söndag 19 maj 2019

End

Cape point

Sydafrika från 13 till 21 maj 2019
Ett underbart avslut på det stora äventyret. 

Plattenklip Gorge, Table Mountain

Ruthland B&B, Simonstown

Inga valar men väl delfiner, Hermanus

Asara Vine Estste, Stellenboch


måndag 13 maj 2019

To Cape


Dag 114 den 10 maj 2019, Strandfontain - Erlandsbay, 109 km
Utmed kusten zig-zagar vi oss på grusväg femtio kilometer. Vinden omväxlande mot, från sidan och med. Vid Lambertsbay är vi åter på asfalt och det rullar lätt till lunchbilen. Wolf, Brad och jag cyklar tillsammans under hela dagen. Den avslutande sträckan är relativt blåsig och kuperad. Vädret mycket bra som det faktiskt varit hela resan genom Afrika. Varm och soligt också vid lägerplatsen på stranden i Erlandsbay.


Härligt att avsluta resan med fina campingplatser och ännu ett bad i Sydatlanten. Samtalen vid middagen handlar om det vi är med om, hur det fungerar i gruppen, vad som ska hända när vi skiljs på söndag. Det känns som vi är färdiga nu. Jag kommer att hålla någon forma av kontakt med en handfull personer, troligen inte mer. Det blir säkert utbyten av bilder och adresser men annars känns det helt rätt att lämna den här bubblan. Härligt att träffa Yvonne igen på söndag. Hon flyger nu på fredagskvällen från Arlanda via Addis Abeba och kommer till Kapstaden imorgon eftermiddag. Vi stannar tillsammans i Sydafrika till 21 maj. Inga planer på att samordna oss med andra deltagare från touren.


Dag 115 den 11 maj 2019, Erlandsbay - Yzerfontain, 146 km
Vad krävs för att cykla över ettusen mil? När jag tittar tillbaka på den grupp av människor som samlades på hotellet i Kairo för fyra månader sedan finns det några gemensamma drag. Ett, att uppskatta cykling. Det kan låta banalt men om man inte gillar att ta de första tramptagen på morgonen blir resan outhärdlig. Givetvis underlättar det om du är hyfsat tränad, har en cykel som är rätt inställd för dig och som passar för ändamålet. Det vill säga stark, lätt, bär din dagliga packning, på ett någotsånär aerodynamiskt vettigt sätt. Två, socialt intresserad och flexibel. Lika mycket tid vid sidan av som på din cykel. Man spenderar många timmar vid lägerplatser. Det underlättar om du gillar folk. Att inte, som jag gå igång för att någon tar din banan vid frukost. Tre, uppskatta allt nytt, alla intryck, möten, dofter, smaker, historia, geografi, arkeologi, geologi mm. Då bli resan något mer än en cykeltur och motivationen till att cykla över ettusen mil, avsevärt större.


Dagens etapp är den näst sista. Vi cyklar utmed kusten. Inledningsvis på grusväg men bara i sju kilometer. Vid lunch delas vi upp i grupper för att cykla gemensamt med poliseskort på en större väg. Wolf och jag kommer med sista gruppen efter tre stopp på förmiddagen. Ett för kaffe och cheeskake, andra för coca cola, tredje för kaffe och kakor. Den långsamma gruppen släpar sig fram i motvinden på eftermiddagen till målet i Yzerfontain, nio mil från Kapstaden.



På väg genom byn till lägerplatsen möts vi av jubel. Deltagare som anlänt tidigare står utanför en pub och hälsar oss välkomna och bjuder på öl! En härlig stund i solen i Yzerfontain tillsammans med människor som jag på några plan känner rätt väl efter fyra intensiva månader tillsammans. Något jag kommer minnas med glädje. Imorgon är det final!


Dag 116 den 12 maj 2019, Yzerfontain - Cape Town, 91 km
Den här dagen har jag sett fram emot. Det är alltid kul att uppnå sina mål men nu räcker det. Jag har cyklat alla 10765 km som arrangören lagt upp, bott alla nätter i mitt tält. Var sak har sin tid och plats. Nu blir det härligt att flytta in på ett lyxigt hotell med Yvonne.



Cykelkompisar får vila en stund. Det finns e-postadresser och andra sociala media där vi kan följa och kanske kontakta varandra. Dagens cykling kan på pappret se ut som en defilering men nio mil i sidvind, motvind och i kuperad terräng krävde sitt. Vi cyklade inte kustvägen utan en bit in i landet. Här passerar vi Darling. En söt liten välmående stad. Åtminstone det man ser på ytan av materiella tillgångar. En timme senare genom Atlantis där de ekonomiska förutsättningarna är betydligt mindre. Slitna trevånings hyreshus och ett stort område med skjul, en kåkstad där Tallis på morgonen uppmanade oss att inte stanna utan bara cykla förbi. Efter Atlantis blir jag stoppad av trafikpolis. De vill att vi ska cykla på höger sida för att på en mindre väg utan vägrenar ha bättre koll på trafiken. Jag argumenterar inte emot utan fortsätter bara som vanligt när polisbilen är utom synhåll.


