Thorns

Dag 42 den 27 februari 2019, Ostrich camp - Agra Miryam, buss ca 200 km

Inplanerad bussresa. Vi följer Rift valley söderut, först är det relativt platt. En plan några mil bred yta flankerad av bergskammar. Vägen går svagt utför och vi möter en mer böljande terräng med ökad vegetation. Det är bananträd och många andra stora träd. Jorden är mer rödaktig. Många långa sträckor av vägarbeten. Det är kinesiska företag och maskiner men med lokal arbetskraft. Vägen fortsätter genom djupa dalgångar som följs av rejäla stigningar. Det är intressant att se allt som utspelar sig utanför bussfönstret men också en lång dag i bussen. Många av oss nickar till bara för att skakas om när bussen plöjer genom nästa vägarbete. Vi är framme vid lägerplatsen på en äng, lång ifrån någon by, vid halv fem tiden på eftermiddagen. Återstår att sätta upp tält och äta middag. Massor av människor utmed vägen. Ung befolkning. Medelålder ska vara så låg som 17 år! I landet satsar man på infrastruktur och på utbildning men frågan är hur ska det växlas ut i ökat välstånd. En stor majoritet av de ungdomar vi ser utmed vägen kommer, med våra mått att ha ett liv med mycket låg levnadsstandard. Andra värden i form av sociala nätverk och frihet att styra över sina liv kan jag inte säga mycket om. Med så här många människor runt omkring kan ingen vara ensam några långa stunder.   

Dag 43 den 28 februari 2019, Agra Miryam - Yabello Motel, 119 km

Förhoppningar inför dagen är inte särskilt högt ställda. Bussturen dagen innan vittnade om omfattande vägarbeten och trasiga vägar. Ack vad vi bedrog oss. Böljande cykling på en jämn asfaltsträng. Lite trafik och trevliga människor fram till etappmål med camping i trädgården till ett motell. Underbara vyer samtidigt som vegetationen åter skiftar mot torrare växtlighet. Mäktigt att se termit myrornas stackar med ”skorstenar” på flera meters höjd. Under förmiddagen cyklar jag på egen hand, andra halvan med Balder. Vi stannar i en by på toppen av en kulle. Runt bordet där vi har vår kaffe och coca-cola samlas snabbt en stor del av byns ungdomar. Det är trevligt. De äldre killarna ser till att hålla de små i schack. I lägret på eftermiddagen går ett rykte om att Mike har gått omkull i ett farthinder. Det är remsor på asfalten som ofta ligger över vägen för att varna och sänka farten exempelvis vid infart till en by. Ryktet visade sig tyvärr vara sant. Mike har ramlat, varit medvetslös ett tag, skrapat sig. Han har tagits om hand av de som kom direkt efter och så småningom av Jane. Efter besök på sjukhus är han tillbaka och sitter med vid middagen. Roligare är det med födelsedagsfirande för Ingela som fyllde 30 år. Sång och tårta. Motellet erbjuder en avskärmad altan där stora delar av deltagarna spenderar eftermiddagen. Det var svalt på morgonen men mitt på dagen temperaturer på över +30.

Dag 44 den 1 mars 2019, Yabello Motel - Bush camp, 127 km

Den här resan är en vattendelare för många deltagare. Den markerar en nystart. Brad, 58 år har pensionerat sig och köpts ut från ett företag som sysslar med återförsäkringar Andrew 58 år har omskolat sig från företagsjurist till cykelmekaniker. Han arbetar nu på MEC ett kanadensiskt företag för fritidsprodukter, tält mm. Richard 55 år har fullgjort sin domarbana och nyligen gått i pension. Vikas 48 och Balder 50 har båda sålt sina verksamheter och lever nu på tillgångar från försäljningarna. Clemant 50 år pensionerad efter 33 tjänsteår som militär. Han har sålt sitt hus och köpt en husbil. Pete 62 år har nyligen avslutat sitt arbete som klinikchef på ett sjukhus i Toronto. Loraine har pensionerat sig 56 år gammal från arbete på en bank i Montreal. Med den här bilden framför sig känns den egna pensioneringen rätt långt borta. Eftermiddagen i bush lägret är mycket varm och ganska slätstruken. Jag vill inte prata med de andra och inte göra något annat heller. Att gå undan är inte någon bra ide. Det finns ingen skugga. Cyklingen har varit helt ok. Bra vägbana, lite trafik och trevligt sällskap med Wolfgang, Fredrick och Brad. Vi stannade vid kaffeserveringar i två av de byar vi passerar. Det blir snabbt folksamling för att titta på oss udda inslag. Några ord växlas på engelska om var vi kommer ifrån och var vi är på väg. Kaffet är starkt och serveras i en liten kopp med rikligt av råsocker i botten. Det kostar 5 Birr vilket motsvarar 1,50 kr. En flaska läskedryck 6 kr. Imorgon är det sista dagen i Etiopien.  

Dag 45 den 2 mars 2019, Bush camp - Moyale, 88 km

Det är torrt i markerna. Röd sandig jord, taggiga buskar. De människor som lever här sysselsätter sig i huvudsak med boskapsskötsel, kor, getter och kameler. Hjordar av djur vallas utmed vägen. Inkomsterna är troligtvis väldigt låga. Hyddorna man bor i har inte några moderniteter. I varje mindre by finns en uppsättning informationstavlor som berättar att här har en eller fler länder, hjälporganisationer, religiösa samfund investerat i vatten, sjukvård, bostäder.

