liten välmående stad. Åtminstone från det man ser på ytan av materiella tillgångar. En timme senare genom Atlantis där de ekonomiska förutsättningarna är betydligt mindre. Slitna trevånings hyreshus och ett stort område med skjul, en kåkstad där Tallis på morgonen uppmanade oss att inte stanna utan bara cykla förbi. Efter Atlantis blir jag stoppad av trafikpolis. De vill att vi ska cykla på höger sida, mot den mötande trafiken, för att på en mindre väg utan vägrenar ha bättre koll på trafiken. Jag argumenterar inte emot utan fortsätter bara som vanligt när polisbilen är utom synhåll.

Vi äter lunchbuffé vid en fin sandstrand med Taffelberget i bakgrunden. En timme senare lämnar vi uppsamlingsplatsen utanför Kapstaden för att med poliseskort (en annan polis) åka de avslutande 17 kilometerna till Hotel Laguna Beach. Alla deltagare klädda i cykeltröjor med Tour´dAfrique 2019 tryck. En bra avslutning att i god ordning sakta rulla i kolonn in mot staden. ”From pyramids to table mountain” säger Nick när han på cykeln skålar i en blandning av sportdryck och whiskey. Vid hotellet möter anhöriga. Jag är så glad att Yvonne är här. Samling på stranden för fotografering, sedan skumpa och utdelning av medaljer på hotellet. Några timmar fritt för att komma i ordning, sedan trerätters middag kryddat med ett bildspel. Bilder från resan som inte kommer att publiceras offentligt. Men i den här gruppen lockar den fram många kommentarer och skratt! Avslutningsvis ett stort tack till dig och alla som på något sätt gjorde det stora äventyret möjligt för mig. Tack!

Ocean

Dag 111 den 7 maj 2019, Felix Unite camp - Sprigbok, 133 km

Gränsövergång på morgonen. Stämpla ut från Namibia och in i Sydafrika. En smidig process utan visumtvång för alla utom våra vänner från Nya Zeeland. Någon form av diplomatisk oenighet kräver visum. Phil, Veronica och Kaye har tvingats fixa visum under resan genom Afrika. Dessa visum gäller endast tre månader från det de utfärdas. Nu gick allt väl och hela gruppen har idag cyklat söderut till staden Springbok. Från gränsfloden en stigning på 800 meter över 40 kilometer. Det är en snittlutning på 2% eller upp två meter på en sträcka av 100 m. Det är inte mycket till motlut men under en lång monoton sträcka i lätt motvind är det lite segt. Slutar du trampa stannar din cykel nästan direkt. Nordöstra delen av Sydafrika är liksom Namibia kargt och torrt. Torra tuvor, risiga buskar bland sand och sten.

Enligt Lulu som är från regionen blommar öknen i augusti, september om regnet, som ska komma då, verkligen kommer. Det är boskapsskötsel som dominerar. Nu är det så torrt att de enda djur vi ser på tretton mil är två grupper med getter. Gruvor har tidigare drivit ekonomin men den koppar som finns här har konkurrerats ut av andra områden. Staden Springbock grundades i slutet av 1800 talet i samband med gruvdrift. Inklämd mellan två berg och med god tillgång på grundvatten är staden fortfarande en viktig knutpunkt, administrativt och servicemässigt för regionen.

Det liknar mest en präriestad med affärsrörelser i rad på en genomfartsväg. Nya simkort till telefoner köper vi inne i staden. Strax utanför har vi läger på en hyfsad campingplats. Annars följer cykeldagar ett enkelt schema. Vi bryter tält, serveras frukost, får direktiv om hur vi ska cykla, serveras lunch, serveras kaffe och soppa, sätter upp tält, informationsmöte, serveras middag, dags att sova. Jag har sagt det förut. Det är lite som att göra lumpen en gång till. När det är dags för möte ropar Tallis, ”riiider meeting” och avslutar med ”wash your haands”. Stämningen är fortsatt god även om en del kommentarer är lite vassare. Om några dagar är vi inte beroende av varandra längre och en del spärrar börjar lösas upp. Även grupperingar är mer tydliga. Många av oss har lagt ned ambitionen att socialisera med alla. Jag håller mig oftast till Brad och Wolf. Sedan får det bli som det blir.

