Desert

Dag 19 den 4 februari 2019, Dongola -Dead Camel Camp, 143 km

Den första riktiga prövningen. 14 mil cykling i sid och motvind med temperaturer mitt på dagen över 40 grader. Då det är vinter här. Vägen går någon kilometer upp i öknen från Nilens västbank. Fram till lunchstopp vid 8 mil är temperaturen behaglig men det blev snart väldigt varmt. De deltagare som håller ett högre tempo är framme vid campen vid halv två och kan vila i skuggan, dricka vatten, kaffe och äta salt soppa. De som måste kämpa hårdast är också de som kommer sist in. Idag kom de in just före fem. Det blir kort tid till återhämtning inför en liknade etapp imorgon. Vi hjälps åt att sätta upp tälten till de som kommer sent och försöker serva dem med vatten och uppmuntran. Lägerplatsen ligger i öknen utmed vägen. Den här dagen svetsar samman gruppen än mer. Vi sitter alla tillsammans i skuggan bakom lastbilen. I tälten är det ändå 50 grader varmt. Diskussion om öl, ölbryggerier, sorter, smaker, länder som brygger bra, ett substitut till bristen på densamma. Idag cyklade jag tillsammans med Frederic. Vi höll ett lugnt men effektivt tempo, stannade vid lunch och en vid en affär för satt köpa dricka. Nu går det år mycket vatten. Den torra luften och värmen gör att jag vill dricka hela tiden. Vid halv åtta på kvällen är det tyst i lägret. Har man otur hinner man inte somna innan snarkarna, förmodligen även jag, sätter igång. Nu vill ingen slå upp tältet bredvid Leonard. Det är ok enligt Leonard att jag berättar det. Stjärnhimlen är helt fantastisk. Det är en av fördelarna med läger i öknen. Jag har aldrig sett så många stjärnor på en gång. Andra fördelar med ökenläger är att de är lätta att bevaka, toa på behörigt avstånd från lägret, gott om utrymme för att välja plats till tältet. Nackdel är avsaknad av vatten till dusch och sen värmen som finns kvar i sanden till långt fram på morgonen.

Dag 20 den 5 februari, Dead Camel camp - Desert camp, 143 km

En mycket tuff delsträcka. Motvinden och värmen ökar snabbt och mitt på dagen är det 43 grader varmt. Vindarna känns som om de kom från en nyöppnad ugnslucka. Vid lunchstopp efter 80 km slår jag följe med Steve, Balder, Clemont och Andrew. Vi stannar två gånger vid det vi kallar ”coke stopp” men som här är små skjul där resenärer dricker te, kaffe och tar skydd från solen en stund. Vi väljer att stanna i två timmar för att fylla på med vatten och läskedryck och för att vänta ut den varmaste tiden mitt på dagen. Den avslutande sträckan handlar om att rulla lugnt, stanna var femte kilometer för mer dryck och vila innan vi slutligen når lägret- Ett stort manfall under dagen. Dryg hälften av deltagarna plockas upp av arrangörerna eller av vänliga människor som erbjöd skjuts. Wolfgang var en av dem. Main got Mats, was dar var varm! Wolf blev också god vän med Hamed som han liftade med. Några av deltagarna har fallit under dagen. Någon har gått på hjul på den som cyklar framför, en annan ramlade när han var tvungen att lämna asfalten för en framtjutande buss och samtidigt mötande trafik. Bussarna kör mycket fort och de släpper inte på gasen. De är vana med att folk håller sig undan och vi är ett udda inslag som dessutom tror att vi kan vara kvar ute på vägrenen. Det kan man inte. Vidare har värmeslag drabbat en av våra cyklister. För egen del känns det mesta bra. En förkylning som sitter i bihålorna är enligt doktor Pete troligen orsakad av den torra och sandiga luften som vi hela tiden andas. Mycket trött idag.
  

Dag 21, den 6 februari 2019, Desert camp - Abu Dolooa, 148 km

Vaknade vid midnatt av att någon i närheten försökte kräkas. När jag kom fram ligger Steve på marken utanför sitt tält. Han krampade och kippade efter luft. Strax efter kommer Phil. Jag hämtade min madrass, Phil letade rätt på doktor Jane. När Steve ligger i framstopa sidoläge och med sovsäcken över sig är Pete på plats. Jane och Pete sätter dropp och tar hand om Steve. Phil och jag är nu mest i vägen. Det här var ganska omskakande. Från mitt tält ser jag Jane sitta vid Steve mer än en timme senare. Även följande etapp genom öknen blir tuff, varm med sidvind och motvind även om det är något lindrigare än gårdagen. Ett flertal deltagare väljer att bryta. Arrangörerna kör sina tre fordon utmed vägen och när någon visar någon tummen ned, så stannar de. Det är oftast vatten som behöver toppas upp. Vi uppmanas att hellre stoppa än att fortsätta med halvfulla flaskor. Det är framförallt Toyotabussen med Tallis som kör upp och ned i fältet. Öknen skiftar lite. Nu finns det ett och annat träd här och där, annars sand, sand, grus och sand. Ingen skugga, bara en väg som försvinner i fjärran. Ibland kröker den lite. De människor som lever här har inte fötts på de delar av jorden där förutsättningar för liv är säskilt bra. Vi i Sverige är verkligen priviligierade. Det må vara varm ibland och kallt ibland men vi har alla förutsättningar att hantera det. Det har man inte här. Tillsammans med Balder, Andrew, Clemont och Tim, den pensionerade postmästaren från Sydney stannar vi vid en liten byggnad för att söka skydd från solen. Då kommer fem grabbar i fem till tioårsåldern springande. De startar en liten eld, hämtar vatten och sätter på en kanna på elden. De gör te till oss.

Det tar en stund med det var det väl värt och vi kunde sedan plussa på betalningen ordentligt. Ytterligare en deltagare, Fritz gick över sin gräns idag. Först fick vi inte stopp på honom när han cyklade förbi lägret. Väl där gick han omkull och fick också behandling mot värmeslag. Wolfang, mein friend, var också väldigt tagen när han kom fram. Brad, Karl och jag höll ett öga på honom, såg till att han drack och åt, hjälpte till med tältet. De avslutandeg sex kilometerna hade Wolf åkt med lunchbilen. Den Sudanesiska öknen är inte att leka med för oss västerlänningar. Only mad dogs and...