Många skyltar innehåller ord som oberoende, gemensam, kapacitetsbyggande mm men tyvärr verkar de flesta satsningarna vara övergivna eller aldrig helt färdigställda. Det är givetvis positivt och viktigt att vi hjälper varandra även om det är en otroligt svår utmaning att lyckas fullt ut med bistånd. Jag kan ändå inte låta bli att bli tveksam när hjälparbetarnas Toyota Landcruisers står på hotellparkeringar. Men som sagt jag har inte hela bilden. Sträckan är kort och det känns fint att trycka på när vi är på lägre höjd över havet. Jag är i min egen värld då jag passerar lunchbilen. De hade tydligen ropat efter mig men jag körde på och blev ifatt körd av en motorcykel först tre kilometer senare. Föraren förklarar ivrigt att jag bör vända tillbaka. Efter lunchstoppet åker vi i mindre grupper ner genom staden Moyale till gränsen. Här växlades Birr mot Schilling, checkar ut ur Etiopien och sedan in i Kenya. Det tar sin tid och solen står högt på himlen. Det är 35 grader varm, när vi åter slår upp våra tält vid ett läger för de som arbetar vid en av landets nationalparker. Dusch från en tank på taket. Helt underbart! Därefter en kort promenad tillbaka till staden. Första uppdrag är att svartväxla. Efter en del diskussioner stannar kursen vid 96 shilling för en dollar. Stadd vid kassa söker vi upp ett telefonkontor som säljer och installerar simkort. Jag köper kort, 5Gb data och betalar för hjälp med installationen. Summa summarum 1600 shilling motsvarande 16 dollar eller dryga 150 kronor. Det här bör räcka till surf och till Whatsup samtal under de två veckor vi är i Kenya. Martin hade en skorpion på huvudet. Det var en av dagens höjdpunkter. Den lilla skorpionen hade troligen krupit in i hjälmen när den låg på marken vid lunch. Sedan följde den med ovanpå det bandama som Martin bär under sin hjälm. Vid gränsen åkte hjälmen av igen och med den följde skorpionen. Bett ska inte vara dödligt men gör tydligen väldigt ont. Imorgon kollar jag extra noga i skor och hjälm och håller stängt till väskan. En annan höjdpunkt är fotboll på tv. I det muslimskt dominerade området finns en inrättning som kallas. fängelsevakternas bar. Där finns gott om alkohol. Fotbollen kompletteras med två starka öl och därefter promenad tillbaka till lägret för en riktigt god middag.

Addis and lakes

Dag 39 den 24 februari 2019, vilodag i Addis Ababa

“one third down, two to go”

Vilodag med persedelvård och ett lugnt tempo. Det fanns möjlighet att spela golf klockan sju på morgonen men jag valde att avstå. Det är skönt att i lugn takt gå genom de två väskorna, packa om inför den kommande etappen på åtta dagar. En av väskorna förvaras i lastbilen och är inte tillgänglig under den här tiden. Addis golfklubb gästades även idag av två bröllopsarrangemang. Golfklubben erbjuder en park, en avskild plats i staden från avgaser och det intensiva gatulivet. Det blev lite mer puls när Brad, Wolfgang och jag tog en taxi till de centrala delarna av staden. Det mesta är stängt på söndagen men ändå väldigt intressant att ta del av en ny storstad. Här finns omfattande investeringar i direkt möte med stor fattigdom. Höga glashus utmed gatorna i centrum men ingen trottoar framför och, bakom skjul med plåttak. Det finns ändå något charmerande i den här mixen. Det som är mindre bra i Addis är det faktum att fyra av deltagarna har blivit rånade. Telefoner och pengar har plockats i samband med att man lämnat restaurang eller taxi. Paul råkade ut för en mindre trevlig upplevelse utanför golfklubben när en bil åkte förbi och stänkte vatten på honom. Några killar hoppar ut och ursäktar, borstar av och rättar till. Pauls telefon och löspengar försvinner när bilen drar iväg. Nere på stan åt vi lunch. På en blåkopia av Brads favorit kedja för snabbmat i Vancouver. ”In and Out burger”. Wolfgang är lite låg och dricker bara vatten.

Vi bestämmer oss för att lägga ett bud på en träkista åt the Wolf. Den enda kista som var tillräckligt lång är också väldigt dyr. Den skulle kosta motsvarande tio tusen kronor! - Ich habe ticket to the lunchtruck, business class, with water, säger Wolfgang och med det är kistaffären över. Skit händer, så även för mig. När jag borstade upp och oljade min cykel hittade jag sprickor i fälgen på bakhjulet. Det är än så länge bara ett eker fäste men som i sången, började det med en skakning på övre däck. Ryan vår mekaniker lägger på lite epoxylim men han ger inte fälgen någon större chans att hålla. Jag ska försöka få fram en ny, starkare fälg till Nairobi. Antingen som paket eller om någon av de nya deltager som kommer in i Nairobi kan ta med en fälg med de specifikationer jag behöver. Vilodagen i Addis är välkommen och många av oss som cyklat från Kairo behöver tid för återhämtning från mindre åkommor och från fysisk och mental trötthet. Nick är tillbaka men jag är lite orolig för Steve som åter segnat ned och behandlats av doktor Jane.

Dag 40 den 25 februari 2019, Addis Ababa - Lake Koka, 104 km

Dags att presentera nya deltagare. Yvonne pensionär från Amsterdam, Bob pensionerad universitetslärare från amerikanska östkusten. Tina från Munchen och Irena från Moskva. De två senare kommer att vara med till Nairobi. De är i trettioårsåldern och söker äventyr. Irena har redan bestigit de sju högsta bergstopparna. Tina kommer från vandring i Sydamerika och ska vidare till skidåkning i Georgien. Hur sjutton har de tid och råd? Jag ska nog lyssna in lite mer innan jag frågar. Dagens etapp börjar med kolonn ut ur Addis Ababa. Det är en ganska omständlig manöver men fungerar fint. Efter ca 15 km på stadens ringväg släpps vi fritt för de återstående nittio kilometerna och söderut. Inledningsvis mycket trafik och motvind men med övervägande utförsbackar och vindvridning är resan ganska lätt fram till tältplatsen vid Kokasjön. Det här är mitt i Riftvalley. Ashley berättar att den här dalgången kommer att slukas av havsvatten när kontinental plattorna glider isär. Jag är inte särskilt orolig. Geologer har en ganska speciell tidsuppfattning. På vägen söderut och med minskad höjd över havet är växtligheten än mer frodig. Här vid sjön finns stora växthus där man odlar blommor, frukt och grönsaker. Även industriell verksamhet är påtaglig söder om Addis. Många har kinesiska förtecken. Eastern cement såg vi på höglandet. Här fanns bl.a. en hel företagspark med namnet Eastern. Tim, postmästaren från Sydney missade ett vägval idag. När han så småningom blev infångad 25 km på fel väg var han utan telefon. Trött och orolig hade han fått ”hjälpt med navigering” och samtidigt blivit av med mobilen. Mötet på kvällen handlar mycket om hur vi ska försöka undvika att exponera våra telefoner och andra värdesaker. Även ormar var på agendan. Enligt Tallis är ormarna inte intresserade av att offra gift på människor då de inte kan äta upp oss. Ormar försöker komma undan. Vi ska bara backa tillbaka. Lätt som en plätt! De som blir bitna av orm klampar på utan att se sig för eller försöker sig på att bråka. Allt enligt Mr Tallis. Efter möte och middag får jag hjälp av Pete att skicka en fråga till en cykelaffär i Toronto om möjlighet att bygga ett nytt bakhjul åt mig. Min förhoppning är att det ska gå i lås och att Tom kan ta med sig det när han återvänder till Nairobi. Det är helt fantastiskt vilken hjälp jag får av mina kamrater här på touren!