Dag 112 den 8 maj 2019, Springbok - Garies, 116 km

Inför resan funderade jag på hur man tar tillvara på alla intryck från en lång resa. Tankar om minnesanteckningar och många fotografier utvecklades till den här bloggen. Den ger återkoppling och hjälpa till minnet. När jag förstod att du och några andra uppskattade mina noteringar ökade motivationen och formen ändrades kanske något. Från att endast rapportera om cykling också till annat som passerar ögon, öron, näsa och mun under resan genom Afrika. Särskilt glad är jag över att mamma, Kerstin på sin Ipad kollar upp hur det går! Tack också för kommentarer. Jag läser och försöker svara på frågor i nästa inlägg. Dagens etapp. Kort cykling från Springbok genom ett böljande högland på ca 800 m över havet till en dalgång och staden Garies. Landskapet är öppet och torrt. I dalgångar finns det enstaka träd med gröna blad. Några jordbruk där fälten nu inför vintern endast är tomma sandytor. Lulu tror att man odlar lucern. Idag cyklade jag med Wolf . ”Slowly, mein got, I can no go fast” ropar han och visst går det långsamt men han cyklar hela sträckan. Troligen kan vatten istället för öl till medicinen bidra till att han nu är med i matchen igen. Tyvärr avbröt Brad vid lunch. Han har ont, feber och avstod från mat. Jane medicinerar.

Vägen vi cyklar är en nationell highway, relativt lite trafik men med tillåten hastighet på 120 km/h. Det finns bra vägkanter att åka på. Vi uppmanas att inte cykla sida vid sida eller ute i körbanan. Gruppen har särskilt tillstånd för att cykla på highway. Trafikpolis håller ögonen på oss under dagen. Campingplatsen i Garies är stängd. Arrangörerna har därför ordnat med boende på hotell, gasthaust och B&B. Det blir första natten i en riktig säng sedan den 14 januari. Här finns tv också! Wolf sover, klockan är kvart i nio, dags för Champions league semifinal Ajax – Tottenham.

Dag 113 den 9 maj 2019, Garies - Strandfontain, 163 km

Äntligen ute vid kusten! Från Garies söderut genom ett höglands landskap där bergen successivt rundas av till kullar, sedan dynor ju närmare havet vi kommer. Norra Kap provinsen omfattar en tredjedel av landets yta men här bor bara 2 procent av invånarna. Ett avsnitt på 20 kilometer med grusväg i övrigt bra kuperad cykling. Sidvind och motvind men vad gör det när hav och vågor väntar. Med Wolf och Brad i lastbilen väljer jag att försöka öka trycket. Vi cyklar mycket men frågan är om benen håller för ökad belastning under en hel dag. Det rullar fint och efter sex timmar är jag först in till campingplatsen i badorten Strandfontein. Tälten parkerar trettio meter ovanför en bred och len sandstrand. Havet matar på med vågor som bildar en mäktig ljudkuliss och formar ett underbart badkar! Efter några veckor i öken är det härligt med mycket vatten. Att efter badet promenera på stranden tillsammans med Brad och Wolf till en restaurang för att dricka kaffe i eftermiddagssolen, är inte heller så dumt.

River

Dag 108 den 4 maj 2019, Seeheim - Canyon Resthaus, 93 km

Fortsatt cykling genom ökenlandskap i Namibia. Till en början på knagglig grusväg. Jag cyklar mest offroad på en alternativ väg skapad av fordon som inte vill slå sönder stötdämpare och drivknutar på den ordinarie körbanan som mellan sandfällor mest liknar en tvättbräda. Brad och jag väntar in Wolf. Han kämpar för att komma igång igen efter magsjuka, inflammerat knä, tandvärk och förstorad prostata. Sju tabletter av olika färg blandas med rikliga mängder av Windhook draft. Dagens sträcka är endast 9 mil. När vi når huvudvägen förbättras underlaget. Ett trevligt stopp på ett kafé mitt ute i ingestans. En gård där ägaren säger att det inte regnat ordentligt på fyra år. Gården på 52.000 hektar har slaktat ut sin boskap. Istället har man oryx, kudu, steinbock, struds och giraff på området. Med stängsel och vattenförsörjning klarar sig de inhemska djuren på mager kost. Ägaren erbjuder jakt och skjuter även för egen försäljning. Kaférörelsen trakterar oss med apfelstrudel och slagsahne. Det är gott om spår av det tyska Västafrika.

