Dust

Dag 60 den 17 mars 2019. Arusha - Babati, 172 km

Söderut genom Arusha. Vi stannar för foto vid klockstapeln i centrum. För de som reser över hela kontinenten används den här platsen ofta som mittpunkt. Vi är också mitt i det stora äventyret. Idag är det precis två månader sedan vi lämnade Kairo. Jag har 480 mil på min mätare efter 45 av 88 delsträckor, buss borträknat. Om allt går bra, en shalla, kommer vi att ha cykla drygt 1050 mil när vi kommer till Kapstaden den 12 maj. Tanzania har så här långt lämnat goda intryck. Stäppen och savannen i norr är torr, skogarna hårt betade, Odlingslandskap lider brist på vatten men här är ändå lite mer levande, lite mer grönt och inbjudande än längre norrut på kontinenten. Vägen söderut från Arusha går genom ett böljande stäpplandskap, genom naturreservat med skogsområden. Den ska avslutas med en stigning på några hundra höjdmeter upp till staden Babati. Efter lunch ökar värmen och vi stannar vid tre små affärer/restauranger för att läska oss. Kronan på verket är en halv liter glass några kilometer från målet. En lägerplatsen vid en bedagad lodge som i sig är något märklig. Samlingssalen heter Södertörn och rummen har namn som Jämtland och Karlskoga. I en bokhylla finns en avdelning med pocketböcker på svenska. Stället byggdes enligt TdA personalen av svenska missionärer och har använts av olika biståndsorganisationer. Idag är Södertörns högskola inblandad på något sätt men det mesta verkar ligga i träda förutom att ”Smile fm radio Babati” sänder härifrån. Vid samlingen före middagen påminns vi om att det är nu slitningar kan uppstå mellan personer och delar av gruppen. Av erfarenhet från tidigare år är det just den här delen av resan som ofta färgas av detta. Vi uppmanas att vara medvetna om att vi utsätter oss för fysisk och psykisk trötthet. Det är helt klart så att problem hanteras bättre när man inte är i affekt. Jag väntar länge, tyckte jag, på den som är i duschen. Vattnet tar ibland slut. Det är inte ok att duscha för länge. Ska jag banka på dörren och ge riktlinjer för hur vi ska använda duscharna? Det var fan vad omständlig hon är med sin disk. Det är ju bara en plasttallrik och en gaffel! Ska jag säga det jag tänker? Än så länge har jag inte fallit ur ramen. Vad jag vet har inte någon annan heller gjort det. Idag har vi haft en lång dag, 172 km på bra vägar. Middag med stora mängder pasta och köttfärssås och givetvis vegetariskt alternativ för de som önskar det. Så snart mörkret lagt sig vid halv sju lokal tid, halv fem i Sverige, ligger större delen av alla cyklister i sina tält med stora magar, på samma sätt som lejonhannarna efter buffelfrukosten i Ngorongorokratern.

Dag 61 den 18 mars 2019, Barbati - Singida, 158 km

Genom ett landskap med odling av framförallt majs men även en hel del solrosor. Morgontimmarna mellan sju och nio är ofta väldigt bra. Det är fortfarande svalt, vinden har inte kommit igång. Morgonljuset ger långa skuggor och ett vackert ljus över landskapet. Vi cyklar upp över en bergsrygg, ned och sedan upp på en annan. På det här sättet ser cyklingen under hela dagen. Vi klättrar 1700 höjdmeter och åker utför nästan lika mycket. Jag tycker om den omväxlande cyklingen och utsikten efter en stigning samt att få några gratis kilometer utför. Det är väldigt varmt uppför. Då blir det ofta stopp på toppen av backarna för att dricka vatten. Tanzania levererar! Mer växtlighet, mer grönt, vatten i flodfårorna bidrar till att binda fukten och ge rimliga förutsättningar för liv.