Dag 41 den 26 februari 2019, Lake Koka - Ostrich camp, 107 km

Soluppgången över Kokasjön var magisk. Campingplatsen vid sjökanten delades med Marabou storkar en rad sjöfåglar och stora rovfåglar. Ibland förvillade sig en ko in bland tälten. Hundar, får och getter snubblade på snöret som markerade lägerplatsen. Det här är ju deras hemmaplan. Medvinden från igår höll i sig och vi fick en behaglig tio mila resa söderut. Alla deltagare var tidigt framme vid det nya lägret trots att vi på dit lunchat och tagit flera cola stopp.

Den här gången ligger campingplatsen inne i ett naturreservat. Strutsar vandrar majestätiskt omkring i den glesa skogen av Akatsiaträd

Baksidan på dagen var en tragisk trafikolycka som inträffade utanför lägret. En kvinna på sin åsnekärra mejades ned av en framrusande tung lastbil. Kvinnan omkom på platsen. Lastbilen stannade inte. Tallis menar att chaufförerna inte stannar vid olyckor för att de kan bli lynchade av lokalbefolkningen. De anmäler eller blir anmälda i efterhand. Tallis påminner oss också om att hålla oss undan. Det här är lastbilarnas hemmaplan. Vi turistcyklister som tror att vi kan hävda plats på vägkanten är bara ett udda inslag. Vi har cyklat i grupper för att i möjligaste mån undvika stenkastning och ofredande när vi passerar folksamlingar i byar och städer. Det är framförallt de yngre tjejerna som drabbas. Det handlar om att unga pojkar och män håller fast, petar eller slår med käppar på armar, rygg och rumpa. Att cykla i grupp minimerar detta elände. Tyvärr drabbades ändå Stephanie när hon stannade för att ta bilder Ett gäng killar förstörde dagen för henne. Hon är ok men givetvis ledsen och besviken. Problemen i området är känt av arrangören och det är därför som morgondagens etapp är ersatt av buss.

Highlands

Dag 36 den 21 februari 2019, Forest camp - Blue Nile Gorge, 88 km

I gårdagens minnesanteckningar skrev jag om backar och att jag såg fram mot dessa. Idag fick jag bita i stigningen från ravinens botten vid blå Nilen, 21 km och 1350 höjdmeter upp till lägerplastsen. Helt i klass med vägar över passen i Alperna. Under den första kilometern fanns det babianer utmed vägen. De kommer ner i ravinen för att äta av det som kastas ut från bilar och bussar. Det kändes sådär att sakta cykla förbi de stora hannarna som satt i vägkanten. Vi var uppmanade att bara cykla på och inte stanna för att fotografera om vi såg babianer. Det tog nästan tre timmar att komma upp i den heta eftermiddagssolen. En restaurang med altan och utsikt över dalen var bas för tältlägret. Många av deltagarna kämpade för att nå läger innan solnedgång. En handfull valde att åka med fordonen upp till lägret. Nick blev sjuk under etappen och är nu på ett sjukhus i Addis tillsammans med Jane. Landskapet idag var kuperat men med stora fält mellan höjderna.

Jordbruket tror jag på många sätt liknar det som fanns i Europa innan mekanisering och jordreformer. Lite som på sjuttonhundratalet. Tröskning med skära, åsnekärra, uppsamlingsplats där kor går i cirklar och trampar ur kärnor ur axen. Korna har givetvis munkorgar på sig för att inte frestas att äta.
Det är fascinerande att landskapet, varenda kvadratmeter är betat. Det ser väldigt prydligt ut även om gräset är torrt och blekt. Kanske att det ser annorlunda ut imorgon för ikväll har det regnat rejält i flera timmar. Första regnet på touren. Jag stannade kvar på terrassen efter WhatsUp-samtal med Yvonne. Det är härligt att vi kan hålla kontakt via webbtelefon. Ägaren av restaurangen ordnade en öppen eld under taket. Lite vin och en trevlig stund med ljusen från lastbilarna som kämpade sig ned på motsatt sida av ravinen och sedan upp mot oss. Tänk att se ljusen så långt bort som 40 km av landsväg samtidigt som regnet öser ner över plåttaket. Jag var lite orolig över tältet men det verkar stå emot riktigt bra. Det är ett Hilleberg Akto, enmanstält. Dyrt men om det fixar det här vädret är det värt varenda krona. Britta du frågar om utväxlingen på min cykel. Det är SRAM Rival med en klinga fram med 40 tänder, en kassett i bak, där den största har 44. Idag användes den uppsättningen flitigt. På platt mark hade jag gärna haft 42 eller 44 fram men i kuperad terräng är det jag har bra.

Dag 37 den 22 februari 2019. Blue Nile Gorge - Italian Bridge camp, 86 km

Vid middagen tog vi fram stora Afrikakartan. Det är långt kvar det framstod tydligt trots att vi nu passerat 300 svenska mil på cykel och 60 i buss sedan vi lämnade pyramiderna i Kairo den 17 januari.Både Wolfgang och Karl har rest mycket på kontinenten. Det var roligt att höra deras kommentarer kring den fortsatta rutten. Det återstår mycket att upptäcka. Höjdrekord idag. Det Etiopiska höglandet med platta fält och böljande dalar ligger på drygt 2000 m höjd över havet. När vi klättrade över en rejäl kulle stod höjdmätarna på 3122. Fin cykling och bra fart gjorde att vi trots lunch och kaffepaus var vid lägret vid tolvtiden. Lång eftermiddag, så jag hjälpte till i köket med att skala potatis och vitlök till soppa och till middag. Lägret ligger vid den italienska bron. Enligt uppgifter på nätet härrör sig namnet till en kärleksaffär på 1600 talet mellan kung Fejsal i Gondor och två systrar från Rom. Den ortodoxa kyrkans dom var hård och Fejsal var tvungen att bygga ett stort antal broar för att blidka kyrkans män. Varje gång någon person passerade över dessa broar skulle de välsigna kungen. Så var den saken löst och broar är ju alltid praktiskt att ha eller här skulle man kunna använd det bevingade uttrycket, två flugor på smällen.