En timme senare än plan lämnade vi uppsamlingsplatsen strax utanför Kapstaden för att med poliseskort (en annan polis) åka de avslutande 17 kilometerna till hotel Laguna Beach. Alla deltagare klädda i cykeltröjor med Tour´dAfrique 2019 tryck. En bra avslutning att i god ordning sakta rulla i kolonn in mot Taffelberget. ”From pyramids to table mountain” sa Nick när han på cykeln skålade i en blandning av sportdryck och whiskey. Vid hotellet mötte anhöriga. Jag är så glad att Yvonne är här. Samling på stranden för fotografering, sedan skumpa och utdelning av medaljer på hotellet. Några timmar för att komma i ordning sedan trerätters middag kryddat med ett bildspel. Bilder från resan som inte kommer att publiceras offentligt men som i den här gruppen lockade fram många kommentarer och skratt! Avslutningsvis ett stort tack till dig och alla andra som på något sätt gjorde det stora äventyret möjligt för mig. Tack!


torsdag 9 maj 2019

Ocean



Dag 111 den 7 maj 2019, Felix Unite camp - Sprigbok, 133 km
Gränsövergång på morgonen. Stämpla ut från Namibia och in i Sydafrika. En smidig process utan visumtvång för alla utom våra vänner från Nya Zeeland. Någon form av diplomatisk oenighet kräver visum. Phil, Veronica och Kaye har tvingats fixa visum under resan genom Afrika. De gäller endast tre månader från de utfärdas. Nu gick allt väl och hela gruppen har idag cyklat 133 km söderut till staden Springbok. Från gränsfloden en stigning på 800 meter över 40 kilometer. Det är en snittlutning på 2% eller upp två meter på en sträcka av 100 m. Det är inte mycket till motlut men under en lång monoton sträcka i lätt motvind är det lite segt. Slutar du trampa stannar din cykel nästan direkt. Nordöstra delen av Sydafrika är liksom Namibia kargt och torrt. Torra tuvor, risiga buskar bland sand och sten.


Enligt Lulu som är från regionen blommar öknen i augusti, september om regnet, som ska komma då, verkligen kommer. Det är boskapsskötsel som dominerar. Nu är det så torrt att de enda djur vi såg på tretton mil var två grupper med getter. Gruvor har tidigare drivit ekonomin men den koppar som finns här har konkurrerats ut andra områden. Staden Springbock grundades i slutet av 1800 talet i samband med gruvdrift. Inklämd mellan två berg och med god tillgång på grundvatten är staden fortfarande en viktig knutpunkt, administrativt och servicemässigt för regionen.


Den liknar mest en präriestad med affärsrörelser i rad på en genomfartsväg. Vi har läger strax utanför staden på en hyfsad campingplats. Nya simkort till telefoner ordnade vi i stan Annars följer cykeldagar ett enkelt schema. Vi bryter tält, serveras frukost, får direktiv om hur vi ska cykla, serveras lunch, serveras kaffe och soppa, sätter upp tält, informationsmöte, serveras middag, dags att sova. Jag har sagt det förut. Det är lite som att göra lumpen en gång till. När det är dags för möte ropar Tallis, ”riiider meeting” och avslutar med ”wash your haands”. Stämningen är fortsatt god även om en del kommentarer är lite vassare. Om några dagar är vi inte beroende av varandra längre och spärrar börjar lösas upp. Även grupperingar är mer tydliga. Många av oss har lagt ned ambitionen att socialisera med alla. Jag håller mig oftast till Brad och Wolf. Sedan får det bli som det blir.


Dag 112 den 8 maj 2019, Springbok - Garies, 116 km
Inför resan funderade jag på hur man tar tillvara på alla intryck från en lång resa. Tankar om minnesanteckningar och många fotografier utvecklades till den här bloggen. Den ger återkoppling och hjälpa till minnet. När jag förstod att du och några andra uppskattade mina noteringar ökade motivationen och formen ändrades kanske något. Från att endast rapportera om cykling även annat som passerar ögon, öron, näsa och mun under resan genom Afrika. Särskilt glad är jag över att mamma, Kerstin på sin Ipad kollar upp hur det går. Tack också för kommentarer. Jag läser och försöker svara på frågor i nästa inlägg. Dagens etapp. Kort cykling, 113 km från Springbok genom ett böljande högland på ca 800 m över havet till en dalgång och staden Garies. Landskapet är öppet och torrt. I dalgångar finns det enstaka träd med gröna blad. Några jordbruk där fälten nu inför vintern är tomma sandytor. Lulu tror att man odlar lucern. Cyklade med Wolf idag. ”Slowly, mein got, I can no go fast” ropar han och visst går det långsamt men han cyklar hela sträckan. Troligen kan vatten istället för öl till medicinen bidra till det. Tyvärr avbröt Brad vid lunch. Han har ont, feber och avstod från mat. Jane medicinerar.