Taggar finns det ändå. En rejäl punktering av en tagg som gått in vid sidan av den förstärkta delen av däcket. Tur att det bara var några kilometer kvar till dagens slut. Vid campingplatsen är alla reservdäck nedtagna från lastbilstaket. Jag och många andra deltagare byter nu från smalare däck till bredare. Jag byter från 28 mm till 47 mm. De kommande dagarna är det vägar med underlag av röd jord, sand och grus. Den här kvällen sätter vi upp vid sidan av ett slitet motell. Arrangören av touren har en benägenhet att välja mer eller mindre bedagade campingplatser vid insomnade hotellrörelser. Den kritiska punkten är toaletter och duschar. Vi som tältar får dela på faciliteterna i två rum. När allt fungerar bra, vilket det sällan gör på dessa anläggningar, finns det möjlighet att tvätta sig i kallt vatten och att gå på toaletten även efter de tjugo första besöken. Det finns ofta möjlighet att boka eget rum för en mycket rimlig ersättning. Jag fortsätter tälta. Det är en del av det här äventyret. Vi får se hur det blir nu när vi kommer in i regnperioden.

Dag 62 den 19 mars 2019, Singida - Game Post, 133 km

Vi lämnar staden Singida och fortsätter söderut. Landskapet är nu mer flackt och låglänt. Det är fortfarande grönt men torrare. Mer busk- och beteslandskap. Utanför Singida ligger block av urberg utslängda i landskapet. Djur betar runt sten och bergsformationer. Det är spektakulärt och vackert. Ashley, vår egen geolog menar att det är spår av kontinentens äldsta delar. Då pratar vi mycket gamla. Dessa fanns innan den vulkaniska perioden, som vi ser spår av på många ställen utmed vår cykelväg. Vulkaner skapas när kontinenten spricker i Rift valley. Men den här gamla urbergsformationen sätter stopp. Sprickbildning sker istället väster om urbergsområdet. Några killar slår med slägga i ett block av granit. Bredvid dem en hög av grus. En enkel men mycket arbetskrävande stenkross. Andra grabbar hänger på oss när vi cyklar förbi. Deras cyklar är inte i toppskick men de vill tävla och de kör för fullt ända till ett paket ramlar av. Ur paketet en liten valp som springer ned i diket, killen efter! Slut på det racet. Efter drygt 500 mil genom norra Afrika är det tillfälligt slut på asfalterad väg. Dagens avslutas med fem mil genom bushlandskap på grusväg. De bredare däcken kommer väl till pass. Vi kommer att ha grusväg ytterligare några dagar. Det går långsammare, tar lite mer på handleder men det är samtidigt roligt att vara riktigt nära, att aktivt välja bästa del av vägen. Det är mycket lite trafik. Några motorcyklar och en del boskap är allt. Campingplats vid en ”Game post” Härifrån utgår den personal som övervakar det intilliggande naturreservatet. Bakom huset ligger en stor hög med rostiga cyklar. Det är beslagtagna cyklar från tjuvskyttar. Vi är mitt ute i bushen. Våra mobiltelefoner fungerar inte så bra. Internet kommer och går. Det är ovanligt och säger något om hur väl mobiltelefonnäten generellt fungerar. Innan jag somnar, fyra skott! På morgonen pratas det om att motivet till skotten var att hålla undan elefanter från lägret.