Dag 38 den 23 februari 2019, Italian Bridge camp - Addis Ababa, 107 km

Den här natten var inte bra. Jag har generellt inte svårt att sova i tält. Att vakna någon gång för att kissa, bättra på luftmadrassen, dra på sig mer kläder eller mer av sovsäcken. Det är helt ok. Men när nöden kallar tio gånger, det är kallt, klostrets böneuppläsning rullar monoton hela natten, ackompanjerat av lastbilar som bromsar eller som gasar på vid den Italienska bron. Jag somnade först när alla andra började röra på sig för en ny dag i sadeln. Den här sträckan har ett speciellt upplägg. Den avslutas med att hela gruppen åker i konvoj ner genom Addis Abeba till stadens golfklubb. Vägen in mot staden genom det böljande landskapet var speciell. Tre kilometer nedför backen med farter upp till 60 km/h sedan en bro och tre kilometer uppför, 8 km/h. Idag åkte jag med Karl, Wolfgang och Brad. Pete var med på slutet. Pete har mått dåligt de sista dagarna och han kör på gränsen av sin förmåga. Det är helt klart att vi som fortfarande har EFI möjlighet inte släpper den så gärna. Jag var också trött. Kyligt på morgonen, varmt mitt på dagen, hög höjd, rejäla stigningar. Avgasrening och miljöanpassade drivmedel är inget för Afrika. Här stånkar dieselröken svart när bussar och lastbilar gasar på för att köra om oss. Rök från avgaser och från öppna eldar ligger tung över de samhällen och mindre städer. Addis är snäppen ännu värre då staden rymmer upp till 8 miljoner människor och dessutom ligger i en gryta mellan omgivande berg. Det blev en lång dag. Vi kom fram till golfklubben vid 16-tiden. Det är två bröllopsfester på området. Ljudet är högt men hanterbart.

Bahir Dar

Dag 33 den 18 februari 2019, vilodag i Bahir Dar

En båttur över Tanasjön till en halvö. Vi besöker ett kloster som funnits där sedan 1400 talet. En given turistattraktion med många souvenirer att köpa utmed stigen upp från båten till klostret. Det är mäktigt att uppleva den stora träkonstruktion, alla målningar, den stilla stämning som råder innanför murarna. Även om vi inte själva ser några ska det enligt vår guide finnas ett femtiotal munkar som lever och livnär sig här. Troligtvis bidrar vi besökare till verksamheten. Vi gjorde upp ett pris för båten. Då nämndes ingenting om guide till och sedan inträde till klostret. Vi är rika västerlänningar, så det är väl helt ok.

Den andra delen av båtturen går till utloppet av Tanasjön i Blå Nilen. Några flodhästar tumlar i det grunda vattnet. De betar tydligen gräs utmed floden på nätter och tillbringar dagarna i vattnet. Tillbaka i staden rullar jag med min cykel ut till fotbollsstadion. Vi har alla olika preferenser och jag gillar idrottsanläggningar. Stadion är nybyggd och rymmer 60.000 åskådare. Fotboll är stort och det lokala lagets ljusblå och vita tröjor syns överallt på stan. Arenor av den här storleken och dessutom med en stor markyta avspärrad runt omkring känns aningen malplacerad när människor i närheten lever i stor fattigdom. Vilodagens höjdpunkt blir ett party på kvällen. Alla deltagare i cykel arrangemanget har uppmanats att köpa något klädesplagg på marknaden och att bära det på kvällen. Hotellet ordnade med disko-jocke. Gruppens lustigkurre, alla har en sådan, här heter han Vikas. Anförda av honom dansas och firas det i några timmar. Av naturliga skäl är det framförallt ungdomsgänget som håller igång, anförda av Vikas som sagt men även av Alex, Lenore och Ashley.  Romy som annars gärna är med på bus åker istället buss till Addis för att flyga hem till Haag och Nederländerna. Hon gör en blixtvisit för att signera några fastighetsdokument och ska vara tillbaka när det är dags för nästa cykeletapp om två dagar. Även Tom P kommer att lämna oss i Addis. Han reser till Montreal för att fira sin mammas 100 årsdag. Det kommer till nya deltagare och några lämnar. Tom P planerar att återvända till touren i Nairobi.

Dag 34 den 19 februari 2019, Bahir Dar - Blue Nile falls, 60 km

Sean, Phil och Simon är tre gentlemän från London. De anslöt till touren i Khartoum och ska lämna i Addis. De är här för att cykla så mycket som möjligt. Till den andra vilodagen i Bahir Dar föreslår de en tur till Blå Nilen fallen. Snacket går i gruppen men till slut är det bara Sean, Simon och jag som rullade ut ur staden för att leta rätt på en grusväg som leder till fallen. Grusvägen visar sig vara i väldigt dåligt skick men vi stretar på och väl framme tas vi emot av en lokal guide. Vi låser fast våra cyklar vid biljettkontoret och gör upp med en dam om ersättning för att hålla ögonen på stålhästarna. Sean saknar nu sin kamera! Han är osäker på om någon tagit den när vi stannade. Barn och ungdomar sluter då upp för att titta och känna på våra cyklar. Trots hjälp av guiden och av lokal polis hittar vi inte kameran. Att ha en lokal guide är obligatoriskt och bra. Vi får en fin tur med mycket information om växter, fåglar, politik och familj vid sidan av själva vattenfallen. Inledningsvis en båttur där floden delas upp till fallen och till en kanal för vattenkraft. Just nu går 90% av vattnet som kommer från Tanasjön till kraftverket och resten faller fritt ca 40 meter ner i en ravin där ytterligare en mindre flod ansluter. Allt vatten går sedan vidare för att så småningom nå Medelhavet. Etiopien bygger just nu på en stor damm innan gränsen till Sudan. Sudan i sin tur bygger på en damm nära gränsen till Etiopien. Det här är en het potatis i regionen. Vi har cyklat upp utmed Nilen och vet hur avgörande vattnet är för existensen i Egypten och Sudan. Ytterligare dammar vid sidan av den som redan finns i Egypten vid Assuan, måste hanteras långsiktigt och väldigt försiktigt. Risken är att det inte finns politisk stabilitet nog för att den här situationen inte ska leda till konflikt. Vår guide delar vår lunch och därefter bjuder han oss till sitt hem. Hans fru bjuder på kaffe. Besöket hemma hos det unga paret med den fem månader gamla gossen är fint. Våra gentlemän och även jag rodnade lätt när hustrun efter att ha serverat kaffe helt naturligt tar fram bröstet och ammade pojken. Vi tackade för kaffet och hämtar cyklarna.