Vägen vi cyklar är nationell highway, relativt lite trafik men med tillåten hastighet på 120 km/h. Det finns bra vägkanter att åka på. Vi uppmanas att inte cykla vid sidan av varandra eller ute i körbanan. Gruppen har tillstånd för att cykla på highway. Trafikpolis håller ögonen på oss under dagen. Campingplatsen i Garies är stängd. Arrangörerna har därför ordnat med boende på hotell, gasthaust och B&B. Det blir första natten i en riktig säng sedan den 14 januari. Här finns tv också! Wolf sover, klockan är kvart i nio, dags för Champions league semifinal Ajax – Tottenham.


Dag 113 den 9 maj 2019, Garies - Strandfontain, 163 km
Äntligen ute vid kusten! Från Garies söderutgenom ett höglandslandskap där bergen successivt rundades av till kullar och dynor ju närmare havet vi kom. Norra Kap provinsen omfattar en tredjedel av landets yta men här bor bara 2 procent av invånarna. Ett avsnitt på 20 kilometer med grusväg i övrigt bra kuperad cykling. Sidvind och motvind men vad gör det när havet och vågorna väntar. Med Wolf och Brad i lastbilen väljer jag att försöka öka trycket. Vi cyklar mycket men frågan är om benen håller för ökad belastning under en hel dag. Det rullade fint och efter sex timmar är jag först in till campingplatsen i badorten Strandfontein. Tälten parkerar trettio meter ovanför en bred och len sandstrand. Havet matar på med vågor som bildar en mäktig ljudkuliss. Efter några veckor i öken är det härligt med mycket vatten! Vi promenerar på stranden till en restaurang. Kaffe i eftermiddagssolen är inte så dumt.



måndag 6 maj 2019

River


Dag 108 den 4 maj 2019, Seeheim - Canon Resthaus, 93 km
Fortsatt cykling genom ökenlandskap i Namibia. Till en början på knagglig grusväg. Jag cyklade mest offroad på alternativ väg skapad av fordon som inte vill slå sönder stötdämpare och drivknutar på en körbana vilken mellan sandfällorna mest liknade en tvättbräda. Brad och jag väntar in Wolf. Han kämpar för att komma igång igen efter magsjuka, inflamerat knä, tandvärk och förstorad prostata. Sju tabletter av olika färg blandas med rikliga mängder av Windhook draft. Dagens sträcka är endast 9 mil. När vi når huvudvägen förbättras underlaget. Stopp på ett kafé. En gård där ägaren säger att det inte regnat ordentligt på fyra år. Gården på 52.000 hektar har slaktat ut sin boskap. Istället har man oryx, kudu, steinbock, struds och giraff på området. Med stängsel och vattenförsörjning klarar sig de inhemska djuren på mager kost. Ägaren erbjuder jakt och skjuter även för egen försäljning. Kaférörelsen trakterar oss med apfelstrudel och slagsahne. Det är gott om spår av det tyska Västafrika.


Cykling i skön sommarvärme med en sval bris avslutas tidigt på eftermiddagen. Läger vid en fin campingplats nära Fish river canyon. Deltagare på touren som valde att ta ett fordon till lägret tar sina cyklar till utsiktspunkten vid ravinen. Det ska vara den största efter Grand canyon i USA. Jag hoppas få se bitar av den imorgon när vi fortsätter söderut mot gränsen till Sydafrika. En ny intervju med Loundon. Han vill göra om intervju om resan genom Zambia då ljudet vid den första tagningen var undermålig. Kvällen avslutas på campingens restaurang, där finns wi-fi.


Dag 109 den 5 maj 2019, Canon Ressthaus - Felix Unite camp, 171 km
En magiskt vacker cykling i kargt ökenlandskap. Vi har Fish river canyon på några kilometers avstånd. Vägen vindlar sig sedan upp genom en bergsrygg. Efter passet öppnar sig en väldig ökenyta. Vi ser vägen fortsätta långt bort i fjärran.