Cykling i skön sommarvärme med en sval bris avslutas tidigt på eftermiddagen. Lägret ligger vid en fin campingplats nära Fish river canyon. Deltagare på touren som idag valde att ta ett fordon till lägret tar sina cyklar till utsiktspunkten vid ravinen. Det ska vara den största ravinen efter Grand canyon i USA. Jag hoppas få se bitar av den imorgon när vi fortsätter söderut mot gränsen till Sydafrika. En ny intervju med Loundon. Han vill göra om intervju om resan genom Zambia. Ljudet vid den första tagningen var tydligen undermålig. Kvällen avslutas på campingens restaurang, där finns wi-fi.

Dag 109 den 5 maj 2019, Canyon Resthaus - Felix Unite camp, 171 km

En magiskt vacker cykling i kargt ökenlandskap. Vi har Fish river canyon på några kilometers avstånd. Vägen vindlar sig sedan upp genom en bergsrygg. Efter passet öppnar sig en väldig ökenyta. Vi ser vägen fortsätta långt bort i fjärran.

Sol från klarblå himmel idag också, en skön bris i ryggen och bra vägbana håller upp farten under hjulen. Det är härlig cykling och jag pressar på lite extra. Vid lunch är jag ifatt Balder, Steve och Fredric. Vi samarbetar under eftermiddagen när vinden vrider. Vid Orange river möter vi vatten och grönska. Vinodlingar modell större på båda sidor av floden. Här börjar asfaltväg och avslutande 50 kilometerna av dagens 171 rullar undan när vi samarbetar i motvinden. Lägerplatsen har fina gräsmattor även för tält. Här finns en affär, restaurang, bar, pool. En riktig oas för cyklister. Vi stannar två nätter. Trötta och nöjda med att klara av grusvägar i Namibia och nå gränsen till Sydafrika gör att eftermiddagen och kvällen blir lite extra festlig.

Dag 110 den 6 maj 2019, vilodag

Felix Unite har allt man kan önska av en bra lodge. Vi äter frukost i restaurangen med utsikt över det Sydafrikanska landskapet på andra sidan Orange river. Bacon, musli, kaffe ja alla delar på frukostbuffén försvinner snabbt. Den här gruppen äter som fyra. Vi pratar om hur vi ska minska portioner efter cyklingen. Förutom stora lass mat äter vi glass, choklad, chips som lejon och dricker läsk och öl som elefanter! På förmiddagen vård av kläder, cykel sedan ett dopp i floden och ett i poolen. Olympiad på eftermiddagen. En larvig, underhållande och socialt trevlig tillställning med lekar, några med cykelanknytning. Cykla så långsamt som möjligt, byta slang mm. En hel del fusk och mixtrande med regler. Många skratt. Loraine, Rochelle och Fiona arrangerar. Mitt lag, ”Wolfpack” slutade på andra plats och belönas med chokladkaka. Flertalet cyklister byter ut sina breda däck mot sådana som rullar lättare på asfalt. Jag behåller mina Schwalbe Marathon Plus Tour 47mm. Bara en punktering sedan Nairobi och de är härliga på och vid sidan av alla vägar. Sista etappen är sex dagar lång. På söndag den 12 maj, en shalla, kommer vi till Kapstaden.

Namibia

Dag 105 den 1 maj 2019, Sesriem - Betta, 137 km

När en ny cyklist rullar in till lägret applåderar och hejas det bland de som redan är på plats. Det här mottagandet har vi inte haft sedan de tuffa etapperna i Sudan och på toppen av ravinen till Blå Nilen i Etiopien. På förhand utmålades dagens sträcka som en av de svårare. En handfull deltagare valde därför att avstå, några startar vid lunch andra väljer att avsluta under dagen. Wolf känner sig hängig och åker med lunchbilen. Av de 51 cyklisterna fullföljer bara ett tjugotal. En handfull faller omkull i det lösa sandiga underlaget. Fiona tog en rejäl stöt och fick rejäla skrapsår i ansiktet. Hon kommer inte att cykla de närmaste dagarna. De cyklister som fortfarande är ute när det blir mörkt plockas upp och skjutsas till lägret. Bland dem finns Vikas som inte är glad då han därmed missade att cykla EFI, Every Fabulous Mile. All cykling som arrangören lägger upp för turen genom Afrika. Svårigheterna idag har handlat om dåliga grusvägar och den starta värmen.