Det blir en heldag och jag är rejält trött när vi väl är tillbaka på hotellet. När man är en grupp kollar man gärna om det är någon annan som vill följa med till restaurang. Det är trevligt men tenderar att dra ut alldeles väldigt på tiden. När vi väntar på att någon ska bli klar på toaletten kommer andra förbi och ber om tio minuter att göra sig iordning. Så här häller det på. Ikväll blev vi till slut nio personer, några förvann under tiden vi väntade. När vi satt i lobbyn såg jag en kille lite vid sidan av oss. Jag tänkte att det kunde vara trevligt att konversera. Är du här på semester? Killen såg amerikansk ut med jeans, t-shirt och basebollkeps. Han svarade ja, och var gör ni här då? Jag babblade på om cykel arrangemanget och var vi var på väg. Intressant svarade han. Men ni verkar mest hänga här på hotellet. Jag svarade lite svävande. Alex gav upp ett flabb, tog han av sig hatten, nyklippt nyrakad. Bortgjord ja, men fortfarande lite osäker! Tänk vad man kan göra med vatten, tvål och sax.    

Dag 35 den 20 februari, buss till Forest camp, 250 km

Generellt bra vägar när vi lämnar Bahir Dar med buss. Arrangörerna har i förväg valt att stryka ett avsnitt där man tidigare år haft stora problem med trafik och med stenkastning. Vägarna i Etiopien är till stor del byggda av kinesiska företag. Samarbetet mellan den stora draken i öst och Etiopien är väl synligt. Nästan bara kinesiska lastbilar och motorcyklar blandade med fyrhjulsdrivna Toyotabilar. Etiopiens ekonomi växer snabbt, i och för sig från en låg nivå. Med stor befolkning, satsningar på infrastruktur och utbildning är det givetvis en intressant framtida marknad. Utmed vägen passerar vi byar och landsortsstäder. En iakttagelse är mångfalden av biljardbord på små caféer under enkla plåttak. Det är tydligen en populär fritidssysselsättning. Både i stad och på landsbygden sker arbetet till mycket stor del manuellt. Det kan handla om allt från att gräva ned ledningar, skogsavverkning, kolmilor, fläta mattor, torka bönor och kryddor. Det är spade, hacka, yxa, korgar och presenningar som gäller. Lägerplatsen för dagen bland pinjeträd. Området markerat med ett rep och beväpnad vakt på plats.

I lägret sitter många för sig själva och pysslar med sociala medier. Internet i Etiopien fungerar väldigt bra både via wifi och med data på telefonkort. Om det här ska vara det stora äventyret finns det en baksida med att hela tiden vara uppkopplad. Bara någon timme efter en lunch eller en cykeltur finns massor av bilder och berättelser på Feacebook, Instagram och bloggar, min inkluderad. Är det verkligen det stora äventyret att åka buss genom Afrika, att ständigt vara uppkopplad? Nu ser jag fram mot tre etapper på cykel med relativt mycket backar fram till Addis Abeba.

Hills

Dag 30 den 15 februari, vilodag i Gondar

Det är helt ok att doppat foten i vita Nilen, bada i Nilen och i Röda havet men inte att ta ett dopp i poolen på hotellet. Det kostar mig och Tallis en avgift på 200 Birr vardera! Nåväl det är inte så farligt men vi kan bara inte bara se på hur motsvarande sex öl försvinner i vågorna. Det blir en animerad diskussion med pool-mannen, med mellanchef och till slut med hotelldirektör. Det slutar givetvis som det brukar med att vi får pynta upp men det känns ända ganska uppfriskande, inte bara med doppet utan att också få markera. Det här är inte ok! Jag provar att cykla ned till och runt i staden. Även om trafiken är intensiv. Trafikanter av alla slag kör där det finns plats så är tempot generellt långsamt och förarna uppmärksamma på allt och alla som rör sig. Testet var backarna upp mot hotellet. En rejäl stigning där jag glatt kunde konstatera att utväxlingen på min cykel kommer att fungera fint i de kommande klättringarna mot Addis. En långsam och skön eftermiddag där batterier till all elektronik laddades parallellt med kroppen. Nu ser vi alla fram emot att hoppa upp i sadeln för två sträcker till Tanaka sjön och orten Bahir Dar.

Dag 31 den 16 februari 2019, Gonder - Farm camp, 115 km

En härlig cykeldag genom höglandet. Bra asfalt, kuperad terräng, några rejäla stigningar och nedfarter därefter. Det är lördag. Människor och djur som går utmed vägen är på väg till marknader i de olika byarna. Lantbruket är småskaligt och sker till stor del för hand. Jordmånen i dalgångar är relativt god men torkan under stora delar av året är givetvis ett hinder. Vi cyklar över två pass där några berg sticker upp som obelixer, flera hundra meter över omgivningen.

Enligt Ashley vår geolog är det kärnan på vulkaner, där omgivande lava eroderat och där trycket underifrån lyft upp de mer stabila bergarterna i vulkanens kärna. Idag ser jag, förutom fåglar, mitt första fritt levande vilda djur. En apa! Alla andra kameler, dromedarer, getter, får, kor, åsnor, höns, hundar mm är domesticerade och har funnits med hela vägen. Några av deltagarna drabbas av barn som kastades sten och som slår med käppar. Många av de barn jag cyklade förbi ropar ”money money” men bara några få kastar sten efter mig. Lägerplatsen på en äng vid ett vägskäl. Den här gången är lägerplatsen markerad med ett avgränsande rep och det finns två beväpnade vakter på plats. Arrangören har även här i Etiopien tre reseagenter som hjälper till med allt som behövs. Allt ifrån vattenpåfyllning, matinköp, kontakter med myndigheter, markägare och lokala företrädare till att ordna privata beväpnade vakter. Vid middagen håller jag lektion i svenska med Ingela. Hennes pappa är från Sverige och hon har lite grunder i språket från barndomens somrar hos släktingar i Karlskoga. Det är häftigt att höra hur snabbt hon plockar upp språket. Det man lägger grunden för som barn finns kvar och kan snabbt vecklas ut!