Sol från klarblå himmel idag också, en skön bris i ryggen och bra vägbana håller upp farten under hjulen. Det är härlig cykling och jag pressar på lite extra. Vid lunch är jag ifatt Balder, Steve och Fredric. Vi samarbetar under eftermiddagen när vinden vrider. Vid Orange river möter vi vatten och grönska. Vinodlingar modell större på båda sidor av floden. Här börjar asfaltväg och de avslutande 50 kilometerna av dagens 171 rullar undan när vi samarbetar i motvinden. Lägerplatsen har fina gräsmattor även för tälten. Här finns en affär, restaurang, bar, pool. En riktig oas för cyklister. Vi stannar två nätter. Trötta och nöjda med att klara av grusvägar i Namibia och nå gränsen till Sydafrika gör att eftermiddagen och kvällen blir lite extra festlig.


Dag 110 den 6 maj 2019, vilodag
Felix Unite har allt man kan önska av en bra lodge. Med utsikt över Orange river och det Sydafrikanska landskapet äter vi frukost i restaurangen. Bacon, musli, kaffe ja alla delar på frukostbuffén försvinner snabbt. Den här gruppen äter som fyra. Vi pratar om hur vi ska minska portioner efter cyklingen. Förutom stora lass mat äter vi glass, choklad, chips som lejon och dricker läsk och öl som elefanter! Vård av kläder, cykel på förmiddagen sedan ett dopp i floden och ett i poolen. Olympiad på eftermiddagen. En larvig, underhållande och socialt trevlig tillställning med lekar, några med cykelanknytning. Cykla så långsamt som möjligt, byta slang mm. En hel del fusk och mixtrande med regler. Många skratt. Loraine, Rochelle och Fiona arrangerar. Mitt lag, ”Wolfpack” slutade på andra plats och belönas med chokladkaka. Flertalet cyklister byter ut sina breda däck mot sådana som rullar lättare på asfalt. Jag behåller mina Schwalbe Marathon Plus Tour 47mm. Bara en punktering sedan Nairobi och de är härliga på och vid sidan av alla vägar. Sista etappen är sex dagar lång. På söndag den 12 maj, en shalla, kommer vi till Kapstaden.


fredag 3 maj 2019

Namibia



Dag 105 den 1 maj 2019, Sesriem - Betta, 137 km
När en ny cyklist rullar in till lägret applåderar och hejas det bland de som redan är på plats. Det här mottagandet har vi inte haft sedan de tuffa etapperna i Sudan och på toppen av ravinen till Blå Nilen i Etiopien. På förhand utmålades dagens sträcka som en av de svårare. En handfull deltagare valde därför att avstå, några startade vid andra valde att avsluta vid lunch. Wolf kände sig hängig och åkte också med lunchbilen. Av de 51 cyklisterna fullföljde bara ett tjugotal. En handfull fall där bland annat Fiona tog en rejäl stöt av slag mot och skrapsår i ansiktet. Hon kommer inte att cykla de närmaste dagarna. De cyklister som fortfarande var ute när det blev mörkt plockades upp och skjutsades till lägret. Bland dem fanns Vikas som inte var glad då han därmed missade att cykla EFI, Every Fabulous Mile. All cykling som arrangören lägger upp för turen genom Afrika. Svårigheterna idag har handlat om dåliga grusvägar.


Långa sträckor av de inledande tio milen var väldigt tunga och långsamma. Jag cyklade med Brad och Wolf men vid lunch valde jag att åka vidare på egen hand. Klockan var då halv två. Det hade tagit sex timmar att cykla 75 km. I den här takten klarar vi inte att komma till lägret före solnedgång. Jag försökte gå lite snabbare men det grova lösa underlaget och tvättbrädor höll ändå ner farten. Omgivningarna var betagande hela dagen men efter några timmar med ständigt fokus på vägen blev de mer som en fondvägg. Till slut ser du den inte. Den bara är där. Vi cyklade genom en nationalpark där många av deltagarna såg sebror, oryx och steinbock.  Efter 105 km förbättrades vägen. Det gick att åka snabbare under några kilometer. Partier med lös sand bromsade men med generellt bättre väg och med en skön medvind nådde jag lägerplatsen vid Betta halv fem. Land Cruisern körde upp och ned utmed vägen. Jag fick en Fanta och vid ett andra stopp fylldes vattenflaskorna. Tolv liter vatten/sportdryck under dagen. Härligt med dusch, bra tältplats och några kalla öl i campingplatsens restaurang innan middag och möte ”rider meeting”


Dag 106 den 2 maj 2019, Betta - Konkiep camp, 153 km
En ny fantastisk dag i öknen. Klarblå himmel, vägen kantad av eroderade berg, i sänkor enstaka träd som letar efter grundvatten lång med i marken, sten, grus och sand. Ögonen vandrar från bergsrygg till ökenbotten med mil av öppet landskap. Namibia är ett stort land med relativt liten befolkning. Namnet Namibia betyder torrt land. Vi kommer att cykla 132 mil från nordöstra delen av landet till sydväst och gränsen till Sydafrika. Att det är ett land med stort behov av regn är helt klart. Inledande 25 km på dagens etapp var tuff med lös sand och stenig grusväg. Gruppen cyklister lite stukad. Bilarna fulla på morgonen med de som avstår helt och de som vill åka halva sträckan. Ytterligare några väljer att ge upp på vägen fram mot lunch vid 79 km. Vikas som missade sin EFI igår väljer idag lastbilen.