Långa sträckor av de inledande tio milen är väldigt tunga och långsamma. Jag cyklar med Brad och Wolf men vid lunch väljer jag att åka vidare på egen hand. Klockan är då halv två. Det har tagit sex timmar att cykla 75 km. I den här takten klarar vi inte att komma till lägret före solnedgång. Jag försöker gå lite snabbare men det grova lösa underlaget och tvättbrädor håller ändå ner farten. Omgivningarna är betagande hela dagen men efter några timmar med ständigt fokus på vägen blir de mer som en fondvägg. Till slut ser du den inte. Den bara är där. Vi cyklar genom en nationalpark där många av deltagarna ser sebror, oryx och steinbock. Efter 105 km förbättras vägen. Det går att åka snabbare. Partier med lös sand bromsar men med generellt bättre väg och med en skön medvind når jag lägerplatsen vid Betta halv fem. Land Cruisern kör upp och ned utmed vägen. Jag får en Fanta och vid ett andra stopp fylls vattenflaskorna. Tolv liter vatten/sportdryck under dagen. Härligt med dusch, bra tältplats och några kalla öl i restaurang innan middag och möte ”rider meeting”

Dag 106 den 2 maj 2019, Betta - Konkiep camp, 153 km

En ny fantastisk dag i öknen. Klarblå himmel, vägen kantad av eroderade berg, i sänkor enstaka träd som letar efter grundvatten långt mer i marken, sten, grus och sand. Ögonen vandrar från bergsrygg till ökenbotten med miltals av öppet landskap. Namibia är ett stort land med relativt liten befolkning. Namnet Namibia betyder torrt land. Vi kommer att cykla 132 mil från nordöstra delen av landet till sydväst och gränsen till Sydafrika. Att det är ett land med stort behov av regn är helt klart. Inledande 25 km på dagens etapp är tuff med lös sand och stenig grusväg. Gruppen cyklister lite stukad. Bilarna fulla på morgonen med de som avstår helt och de som vill åka halva sträckan. Ytterligare några väljer att ge upp på vägen fram mot lunch vid 79 km. Vikas som missade sin EFI igår väljer idag lastbilen.

Vi är sju kvar, Clemant, Andrew, Scott, Pete, Paul, Fredrick och jag. De senaste dagarna har alla sju visat tydligt att man vill klara EFI. Koll på klockan, kortare lunchstopp, lämna de som man vanligtvis cyklar tillsammans med, räkna in tid för eventuell punktering. Allt för att vara säker på att nå till läger innan det blir mörkt. Nio dagars cykling återstår av det stora äventyret. En titt på mätaren säger att vi cyklat 962 mil sedan starten i Kairo. Det återstår 132. Idag cyklar jag med Wolf till lunch. Där lämnar Brad och jag honom för att hålla ett högre tempo. Underlaget på grusvägen är avsevärt bättre på eftermiddagen. Medvind och en lätt profil underlättar också. Myndigheterna i Namibia tillåter bara övernattning på campingplatser eller vid lodger. Det är praktiskt för oss och det skyddar landskap och djur. Längre norrut i Afrika var nedskräpning omfattande, så är det inte här.

Dag 107 den 3 maj 2019, Konkiep Lapa - Seeheim, 127 km

Seeheim hotel vid Fish river och järnvägen mellan Ketmanshoop och Luderitz. Floden är torrlagd järnvägen övergiven, hotellet nyligen drabbad av brand. Landskapet snustorrt och kargt. Hotellet är väl inte på topp men funkar! Otroligt nog! Hotellet byggdes i början av 1900 talet under den tyska kolonialtiden. Järnvägen tjänade resande till och från södra Afrika men framförallt traktens diamantgruvor och lokalt jordbruk. Vi tältar på gårdsplanen tillsammans med en grupp så kallade ”overlanders” Det är en grupp ungdomar som åker genom Afrika i lastbil med stora fönster, den här gruppen mellan Kapstaden och Victoria Falls. På vägen söker de upp intressanta platser och djurupplevelser. Dagens cykling är lätt jämförd med tidigare dagar. Trettio kilometer på bra grusväg, resterande tio mil på asfalt. Hela gruppen i god tid för att sätta tält och dricka något kallt innan middag. Ett bad i poolen är utmärkt behandling för musklerna. Alla mil, alla nätter i tält och bad i alla tillgängliga vatten känns ok för mig.