Dag 32 den 17 februari 2019, Farm camp - Bahir Dar, 61 km

Dagens etapp är flack och kort utmed Tanakasjön till Bahir Dar. Det är söndag och utmed vägen går skaror av människor i vita tygstycken över axlarna på väg till gudstjänster. Landskapet är format av Tanaksjön som en gång i tiden haft högre vattenstånd. Nu är den gamla sjöbotten god åkermark och utmed vägen ligger husen till de bönder som brukar marken. Jordbruket är småskaligt och mycket arbetet sker för hand. Vi såg betydligt fler traktorer och andra maskiner i Sudan än här. Faktiskt inte en enda traktor under dagens etapp. Det småskaliga jordbruket sysselsätter och föder många människor men det är inte effektivt och det håller tillbaka utvecklingen. Om det nu är det vi vill ha? Etiopien har en befolkning på ca 100 miljoner människor. Det är människor överallt och barnen fortsätter att ropa och ibland kastar de stenar efter oss när vi cyklar förbi. Idag cyklade jag med gubbgänget som ofta stannar för att dricka och lika ofta för att pinka. Det senare är inte helt lätt när det är folk runt omkring hela tiden men det här är män som med ålderns rätt gör lite som man vill.

En fördel med det småskaliga jordbruket är att nedskräpningen, som är ett jätteproblem i Egypten och i Sudan, inte finns på landsbygden. I byar och städer kan det emellanåt vara sämre. Jag tror att man samlar in glasflaskor men även plastflaskor till återvinning. Trots många stopp är vi framme vid hotellet i centrum redan vid halv elvatiden. De flesta deltagare checkar in i rum men några av oss slår upp våra tält i hotellets konferenssal på takvåningen. Jag ska försöka använda tältet så mycket som möjligt. Det är en del av utmaningen med den här resan. EFT, every f…ing tent är inte målet utan att leva här och nu men på ett annat sätt än vanligt. En annan akronym är EFI every f…ing inche, som är något alla gärna vill göra. Just nu tror jag att vi är åtta kvar som kan nå detta. Det är långt kvar, mycket att uppleva och mycket kan hända.

Bahir Dar har ett myllrande liv, affärer, tjänster, restauranger och hotell. Lite som en turistort i södra Europa om man undantar den fattigdom som bakgatorna antyder. Här i staden kan man köpa kläder, skor, väskor mm från alla kända märken, ursprung oklart. Ett stort gäng går ner till färjelägret och på piren dricker vi Abusha och St George till långt fram på eftermiddagen. Middag bestående av kycklingburgare, pommes och en ananasjuice inmundigas tillsammans med Wolfgang, Brad och Martin. Mörkret lägrar sig vid 19-tiden lokal tid. Etiopien ligger en timme före svensk tid.

Bus to Gondar

Dag 27 den 12 februari, Al Qadarif - Metama, 158 km

Det gemensamma språket i gruppen är engelska. Innan resan föreställde jag mig att det inte skulle vara några hinder men det är något helt annat med ett andra eller tredje språk när samtalen lämnar det grundläggande, vardagliga och när man ska försöka förklara komplexa sammanhang eller saker som man funderar över. Det är inte så att de som har engelska som modersmål inte försöker men jag känner att de ibland inte lyssnar och inte följer det jag försöker konstruera på deras modersmål. Jag känner mig lite begränsad, att inte kunna vara som jag brukar. Det här har jag mött i samtal människor som flyttat till Sverige och till svenskan men först nu känner jag det under skinnet. Med engelska i lägret mäter man gärna vikt i stenar och det är verkligen ingen mening att tala om avstånd i mil. Avstånd är grundläggande för ett cykelarrangemang och här håller vi oss till kilometer eller som det här populärt kallas ”klicks” exempelvis - Only fifteen klicks to camp. Vid sidan av språk börjar det sociala livet i gruppen att sätta sig. Det är fortfarande så att alla snackar med alla och man kan sätta sig var som helst men ungdomarna, fransk- kandensarna söker sig gärna till varandra och det finns andra grupperingar. För egen del är det oftast Brad, Wolfgang, Andrew, Mike Paul, Fiona och Pete som jag hänger med. Under cykling åker jag delar av dagarna med Balder då vi håller ett likartat tempo. På vägarna genom Sudan har vi sett en hel massa fordon. Bostäder är inte särskilt högt prioriterat men fordon av alla slag är det gott om. Kinesiska motorcyklar bilar med framförallt två märken Toyota och Hundai. Många lätta lastbilar från Mitsubishi och äldre Beford lastbilar från 1950 talet som ryker och pustar. ”Good, like Trabant, you can fix all, no elektronik shit” som Wolfgang så pricksäkert uttrycker det. Bland de tyngre lastbilarna finns många äldre Scania och Volvo. Underhåll är säkert viktigt men än viktigare är att köra tills delarna inte håller längre. Olyckor har jag inte sett men däremot massor av fordon med problem utmed vägarna. Mängder av söndersprängda däck. Det här var sista etappen i Sudan. Lägret ligger en kilometer från gränsen. Situationen i Etiopien diskuterades vid mötet i lägret under eftermiddagen. De militära myndigheterna tillåter inte oss att cykla de två planerade sträckorna upp till staden Gondar. Det råder spänningar mellan den nya presidentens regim och tidigare lokala makthavare. Militären går ganska hårt fram för att hålla isär olika grupperingar och man vill inte ha några cykelturister i det här läget. För egen del känns det trist att inte få cykla de två bergsetapperna upp till Gondar efter en månads plattåkning. Det ska dessutom vara väldigt vackert men det är verkligen mitt eget ”dagens i-landsproblem”. Vi kommer att bussas upp till Gondar.

Dag 28 den 13 februari 2019, Metama - Gonder, 7 km på cykel sedan buss 185 km
Efter frukost i vanlig ordning vid tältlägret cyklade vi ned till gränsen till Etiopien. Gränskontroll först på sudanesisk sida sedan en promenad den torra gränsflodfåran till kontroll för inresa i Etiopien. Mycket vänta sedan bråttom, bråttom. Vid lunchtid cyklar vi fem kilometer in i landet. På vägen genom den lilla gränsstaden ligger röken kvar i hus och skjul som bränts ned vid oroligheter dagen innan. Militär väntar på oss, några minibussar och vår lunchbil. Vi packar cyklar på lastbil och oss själva i minibussarna. Sedan färdades alla fordon i kolonn på den av militären avstängda vägen mellan gränsen och fram till Gonder.

Utmed vägen ser vi förutom militär även en hel del civilt klädda personer utrustade med vapen. I den här situationen är det väl motiverat att stryka två sträckor av cykling och komma genom på ett säkert sätt. Utanför bussfönstret växlar landskapet, vägen slingrade sig uppåt i bergen och utsikten blir magnifik. Större träd mycket mer buskar, mer grönt och småskalig odling på väg ned mot Gonder. Hotellet ligger ovanför staden. Det är ett modernt och lyxigt ställe med alla bekvämligheter. De flesta av oss deltagare sover i våra tält i hotellets trädgård. Riktiga duschar och toaletter. Middag med alkoholhaltiga drycker! Ett glatt gäng hänger i baren långt fram på kvällen. Internetuppkopplingen är bra när den väl fungerar. Sociala medier verkar vara öppna.