Vi är sju kvar, Clemant, Andrew, Scott, Pete, Paul, Fredrick och jag. De senaste dagarna har alla sex visat mer tydligt att vi vill klara EFI. Koll på klockan, kortare lunchstopp, lämna de som man vanligtvis cyklar tillsammans med, räkna in tid för eventuell punktering. Allt för att vara säker på att nå till läger innan det blir mörkt. Nio dagars cykling återstår av det stora äventyret. En titt på mätaren säger att vi cyklat 962 mil sedan starten i Kairo. Det återstår 132. Idag cyklade jag med Wolf till lunch. Där lämnade Brad och jag honom för att hålla ett högre tempo. Underlaget på grusvägen avsevärt bättre på eftermiddagen. Medvind och en lätt profil underlättade också. Myndigheterna i Namibia tillåter bara övernattning på campingplatser eller vid lodger. Det är praktiskt för oss och det skyddar landskap och djur. Längre norrut i Afrika var nedskräpning omfattande, så är det inte här.


Dag 107 den 3 maj 2019, Konkiep Lapa - Seeheim, 127 km
Seeheim hotel vid Fish river och järnvägen mellan Ketmanshoop och Luderitz. Floden är torrlagd järnvägen övergiven, hotellet nyligen drabbat av brand. Landskapet snustorrt och kargt. Hotellet är väl inte på topp men funkar! Otroligt nog! Hotellet byggdes i början av 1900 talet under den tyska kolonialtiden. Järnvägen tjänade resande till och från södra Afrika men framförallt traktens diamantgruvor och lokalt jordbruk. Vi tältar på gårdsplanen tillsammans med en grupp så kallade ”overlanders” Det är en grupp ungdomar som åker genom Afrika i lastbil med stora fönster, den här gruppen mellan Kapstaden och Victoria Falls. På vägen söker man intressanta platser och djurupplevelser. Dagens cykling var lätt jämförd med tidigare dagar. Trettio kilometer på bra grusväg, resterande tio mil på asfalt. Hela gruppen i god tid för att sätta tält och dricka något kallt innan middag. Ett bad i poolen är utmärkt behandling för musklerna. Alla mil, alla nätter i tält och bad i alla tillgängliga vatten känns ok för mig.


tisdag 30 april 2019

Dunes



Dag 101 den 27 april 2019, Windhoek - Weissenfels camp, 124 km
En härlig morgon. Svalt, låg sol och vind i ryggen när vi lämnar Windhoek och styr sydost mot öknen. De inledande 20 kilometerna på asfalt sedan grus. En rejäl stigning följdes av ett kuperat landskap. Det är härligt att komma upp och se vidder, berg i fonden efter två veckor av plattåkning genom Botswana och i Namibia fram till Windhoek. Här är det också torrt. Väldigt torrt. Enligt värdparet på den gård där vi tältar har de bara fått 16 mm regn det här året. De har fem borrade vattenkällor varav tre är torra. Endast de som går ner mer än 170 meter ger vatten. Vi har tillgång till dusch och vattentoalett men ska givetvis restriktivt använda vattnet. Jag gillar grusvägen. Den kräver ständig navigering för att hitta bästa spår. Hittar man det rullar det på med hyfsad fart.


Landskapet är betagande. I det klara vädret ser man bergsryggar miltals bort över de enorma vidderna av torr, låg busk- och trädvegetation. Det är inte helt olikt vår fjällvärld. Den stora skillnaden är värmen och den totala avsaknaden av vatten. Grusvägen vindlar genom landskapet. Vägen består av sten och sand. Det gör att vägbanan till stor del är knagglig där det är stenigt och lös där det är sandigt. Grusvägar hemma har ofta lera som binder sand och sten. När den plattas till ger det en jämnare yta. Det går långsamt, är stötigt särskilt när det bildas tvättbrädor, men det är klart åkbart. Den torra luften gör att mun och svalg är torr och konstant sänder signaler om vatten. När det är åtta kilometer kvar är vattnet slut både för Brad och för mig. Vi stoppar Tallis som kör förbi. Från bilen fyller vi på flaskorna och kompletterar sedan med öl när vi väl kommer till lägret. Viktigt med vätsketillförsel Wolfgang bjuder på bitong, torkat kött från koudo. Wolf har fortsatt problem med förstorad prostata. Han tog lastbilen. Idag blir jag intervjuad av Loundon som gör mediaarbete åt arrangören. Det ska bli några kommentarer av mig till cyklingen genom Zambia. Korta filmsnuttar på cirka en minutlägger som han ut på Instagram och Youtube. Loundon planerar även att göra en längre version av hela turen under sommaren. Målet är att marknadsföra cykelresorna till nya kunder. På TDA cykling hemsida finns redan information om och idag tjugofem anmälda deltagare till Tour d´Afrique 2020.