Dunes

Dag 101 den 27 april 2019, Windhoek - Weissenfels camp, 124 km

En härlig morgon. Svalt, låg sol och vind i ryggen när vi lämnar Windhoek och styr sydost mot öknen. De inledande 20 kilometerna på asfalt sedan grus. En rejäl stigning följs av ett kuperat landskap. Det är härligt att komma upp och se vidder, berg i fonden efter två veckor av plattåkning genom Botswana och Namibia fram till Windhoek. Här är det också torrt. Väldigt torrt. Enligt värdparet på den gård där vi tältar har de bara fått 16 mm regn det här året. På gården har de fem borrade vattenkällor varav tre är torra. Endast de som går ner mer än 170 meter ger vatten. Vi har tillgång till dusch och vattentoalett men ska givetvis vara sparsamma. Jag gillar grusvägen. Den kräver ständig navigering för att hitta bästa spår. Hittar man det rullar det på med hyfsad fart.

Landskapet är betagande. I det klara vädret ser man bergsryggar miltals bort över de enorma vidderna av torr, låg busk- och trädvegetation. Det är inte helt olikt vår fjällvärld. Den stora skillnaden är värmen och den totala avsaknaden av vatten. Grusvägen vindlar genom landskapet. Vägen består av sten och sand. Det gör att vägbanan till stor del är knagglig där det är stenigt och lös där den är sandig. Grusvägar hemma har ofta lera som binder sand och sten. När den plattas till ger det en jämnare yta. Det går långsamt, är stötigt särskilt när det bildas tvättbrädor, men det är klart åkbart. Den torra luften gör att mun och svalg är torr och konstant sänder signaler om vatten. När det är åtta kilometer kvar är vattnet slut. Vi stoppar Tallis som kör förbi. Från bilen fyller vi på flaskorna och kompletterar sedan med öl när vi väl kommer till lägret. Viktigt med vätsketillförsel! Wolfgang bjuder på bitong, torkat kött från koudo. Wolf har fortsatt problem med förstorad prostata. Han tar lastbilen. Idag blir jag intervjuad av Loundon som gör mediaarbete åt arrangören. Det ska bli några kommentarer av mig till cyklingen genom Zambia. Korta filmsnuttar på några minuter som han lägger ut på Instagram och Youtube. Målet är att marknadsföra cykelresorna till nya kunder. På TdA cykling hemsida finns redan information om och idag tjugofem anmälda deltagare till Tour d´Afrique 2020.

Dag 102 den 28 april 2019, Weissenfelts camp - Solitaire, 124 km

Weisssenfelts camp ligger 1800 meter över havet. Det är kallt på morgonen när vi packar ihop tälten. Jag har på mig både väst och vindjacka men så fort solen börjar värma åker jackan av. Vi cyklar västerut på en högplatå. Med solen i ryggen förstärks konturerna av det öppna landskapet och av bergsryggar. Det är aktiv cykling för att hitta ett spår som är så jämt och hårt som möjligt. Vi kryssar från sida till sida. Mitt på vägen i hjulspåren är det nästan alltid ojämnt och styret skakar. Hittar man en bra linje får man se upp för lösa partier och tvättbrädor. Vi stannar för att fota när vi passerar skylten för södra polcirkeln och även senare på ett bergspass fyra hundra meter över Namibi öknens golv.