Dag 29 den 14 februari 2019, vilodag

Ibland måsta jag nypa mig i kinden. Jag är i Etiopien, ser ned på den myllande staden Gonder. Från hotellets terrass några hundra höjdmeter över stadens centrum, som redan ligger på 2100 m höjd över havet. Det är lätt att allt blir vardag. Tvätta kläder, laga madrassen, köpa simkort, växla pengar, planera för dagen. Då är det härligt att ta en stund för sig själv. Se ut över stad, kullar och berg och njuta av att vara mitt i något som tidigare bara var bilder och kartor. Frukostbuffé på terrassen där dagens planer ritades upp. En Tuctuc ned på staden. Vi började med att besöka slottsområdet där härskare styrt i den här delen av världen från femtonhundratalet och framåt. Byggnadsstilen på Fasil Ghebbi har en hel del gemensamt med slott och borgar i Europa. Vi var en liten grupp Steve, Tim, Wolfgang, Brad och jag.

Nästa besök till Fasilides bassängen nära floden. En viktig plats än idag för en del av den Etiopiska ortodoxa kyrkan. Fantastiska träd med rötter som klättrade utmed murarna omgav själva bassängen. Efter kulturprogram krävs kaffe och öl. Det finns gott om båda sorter. Dagens utmaning blir SIMkort för data till telefonerna. Här är det bara det statliga bolaget som kan utfärda dessa. En lång väntan på kontoret mitt i staden men samtidigt väldigt intressant att se hur det vi först trodda var kaos, var ett omfattande men också rimligt system. Intressant även att lite mer ingående spana in alla människor i vänthallen. Jag slås av hur finlemmade många är här. Det finns på något sätt en ny nyans i hyn och i kroppsform jämfört med Sudan.

När kontoret är avklarat får vi hjälp av försäljare på gatan att klippa till formen på simkorten för att de ska passa i våra telefoner. Det blir även en del pyssel med inställningar men när det väl är klart fungerade nätet mycket snabbt och bra. I Sudan gjorde jag av med ca 500 MB data. Nu köpte jag 2 GB för att vara på den säkra sidan. Pris, ja 200 Birr motsvarande 60 kr. Resten av dagen spenderar vi i och runt hotellet.

Bush

Dag 24 den 9 februari 2019, Khartoum - Rufaa Bush camp, 142 km

Landskapet ändras när vi lämnar Khartoum och fortsätter i sydöstlig riktning utmed Blå Nilen. Det är inte så att vägarna går precis utmed floden. Man kan ibland ana vattnet bakom en trädridå. Marken runt vägen är nu täckt av gulnat, nästan vitt gräs. Gräset betas av får, getter och nötboskap. Djuren är inte inhägnade utan vallas av pojkar med käpp i handen. Gräset binder sanden och den jord som bildas vid förmultning ger förutsättningar för odling. Flodbädden tillförts säkert sediment från översvämningar. Odling av spannmål, grönsaker och frukt blir naturliga inslag

Området runt Dongola har likande förutsättningar. I övrigt har Sudan, på vår resa enbart handlat om sand och sten. Endast mindre inslag av konstbevattnade odlingar nära floden. Jag stannar vid en myllrade marknad utmed vägen. Här säljs och köps getter. En grupp män sluter upp. Någon kan lite engelska. Var är du från? Vad heter du? Var till ska du? Klämmer och känner på cykeln. Bra cykel, vad kostar den? Det är som alltid i Sudan trevlig stämning, skratt och handskakning. Jag frågar om getterna, vem äger, vad kostar dem? Det håller på att bli affär men det stannar vid att priset är ca 100 kronor för en prima get.

I lägret på eftermiddagen har alla som startade på morgonen kommit in.

Ganska mycket mötande trafik på väg in mot Khartoum på morgonen. Sedan god medvind och bra fart under hjulen. De nya deltagarna har mycket att smälta och var alla ganska trötta efter cyklingen Tre är Britter. De är från London. Sedan har vi Sandish från Mombay och Martin från Bern. Även om dagens etapp var lätt i medvinden är det mycket som ska falla på plats för den som är ny. Resan hit, läger, tält, trafik, många nya människor och så 14 mils cykling ovanpå det.

Dag 25 den 10 februari 2019, Rufaa Bush camp - Bush camp, 145 km

Ett tidigt stopp efter fyra mil. Jag cyklar med Brad, Wolfgang, Lenore, och Tom i bakre delen av fältet. Vi stannar på samma ställer som den stora lastbilen fyller gas och vatten. Där beställer vi kaffe och pannkakor. Ganska tjocka och väldigt goda! De sitter som handsken för mig. Frukosten var framflyttad en kvart till 06.00 för att fler deltagare önskar komma igång och cykla så lång sträcka som möjligt innan det blir som varmast. Jag tvingade i mig en mugg av gröten. Nu blir pannkakan perfekt och så mättande att jag hoppade över lunchmackan vid 72 km.

Bland de cyklar som används har de flesta stålram och är byggda för touring. Ett brett register av växlar och stryktåliga däck, generellt kring 35 mm breda. Bredare däck har vi undanstoppade på lastbilens tak. De ska användas vid de sträckor som går på sand och grusvägar. Schwalbe Marathon är ett populärt däcksval. Alla deltagare har någon form av väska på styret, på pakethållaren eller som jag en ramväska som hänger under ramen mellan styre och sadel. I väskan finns plats för reservslang, reparationssats, multiverktyg, fösta hjälpen väska, kamera, lite toapapper, extra vindjacka mm. Några har mycket mer grejor med sig. Wolfgang har bland annat har dynamo i hjulnavet med en egen installation för omkoppling till färddator och batteriladdare. En omfattande anläggning ”East German style”. Tom har en solfångare på pakethållaren uppkopplad till högtalare och spellista på mobiltelefonen. Min konfiguration är mer fokuserad på lågt luftmotstånd varför jag och ytterligare några deltagare kombinerar styret med s.k. aerobars. Dessa gör att sittställningen blir mer ned- och framåtlutad vilket har två stora fördelar. Ett du kan variera din sittställning mer och två, du får en mer aerodynamisk form vilket är en stor fördel i motvind. För mig är det ofattbart att vi bara är en handfull deltagare som använder dessa.