Dag 102 den 28 april 2019, Weissenfelts camp - Solitaire, 124 km
Weisssenfelts camp ligger 1800 meter över havet. Det är kallt på morgonen när vi packar ihop tälten. Jag har på mig både väst och vindjacka men när solen börjar värma åker jackan av. Vi cyklar västerut på en högplatå. Med solen i ryggen förstärks konturerna av det öppna landskapet och de bergsryggar vi cyklar mot. Det är aktiv cykling för att hitta ett spår som är så jämt och hårt som möjligt. Vi kryssar från sida till sida. Mitt på vägen i hjulspåren är det nästan alltid ojämnt och styret skakar. Hittar man an bra linje får man se upp för lösa partier och tvättbrädor. Vi stannar för fotografier när vi passerar södra polcirkeln och på ett bergspass fyra hundra meter över Namibi öknens golv.


Utsikten från passet var enorm. I det klara vädret kunde vi uppleva det storslagna landskapet, hur öknen breder ut sig nedanför många mil, hur bergsryggar reser sig långt bort i fjärran. Brad har punktering. Wolf och jag inväntade lämpligt nog på rastplatsen vid passet. Cyklingen ned till öknen var fyra kilometer lång. Det ger en medellutning på 10%! Jag har inte bytt mina bromsbackar tidigare men nu är det dags. Vi stannade vid Geko lodge med trettio kilometer kvar av dagens etapp. Ett samtal med ägaren bekräftar det vi hört tidigare om den stora bristen på regn. Det har kommit några millimeter men inte regnat rejält på flera år. De har sålt sin boskap och försöker leva på avgifter från turister som övernattar. Vi köper coca cola. Jag får mina vattenflaskor påfyllda. Ägaren av lodgen bjuder gärna på vatten. Deras borrhål är bra trettio meter och här finns massor av grundvatten, tusenårigt vatten! Det smakade gott i den 35 gradiga värmen. Vid fyratiden på eftermiddagen i Solitaire. Bra lodge med allt man kan önska. Camping på en grusplan bakom hotellet. Många deltager kom in sent till lägret.


Dag 103 den 29 april 2019, Solitaire - Sesriem, 83 km
Så här gick snacket vid frukost. - Bara 83 kilometer! -Det är bara nedför! Bra en rejäl stigningen vid tjugo kilometer! Bra att komma till läger tidigt. Men det är alltid något lurt när arrangören planerar en kortare sträcka. Det blev vi brutalt påminda om när grusvägen snabbt förvandlades till ett sedimenterat grustag. Sand, stora stenar gjorde att vägvalen var minimala. Bäst brukar vara att hålla sig på kanterna men här var det alldeles för löst, i mitten tidvis brutal tvättbräda. Vid sidan av vägen var det stundtals bättre. Vi kryssade oss fram. Omgivningarna alldeles fantastiska! Ökenbotten kantad av eroderade bergsformationer. I morgonljuset spelade färger från gult till rött mot svart.


En ökenräv sprang över vägen, skorpionen knallade långsamt. Vi stannade för att ta oss en närmare titt. Utmed ett staket en springbock. Några nakna människor såg jag inte. Den här dagen har vi en aktivitet som kallas ”naked mile” Det är något som tidigare års deltagare har gjort. Det presenterades av arrangören som en kul grej, självklart frivillig. Tanken att cykla naken var inte något som vare sig Brad, Wolf eller jag valde att göra. Vi är alldeles för gamla och kloka för det. Dessutom hade vi händerna fulla med att klara av cyklingen på det utmanande underlaget. Hur det här upptåget utvecklade sig kommer man säkert att prata om lägret de kommande dagarna.