Utsikten från Spreetshoogde passet är enorm. I det klara vädret kan vi uppleva det storslagna landskapet, hur öknen breder ut sig nedanför många mil, hur bergsryggar reser sig långt bort i fjärran. Brad har punktering. Wolf och jag inväntar lämpligt nog på rastplatsen vid passet. Cyklingen ner till öknenbottnen är fyra kilometer lång. Det ger en medellutning på 10%! Jag har inte bytt mina bromsbackar tidigare men nu är det dags. Vi stannar vid Geko lodge med trettio kilometer kvar av dagens etapp. Ett samtal med ägaren bekräftar det vi hört tidigare om den stora bristen på regn. Det har kommit några millimeter men inte regnat rejält på flera år. De har sålt sin boskap och försöker leva på avgifter från turister som övernattar. Vi köper coca cola. Jag får mina vattenflaskor påfyllda. Ägaren av lodgen bjuder gärna på vatten. Deras borrhål är bra trettio meter djupt och här finns enligt uppgift, massor av grundvatten, tusenårigt vatten! Det smakade gott i den 35 gradiga värme. Vi är framme vid fyratiden på eftermiddagen i Solitaire. Bra lodge med allt man kan önska. Camping på en grusplan bakom hotellet. Många deltager kommer in sent till lägret.

Dag 103 den 29 april 2019, Solitaire - Sesriem, 83 km

Så här gick snacket vid frukost. - Bara 83 kilometer! -Det är bara nedför! Bara en rejäl stigningen vid tjugo kilometer! Fint att komma till läger tidigt. Men det är alltid något lurt när arrangören planerar en kortare sträcka. Det blev vi brutalt påminda om när grusvägen snabbt förvandlas till ett sedimenterat grustag. Sand, stora stenar gör att vägvalen blir minimala. Bäst brukar vara att hålla sig på kanterna men här är det alldeles för löst och i mitten bitvis brutal tvättbräda. Vid sidan av vägen är det stundtals bättre. Vi kryssade oss fram. Omgivningarna alldeles fantastiska! Ökenbotten är kantad av eroderade bergsformationer. I morgonljuset spelade färger från gult till rött mot svart.

En ökenräv springer över vägen, en skorpionen knallade långsamt. Vi stannade för att ta oss en närmare titt. Det är en väldigt giftig variant men det får vi reda på först senare. Utmed ett staket skuttar en springbock. Några nakna människor ser jag inte. Den här dagen har arrangörerna öppnat för en aktivitet som kallas ”naked mile” Det är något som tidigare års deltagare har gjort. Det presenteras av arrangören som en kul grej, självklart frivillig. Tanken på att cykla naken är inte något som vare sig Brad, Wolf eller jag tänder på. Vi är alldeles för gamla och kloka för det. Dessutom har vi händerna fulla med att klara av cyklingen på det utmanande underlaget. Hur det här upptåget utvecklade sig kommer vi säkert får reda på i lägret de kommande dagarna.

Vid lägerplatsen, istället ett nakendopp i poolen i all ensamhet. Det är mitt bidrag. Poolen en absurd men helt magiskt vacker plats. När du tittar upp över vattenytan ser du kilometerlång gulbrun öken och i fonden röda bergsryggar. Lägerplatsen i övrigt har bra toaletter och duschar men marken är lös och sandig vilket gör det svårt att sätta tält. När Brad och jag kommer tillbaka efter bokning av morgondagens utflykt är hans tält trasigt. Två stag har brutits när det blåste iväg. Turligt nog kan han låna ett annat tält av arrangören. Tälthistorien sätter ned humöret på den gode Bradford. Middag på kvällen med Wolf, Tim, Bob och Anjie, ingen Brad. Idag äter jag en Oryxstek. Ett hjortdjur vars kött känns som en blandning mellan vilt och nöt. Väldigt gott!

Dag 104 den 30 april 2019, vilodag

Tidig samling vid ingången till nationalparken. I mörkret startar tre fordon med en grupp av oss cyklister som valt att boka utflykt till sanddynorna cirka 60 kilometer bort. Vägen upp mot ”Dunes” är asfalterad. Chauffören håller god fart för att vi ska kunna möta soluppgången uppe på sanddynorna. I en öppen bil genom sval morgonluft blir det riktigt ruggigt. Fliströjan får sitta på även under den första halvtimmen upp på ryggen av dynorna mot den högsta punkten på "Big Papa". Namiböknen ska vara den äldsta öknen i världen och området ska ha ett likartat utseende sedan flera miljoner år. Området är betagande vackert med gul, röd och svartfärgad sand. Det är en av Namibias största turistattraktion. Vår grupp är först upp. Solen stiger i öster när vi tar oss upp på sanddynans ryggrad. Den här utflykten resulterar i många bilder och ett starka naturminnen.