Bush camp var rubriken på dagens slutmål efter 138 km platt cykling. Hård vind är bra för att hålla bort flugor, torrt är bra för då finns inga mygg. Baksidan på den här platsen var vassa törnen i två olika storlekar. Den lilla varianten gick genom både tältunderlag och tältbotten. Jag förstärkte det uppblåsbara liggunderlaget med ett överdrag och håller tummarna för att det ska hålla. Dagen kommentar kom från Vikas, Vancouverbo med indiskt påbrå, när jag tog på mig tröjan.

-Thanks Matt for putting your shirt on. It´s not a sixpack you´ve got there! More like a familypack!

Dag 26 den 11 februari 2019, Bush camp - Al Qadarif, 152 km

Samtalsämnet vid frukost handlade om Lyndon och Andrew. De hade haft besök av råtta i tältet och även fått varsina bett. Doktor Jane har behandlat. Den första skorpionen visade sig när Pete gjorde sin kvällstoalett. Jag vaknade på tältgolvet med hål i madrassen. Det är väl ungefär som en sticka i foten jämfört med bett från råtta eller skorpion. Madrassen lagades i alla fall under stor palaver under tiden vi väntade på middagen. Det finns många specialister i gruppen och idéerna är många. Kul inslag i vardagen… Dagens sträcka var åter flack och ca 14 mil lång. Landskapet är relativt likartat med mer omfattande inslag av buskar och mindre träd. Lägerplats utanför staden Al-Qadarif. Vid lägret fanns en inhägnad där man köpte en hink med vatten för 3 kr och där man avskilt kunde duscha av sig över hela kroppen. Mycket uppfriskande!

Khartoum

Dag 22 den 7 februari 2019, Abu Dolaooa - Khartoum, 90 km 

Dagens etapp är struken och ersatt med buss. Med anledning av politiska oroligheter i Khartoum kräver myndigheterna att vi reser samlade i buss till lägerplatsen i stadens södra utkant. Staden där vita Nilen med upplopp från Victoriasjön i Uganda rinner samman med blå Nilen som i sin tur har källa i Etiopien. Det låter som goda förutsättningar men Sudan är ett land med 40 miljoner invånare hårt ansatt av torka och värme. Ett av de fattigaste länderna i världen beräknad på BNP. Vår buss tog  en väg runt de centrala delarna av staden. Att se det myllrande folklivet, alla slitna hus, fordon, gator, mängder av plastpåsar som fastnat i buskar, plastflaskor som tumlar omkring i sanden. Det var nästan för mycket på en gång. - Du har inte varit i Afrika förut va? Nick jobbar på ett brittiskt företag som gör utvecklingsarbeten i regionen. -This is the way it is, more or less!

Tio kilometer efter det att vi passerat över blå Nilen var vi framme vid dagens läger. En plats omgiven av träd och med både vatten och el, som kommer och går. Platsen ligger i anslutning till en Moské. Man skulle kunna likna den vid en folkpark eller biergarten, utan öl förstås! Tvagning med vatten från en kran på väggen som sedan spolar ner i toahålet i golvet. Flipflopen behåller jag på men annars är det mycket uppfriskande och skönt att tvätta sig igen. Eftermiddagen till återhämtning, cykelfix och att skölja upp kläder. Nu lämnar Jonas, Leonard och Gabbi. I stället kommer det in nya fyra nya deltagare. Jag avslutade kvällen i trädgården bakom Moskén. Gräsmatta, träd, plantor, fågelsång, vatten som sipprar ner från vattentanken. Tid för kontemplation när jag får sällskap i trädgården av en man som, vänd mot Mekka ber en bön till sin profet och gud.

Dag 23 den 8 februari 2019, vilodag i Khartoum

Frukosten först klockan halv nio. En vilodag där arrangörerna ordnar med frukost. Det är en bra lägerplatsen men den ligger trots allt i ett industriområde i stadens östra utkant. Martin den nya deltagaren från Bern arrangerade en taxi med plats för tio personer för resa in till stadens centrum. Det är fredagsbön och helgdag. Det mesta är stängt mitt på dagen men det känns ändå roligt att göra något när man för, kanske enda gången i livet, kan göra Khartoum. Vi åker huvudvägar in mot centrum sedan utmed flodbankarna på Blå och Vita Nilen. Närmare centrum är bilden av staden mer hoppfull. Det är en generellt högre standard. Här finns affärer, verksamheter och företag blandade med officiella byggnader. Utmed Blå Nilens strand ligger oljeföretag, banker, museum, regeringsbyggnader och några hotell. Närvaro av polis och militär i detta område är påtaglig men långt ifrån så synlig som den var i Egypten. Här i Sudan har vi ingen poliseskort, ingen polis vid lägren. De sudanesiska reseagenterna ordnare allt lokalt. Ingenting vi märker något av. Bussen gör en gir ner mot Vita Nilens flodbank. I ett egenarrangerat friluftsområde bland låga träd finns små öppna fik. Bland träden några apor med grönskimrande päls. Jag blöter fötterna i floden. Wolfgang håller vakt på krokodilerna. Lugn, jag skämtar bara! Återstår att se om de dyker upp någonstans under resan.

Museer och affäre var stängda för fredagsbön så vi bestämde oss för mat och varför inte på ett bra hotell. Sedan följer en suralistrisk upplevelse. Vi kör upp till Corinthia Khartoume Hotel och går in i en lyxig sexstjärnig tom, sval och enorm foajé där ett vattenfall bildar basen till tre glashissar som går upp i kärnan av den 18 våningar höga konformade byggnaden. Jag går in där det är marmor, spegel, handfat, vatten, tvål, pappershanddukar och toastol som går att spola! Väl uppe på toppen, en fantastisk utsikt över platsen där regionens livsnerver rinner samman. Tio hungriga cyklister äter hamburgare och sörplar milkshake. Det här hotellet kan inte gå med vinst. Det måste finnas andra resurser som gör det möjligt att hålla en sådan här prestigeanläggning gående. Tillbaka till lägret vid tretiden. Möte med information om kommande sex dagar på cykeln. Ett lokalt band spelade traditionell musik. Härliga rytmer och kul inslag. Dansare visar hur och många av oss deltagare är med och stuffar. Lokal tv gör inslag. Shirley, Lenore och jag får berätta inför kamerorna och för den lokala borgmästaren, hur mycket vi tycker om att cykla i Sudan och om att möta människorna här.