Vid lägerplatsen, ett nakendopp i poolen i all ensamhet. Det är blir mitt bidrag. Poolen en absurd men helt magiskt vacker plats. När du tittar upp över vattenytan ser du kilometerlång gulbrun öken och i fonden röda bergsryggar. Lägerplatsen i övrigt har bra toaletter och duschar men marken är lös och sandig vilket gjorde det svårt att sätta tält. När Brad och jag kom tillbaka efter bokning av morgondagens utflykt var hans tält trasigt. Två stag har brutits när det blåste iväg. Turligt nog kan han låna ett av arrangören. Tälthistorien satte ned humöret på den gode Bradford. Middag på kvällen med Wolf, Tim, Bob och Anjie, ingen Brad. Idag åt jag en Oryxstek. Ett hjortdjur vars kött känns som en blandning mellan vilt och nöt. Väldigt gott!


Dag 104 den 30 april 2019, vilodag
Samling vid ingången till nationalparken. I mörkret startade tre fordon med de av oss cyklister som valt att boka utflykt till sanddynorna cirka 60 kilometer bort. Vägen upp mot ”Dunes” asfalterad. Chauffören höll god fart för att vi skulle kunna möta soluppgången uppe på sanddynorna. I en öppen bil genom sval morgonluft blev det riktigt ruggigt. Fliströjan på under första halvtimmen upp på ryggen av dynorna mot den högsta punkten. Namiböknen anses vara den äldsta öknen i världen och området ska ha ett likartat utseende sedan flera miljoner år. Området är betagande vackert med gul, röd och svartfärgad sand. Det är en av Namibias största turistattraktion. Vår grupp var först upp. Solen steg i öster när vi tog oss upp på sanddynans ryggrad. Den här utflykten resulterar i många bilder och ett starkt naturminne.


På toppen stoppade vi i oss det som var kvar av skaffningen, gruppbild, sedan sprang och kanade vi ner till den torrlagda saltsjön. Nu visar termometern upp mot 40 grader och återresan iden öppna bilen är riktigt skön. Resten av vilodagen i Sesriem omväxlande vid poolen och fix med luftmadrass, tvätt av kläder, cykelvård, ladda elektronik och skriva dessa minnesanteckningar. Nu mat sedan sova. Morgondagens etapp uppges vara utmanande.


fredag 26 april 2019

To Windhoek



Dag 97 den 23 april 2019, Buitenpos - Witvlei, 162 km
Dags att bekanta sig med ett nytt land nummer tio i ordningen om jag räknar med besök till Victoria Falls i Zimbawe. Efter dagens etapp står trippmätaren på 883 mil. Den tid som jag suttit på cykel sedan starten i Kairo är 363 timmar. Det återstår tre veckor och cirka 200 mil till målet i Kapstaden. Dagens etapp har följt Trans Kalahari Highway västerut. Vi är fortsatt på ca ettusen meter över havet. Omgivningarna likartade. Torr och buskig vegetation, liten nivåskillnad och långa sträckor spikrak vägsträckning. Utmed vägen finns staket till områden för betesdjur och för jaktområden. Kilometerlånga betesmarker som delas in i rutor. Nötkreatur flyttas mellan markerna av cowboys på häst. I pickup åker den vita farmaren.


Morgonen alldeles stilla. Dimma och fukt fram till det att solen stod högre. Tyvärr drabbade Jerome av ett fall. Han cyklade i en grupp i två led när en mötande lastbil samtidigt blir omkörd av en bil. Då gäller det att snabbt lämna vägen, köra ut i gruset vid sidan av asfalten. Nu åkte man i två led och kunde inte snabbt nog komma åt sidan. Jerome hakar i åkaren innanför och faller in mot vägbanan. Lyckligtvis lyckas bilen väja. Det hela slutade med skrapsår, stel nacke och skjuts i lastbilen. Brad och jag cyklade tillsammans. Vi höll ett lågt och jämt tempo, särskilt i den hårda motvinden de sista fem milen till campen. Idag är på en grusplan vid kommunhuset i Witvlei. Ett läger utan dusch, vi använder spade till nummer två. Bensinstation i närheten förgyller dock tillvaron. Där finns glass och kall öl att köpa. Simkortet fungerar utmärkt. Med hjälp av föreståndaren på lodgen kvällen innan. Vi jobbade oss genom inställningar och när allt var klart frågade han. Vad är det för tyska du använder på telefonen, är det en bayersk varietet?


