Addis and lakes

Dag 39 den 24 februari 2019, vilodag i Addis Ababa

“one third down, two to go”

Vilodag med persedelvård och ett lugnt tempo. Det fanns möjlighet att spela golf klockan sju på morgonen men jag valde att avstå. Det är skönt att i lugn takt gå genom de två väskorna, packa om inför den kommande etappen på åtta dagar. En av väskorna förvaras i lastbilen och är inte tillgänglig under den här tiden. Addis golfklubb gästades även idag av två bröllopsarrangemang. Golfklubben erbjuder en park, en avskild plats i staden från avgaser och det intensiva gatulivet. Det blev lite mer puls när Brad, Wolfgang och jag tog en taxi till de centrala delarna av staden. Det mesta är stängt på söndagen men ändå väldigt intressant att ta del av en ny storstad. Här finns omfattande investeringar i direkt möte med stor fattigdom. Höga glashus utmed gatorna i centrum men ingen trottoar framför och, bakom skjul med plåttak. Det finns ändå något charmerande i den här mixen. Det som är mindre bra i Addis är det faktum att fyra av deltagarna har blivit rånade. Telefoner och pengar har plockats i samband med att man lämnat restaurang eller taxi. Paul råkade ut för en mindre trevlig upplevelse utanför golfklubben när en bil åkte förbi och stänkte vatten på honom. Några killar hoppar ut och ursäktar, borstar av och rättar till. Pauls telefon och löspengar försvinner när bilen drar iväg. Nere på stan åt vi lunch. På en blåkopia av Brads favorit kedja för snabbmat i Vancouver. ”In and Out burger”. Wolfgang är lite låg och dricker bara vatten.

Vi bestämmer oss för att lägga ett bud på en träkista åt the Wolf. Den enda kista som var tillräckligt lång är också väldigt dyr. Den skulle kosta motsvarande tio tusen kronor! - Ich habe ticket to the lunchtruck, business class, with water, säger Wolfgang och med det är kistaffären över. Skit händer, så även för mig. När jag borstade upp och oljade min cykel hittade jag sprickor i fälgen på bakhjulet. Det är än så länge bara ett eker fäste men som i sången, började det med en skakning på övre däck. Ryan vår mekaniker lägger på lite epoxylim men han ger inte fälgen någon större chans att hålla. Jag ska försöka få fram en ny, starkare fälg till Nairobi. Antingen som paket eller om någon av de nya deltager som kommer in i Nairobi kan ta med en fälg med de specifikationer jag behöver. Vilodagen i Addis är välkommen och många av oss som cyklat från Kairo behöver tid för återhämtning från mindre åkommor och från fysisk och mental trötthet. Nick är tillbaka men jag är lite orolig för Steve som åter segnat ned och behandlats av doktor Jane.

Dag 40 den 25 februari 2019, Addis Ababa - Lake Koka, 104 km

Dags att presentera nya deltagare. Yvonne pensionär från Amsterdam, Bob pensionerad universitetslärare från amerikanska östkusten. Tina från Munchen och Irena från Moskva. De två senare kommer att vara med till Nairobi. De är i trettioårsåldern och söker äventyr. Irena har redan bestigit de sju högsta bergstopparna. Tina kommer från vandring i Sydamerika och ska vidare till skidåkning i Georgien. Hur sjutton har de tid och råd? Jag ska nog lyssna in lite mer innan jag frågar. Dagens etapp börjar med kolonn ut ur Addis Ababa. Det är en ganska omständlig manöver men fungerar fint. Efter ca 15 km på stadens ringväg släpps vi fritt för de återstående nittio kilometerna och söderut. Inledningsvis mycket trafik och motvind men med övervägande utförsbackar och vindvridning är resan ganska lätt fram till tältplatsen vid Kokasjön. Det här är mitt i Riftvalley. Ashley berättar att den här dalgången kommer att slukas av havsvatten när kontinental plattorna glider isär. Jag är inte särskilt orolig. Geologer har en ganska speciell tidsuppfattning. På vägen söderut och med minskad höjd över havet är växtligheten än mer frodig. Här vid sjön finns stora växthus där man odlar blommor, frukt och grönsaker. Även industriell verksamhet är påtaglig söder om Addis. Många har kinesiska förtecken. Eastern cement såg vi på höglandet. Här fanns bl.a. en hel företagspark med namnet Eastern. Tim, postmästaren från Sydney missade ett vägval idag. När han så småningom blev infångad 25 km på fel väg var han utan telefon. Trött och orolig hade han fått ”hjälpt med navigering” och samtidigt blivit av med mobilen. Mötet på kvällen handlar mycket om hur vi ska försöka undvika att exponera våra telefoner och andra värdesaker. Även ormar var på agendan. Enligt Tallis är ormarna inte intresserade av att offra gift på människor då de inte kan äta upp oss. Ormar försöker komma undan. Vi ska bara backa tillbaka. Lätt som en plätt! De som blir bitna av orm klampar på utan att se sig för eller försöker sig på att bråka. Allt enligt Mr Tallis. Efter möte och middag får jag hjälp av Pete att skicka en fråga till en cykelaffär i Toronto om möjlighet att bygga ett nytt bakhjul åt mig. Min förhoppning är att det ska gå i lås och att Tom kan ta med sig det när han återvänder till Nairobi. Det är helt fantastiskt vilken hjälp jag får av mina kamrater här på touren!

Dag 41 den 26 februari 2019, Lake Koka - Ostrich camp, 107 km

Soluppgången över Kokasjön var magisk. Campingplatsen vid sjökanten delades med Marabou storkar en rad sjöfåglar och stora rovfåglar. Ibland förvillade sig en ko in bland tälten. Hundar, får och getter snubblade på snöret som markerade lägerplatsen. Det här är ju deras hemmaplan. Medvinden från igår höll i sig och vi fick en behaglig tio mila resa söderut. Alla deltagare var tidigt framme vid det nya lägret trots att vi på dit lunchat och tagit flera cola stopp.

Den här gången ligger campingplatsen inne i ett naturreservat. Strutsar vandrar majestätiskt omkring i den glesa skogen av Akatsiaträd

Baksidan på dagen var en tragisk trafikolycka som inträffade utanför lägret. En kvinna på sin åsnekärra mejades ned av en framrusande tung lastbil. Kvinnan omkom på platsen. Lastbilen stannade inte. Tallis menar att chaufförerna inte stannar vid olyckor för att de kan bli lynchade av lokalbefolkningen. De anmäler eller blir anmälda i efterhand. Tallis påminner oss också om att hålla oss undan. Det här är lastbilarnas hemmaplan. Vi turistcyklister som tror att vi kan hävda plats på vägkanten är bara ett udda inslag. Vi har cyklat i grupper för att i möjligaste mån undvika stenkastning och ofredande när vi passerar folksamlingar i byar och städer. Det är framförallt de yngre tjejerna som drabbas. Det handlar om att unga pojkar och män håller fast, petar eller slår med käppar på armar, rygg och rumpa. Att cykla i grupp minimerar detta elände. Tyvärr drabbades ändå Stephanie när hon stannade för att ta bilder Ett gäng killar förstörde dagen för henne. Hon är ok men givetvis ledsen och besviken. Problemen i området är känt av arrangören och det är därför som morgondagens etapp är ersatt av buss.