På toppen stoppade vi i oss det som var kvar av skaffning, gruppbild, sedan springer och kanar vi några hundra höjdmeter ner till den torrlagda saltsjön. Nu visar termometern upp mot 40 grader och återresan i den öppna bilen är riktigt skön. Resten av vilodagen i Sesriem spenderar jag vid poolen, fix med luftmadrass, tvätt av kläder, cykelvård, ladda elektronik och skriva dessa minnesanteckningar. Nu mat sedan sova. Morgondagens etapp ska bli utmanande.

To Windhoek

Dag 97 den 23 april 2019, Buitenpos - Witvlei, 162 km

Dags att bekanta sig med ett nytt land nummer tio i ordningen. Namibia. Om jag räknar med besöket till Victoria Falls i Zimbawe. Efter dagens etapp står trippmätaren på 883 mil. Den tid som jag suttit på cykel sedan starten i Kairo är enligt trippmätaren 363 timmar. Det återstår tre veckor och cirka 200 mil till målet i Kapstaden. Dagens etapp följer Trans Kalahari Highway västerut. Vi är fortsatt på ca ettusen meter över havet. Omgivningarna likartad. Torr och buskig vegetation, liten nivåskillnad och långa sträckor spikrak vägsträckning. Utmed vägen finns staket till områden för betesdjur och för jaktområden. Kilometerlånga betesmarker som delas in i rutor. Nötkreatur flyttas mellan markerna av cowboys på häst. I pickup åker den vita farmaren.

Morgonen alldeles stilla. Dimma och fukt fram till det att solen står högre. Tyvärr drabbas Jerome av ett fall. Han cyklar i en grupp i två led när en mötande lastbil samtidigt blir omkörd av en bil. Då gäller det att snabbt lämna vägen, köra ut i gruset vid sidan av asfalten. Nu åkte man i två led och kan inte snabbt nog komma åt sidan. Jerome hakar i åkaren innanför och faller in mot vägbanan. Lyckligtvis lyckas bilen väja. Det hela slutar med skrapsår, stel nacke och skjuts i lastbilen. Brad och jag cyklar tillsammans. Vi håller ett lågt och jämt tempo, särskilt i den hårda motvinden de sista fem milen till campen. Idag är lägerplasen en grusplan vid kommunhuset i Witvlei. Ett läger utan dusch, vi använder spade till nummer två. Bensinstationen i närheten förgyller dock tillvaron. Där finns glass och kall öl att köpa. Simkortet fungerar utmärkt. Med hjälp av föreståndaren på lodgen kvällen innan fick jag fart på telefonen även här i Namibia. Vi jobbade oss genom inställningar och när allt var klart frågade han. Vad är det för tyska du använder på telefonen, är det en bayersk varietet?

Dag 98 den 24 april 2019, Witvlei - Windhoek, 159 km

Namibia har en kolonial och apartheid liknade nutidshistoria. Området var ett tyskt protektorat som efter första världskriget styrdes av Nationernas Förbund. Sydafrika administrerade sedan länge men från 1990 är landet en självständig demokrati med flera partier. Landreformer har inte slagit genom på grund av högt pris på land och det faktum att konstitutionen säger att mark inte kan tvingas till försäljning. Det gör att framförallt vita, ca 20% av befolkningen, fortfarande äger 75% av allt land. Det vi ser är ett torrt landskap med boskapsskötsel som huvudsaklig näring. Namn på platser klingar ofta på tyska. Bilarna på vägarna är inte bara japanska och sydkoreanska utan även märkta Ford, WV, Mercedes. När vi rullar in i Windhoek säger Brad. Det här ser ut som Phoenix, Arizona! Så här har ingen stad känts tidigare. Det är betydligt mer likt de städer vi deltagare möter i Nordamerika eller i Västeuropa. Jag cyklar med Brad, Andrew och Wolfgang. Wolfen hänger med med fram till lunch vid 80 kilometer. Vi är alla glada över att ha honom tillbaka på cykeln. Klokt nog väljer han att göra det till halvdag. Motvinden tilltar snabbt och eftermiddagen ägnas åt att tugga i sig vind. Att med normalt tyck på pedalerna acceptera en låg hastighet. Andrew lämnar och Brett ansluter till mig och Brad. Med tio kilometer kvar tackar vi varandra för bra hjälp och rullade sedan ner mot staden och den fina lägerplatsen på Urban camp. Kvällen höjdpunkt blir ett besök på den haussade restaurangen, Joes Bar! Vi ser fram emot en Koudofile eller något annat gott! Wolf lämnar lägret för att hälsa på vänner på en farm utanför staden.