Dag 98 den 24 april 2019, Witvlei - Windhoek, 159 km
Namibia har en kolonial och apartheid liknade historia. Området var ett tyskt protektorat som efter första världskriget övergick till föregångaren till FN. Sydafrika administrerade länge men sedan 1990 har landet en självständig demokrati med flera partier. Landreformer initierades men har inte slagit genom på grund av priser på land och det faktum att konstitutionen säger att land inte kan tvingas till försäljning. Det gör att framförallt vita, som är ca 20% av befolkningen, fortfarande äger 75% av allt land. Det vi ser är ett torrt landskap med boskapsskötsel som huvudsaklig näring. Namn på platser klingar ofta på tyska. Bilarna på vägarna är inte bara japanska och sydkoreanska utan även Ford, WV, Mercedes. När vi rullar in i Windhoek säger Brad. Det här ser ut som Phoenix, Arizona! Så här har ingen stad känts tidigare. Det är betydligt mer likt de städer vi deltagare möter i Nordamerika eller i Västeuropa. Cyklade idag med Brad, Andrew och Wolfgang. Wolfen var med till lunch vid 80 kilometer. Vi var alla glada över han var tillbaka på cykeln. Klokt nog valde han att göra det till halvdag. Motvinden tilltog snabbt och eftermiddagen ägnades åt att tugga i sig vinden, låg hastighet och mer tyck på pedalerna. Andrew lämnade och Brett anslöt till mig och Brad. Med tio kilometer kvar tackade vi varandra för bra hjälp och rullade sedan ned mot staden och den fina lägerplatsen på Urban camp. Kvällen höjdpunkt blir ett besök på staden mest kända restaurang, Joes Bar där vi ser fram emot en Koudofile eller något annat gott!  Wolf har lämnat lägret för att hälsa på vänner på en farm utanför staden.

Dag 99 den 25 april 2019, vilodag
Vaknar tidigt trots att det är vilodag. Luftmadrassen är tom, grusgången under tältet hård. Lika bra att söka upp en bra frukost. Tillsammans med Brad cyklar vi över kullen in mot stadens centrum och Hilton hotell. Två timmar med utmärkt buffé håller dig mätt långt fram på eftermiddagen. Bad i poolen på campen, plock med kläder inför nästa etapp. Stuvar ner långärmad tröja av merinoull och långkalsonger. Det har varit kallt på morgonen de senaste dagarna. Flisjackan är ovärderlig. Förutom att förstärka kudden på nätterna har den skyddat mot kyla på kvällar och morgnar i Egypten, Sudan, Etiopien och nu i Namibia. På eftermiddagen tar jag en egen tur med cykel upp till vattentornet på en kulle ovanför staden. Alla hus och tomter är inneslutna av höga murar som toppas av elektriska stängsel. Det är uppenbart att skillnaden mellan rik och fattig är stor.


Fyra nya deltagare ansluter för att cykla den sista etappen. Det är Lisanne, och Vincent, Jeromes flickvän respektive arbetskamrat. Terry från Australien ska slutföra den sträcka av tour d´Afrique han inte kunde genomföra föregående år. Fionas son från Montreal är siste man in i gänget som nu består av 51 cyklister. Det är redan trångt i lastbilen. Lulu hämtar in ytterligare ett fordon för att ge oss bra service under den fortsatta turen ned genom Namibia och Sydafrika.


Dag 100 den 26 april 2019, vilodag
Frukost på campen sedan en stadsrundtur på cykel. Några kilometer norr till stadsdelen Katutura. Ett område som skapades under det Sydafrikanska Aparteheidsystemet vilket innebar att etniska grupper separerades. Det här området för färgade, centrala delar för vita och ett annat område, Khomsasdal för mixade. Nu 30 år efter självständighetsförklaringen då regler som delade upp männskor i olika områden togs bort bär är stadsdelarna ändå präglade av historien. Jag såg faktiskt inte en enda vit man eller kvinna under den timme jag kryssade mig genom Katutura. Standarden på bostadshus och verksamheter är betydligt lägre än in mot centrum men det är långt ifrån någon kåkstad.


Infrastruktur i form av el, tele, vatten, gator var relativt god jämfört med vad vi sett i utkanter av andra afrikanska städer. Standarden i centrala Windhoek är också hög i jämförelse med exempelvis Kairo, Khartoum, Addis Abeba, Nairobi och Lusaka. Vädret fortsatt fint med sol och 30 grader varmt. Tittade in hos en bilhandlare i centrum. Det är gott om SUV och stora Pickuper. Vi diskuterade en begagnad Toyota Land Cruiser för 379.900 Namibia dollar, ca 270.000 svenska pengar. Efter en del prat och skratt backade jag ur affären. Jag menar, ratten kan ju inte sitta på höger sida! Under eftermiddagen samlas alla deltagare på campen för att plocka med utrustning, se över cyklar. Många byter till bredare däck då kommande etapp till största del går på grus och sand. De som tillbringat två nätter på hotell i staden spenderar den här natten i tälten. Tidig start och frukost vid lastbilen imorgon. Två veckors cyklande återstår på det stora äventyret. Det är helt ok. Jag är väldigt nöjd med resan så här lång och ser samtidigt fram mot tio dagar med Yvonne i Kapstaden. Att komma hem till sommar är inte fel även om den till största del blir på jobbet…