Dag 99 den 25 april 2019, vilodag

Vaknar tidigt trots att det är vilodag. Luftmadrassen är tom, grusgången under tältet hård. Lika bra att söka upp en bra frukost. Tillsammans med Brad cyklar vi över kullen in mot stadens centrum och till Hilton hotell. Två timmar med utmärkt buffé håller dig mätt långt fram på eftermiddagen. Ett dopp i poolen på campen, plock med kläder inför nästa etapp. Stuvar ner långärmad tröja av merinoull och långkalsonger. Det har varit kallt på morgonen de senaste dagarna. Flisjackan är ovärderlig. Förutom att den förstärker kudden på nätterna har den skyddat mot kyla på kvällar och morgnar i Egypten, Sudan, Etiopien och nu i Namibia. På eftermiddagen tar jag en egen tur med cykel upp till vattentornet ovanför staden. Alla hus och tomter är inneslutna av höga murar som toppas av elektriska stängsel. Det är uppenbart att skillnaden mellan rik och fattig är stor.

Fyra nya deltagare ansluter för att cykla den sista etappen. Det är Lisanne, och Vincent, båda vänner till Jerome från Montreal. Terry från Australien ska slutföra den sträcka av tour d´Afrique han inte kunde genomföra föregående år. Fionas son från Montreal är siste man in i gänget som nu består av 51 cyklister. Det är redan trångt i lastbilen. Lulu hämtar in ytterligare ett fordon för att ge oss bra service under den fortsatta turen ned genom Namibia och Sydafrika.

Dag 100 den 26 april 2019, vilodag

Frukost på campen sedan en stadsrundtur på cykel. Några kilometer norrut till stadsdelen Katutura. Ett område som skapades under det Sydafrikanska Aparteheidsystemet vilket innebar att etniska grupper separerades. Det här området för färgade, centrala staden för vita och Khomosdal, en annan förort för mixade. Nu 30 år efter självständighetsförklaringen då regler som delade upp människor i olika områden togs bort är fortfarande stadsdelarna präglade av historien. Jag såg faktiskt inte en enda vit man eller kvinna under den timme jag kryssade mig genom Katutura. Standarden på bostadshus och verksamheter är betydligt lägre än in mot centrum men det är långt ifrån någon kåkstad.

Infrastruktur i form av el, tele, vatten, gator är relativt god jämfört med vad vi sett i utkanter av andra afrikanska städer. Standarden i centrala Windhoek är också hög i jämförelse med exempelvis Kairo, Khartoum, Addis Abeba, Nairobi och Lusaka. Vädret fortsatt fint med sol och ca 30 grader varmt. Tittade in hos en bilhandlare i centrum. Det är gott om SUV:ar och stora Pickuper. Vi diskuterar en begagnad Toyota Land Cruiser för 379.900 Namibia dollar eller 270.000 svenska pengar. Efter en del prat och skratt backar jag ur affären. Jag menar, ratten kan ju inte sitta på höger sida! Under eftermiddagen samlas alla deltagare på campen för att plocka med utrustning, och se över sina cyklar. Många byter till bredare däck eftersom kommande etapper till största del går på grus och sand. De som tillbringat två nätter på hotell i staden spenderar den här natten i tälten. Tidig start och frukost vid lastbilen imorgon klocka 06.00. Två veckors cyklande återstår på det stora äventyret. Det är helt ok. Jag är väldigt nöjd med resan så här lång och ser samtidigt fram mot tio dagar med Yvonne i Kapstaden. Att komma hem till sommar är inte fel även om den till största del blir på jobbet…