Dag 63 den 20 mars 2019, Game Post - Soccer Field camp, 113 km

Dagens höjdpunkt efter krävande cykling på grusväg är kall öl. Det är hög stämning när ett tjugotal cykelturister samlades vid den lokala puben i det lilla samhället i bushen mitt i Tanzania. Vid ölen diskuteras läget i gruppen och vi enas om att än så länge är lugnt. De som varit med på tidigare resor menar att det är relativt lite friktion. Vi får se. Lägerplats vid en skola. En stor del av barnen från byn samlas på fotbollsplanen vid lägret. Vikas och Richard håller i frisbeeskola, Lulu som kör lunchbilen tar på sig en gorillamask som skapade mycket skrik och skratt. Steve organiserar fotbollsträning. När mörkret lägrar sig försvinner de gamla till tälten. Ungdomarna, läs 30 till 40 åringar, sitter som vanligt kvar och snackade en stund. Dagens cykling genom relativt flackt landskap. Grusvägen skär raka snitt. Vägen är hela tiden omgiven av tät busk- och trädvegetation. Det är ungefär som att cykla i en korridor på packad jord, sand och sten omgiven av gröna väggar. Vi såg några apor innan lunch även spillning från elefant, vilket tyder på att de finns i området men om de är fem meter in i bushen syns de inte. Särskilt inte för oss som måste hålla ögonen på vägen. Grusvägen söderut är ganska primitiv. Det bidrar till att majoriteten av trafiken väljer en annan väg. Istället möter vi människor och samhällen som sällan ser en masunga (vit man), särskilt inte på cykel. Alla hälsar glatt och uppståndelsen är än större när vi stannar för att fika eller köpa dricka. En hink med vatten räcker faktiskt riktigt bra till att tvätta håret och hela kroppen. Det är också helt ok att tvätta sig på cementgolvet med hålet i golvet när det inte finns något alternativ. Middag med köttfärs täckt med potatismos och till det grönsaker. Den här rätten har ett engelskt namn Shepards paj. Mycket gott. Jag tar om tre gånger…

Dag 64 den 21 mars 2019, Soccer Field camp - Biti Manyanga school, 128 km

Grusvägen skiftar från packad jord, till stenig, till sandig. Det krävs vägval över hela körbanan för att om möjligt hitta det bästa spåret. Det gäller att undvika stenar, potthåll och sandiga partier. Det går långsamt men det är roligt! Vi cyklar åter i den gröna korridoren. På ena sidan är det ett reservat. Högt gräs och en ridå av träd. På andra sidan människor med djur som betar ned gräset och gör gångar mellan träden. Jag spanar in i reservatet men det enda jag ser av vilda djur är åter ett gäng apor i skogskanten. Tidigt på morgonen hade några deltagare sett tre giraffer passera framför dem. Utmed den sträcka av vägen som gränsar mellan reservat och små jordbruk brinner stockeldar. Elden syftar till att hålla undan elefanter från att ge sig på odlingarna. Det är mest majs men jag även sett några tobaksodlingar. Jag åker mitt i fältet med Wolf och Brad. Deltagarna sprids ut under dagsetapperna. Idag skilde det säkert fem timmar mellan Clemant, som var framme vid lägerplatsen innan den stora lastbilen och Vikas/Ingela som lugnt cyklade in en halvtimme före middagen. Det är helt ok att välja upplägg av cykling och av stopp utmed vägen. För arrangören blir det extra utmanande en dag då många av deltagarna är ute lång tid och kan behöva support. Även grusvägen kräver sin tribut med ett tiotal fall. Balder drabbas värst. Framhjulet skär ned i vägkanten. I fallet får han ett djupt jack under knät. Så här långt ute i bushen fungerar inte mobiltelefoner. Balder plockas ändå upp av den stora lastbilen och i lägret syr Jane ihop såret. Vid lägret samlas också barn för att ta sig en titt. Det är slående hur många barn vi ser. Befolkningstillväxten måste vara väldigt stor. Om utvecklingen fortsätter som nu kommer en miljard människor i Afrika att vara fyra om bara sjuttio år. Många yngre män sitter sysslolösa under träden i byarna. Det är roligt att se alla ungar utmed vägen men samtidigt undrar man vad de ska ta vägen när de växer upp. Människan tar över allt mer. Trots att en tredjedel av landets yta är avsatt som nationalpark eller reservat tas varje år nya stora arealer över av människor. De vilda djuren trängs undan.

Dag 65 den 22 mars, Biti Manyanga school - Makongolosi, 120 km

Vi har en väldig tur med vädret. Samtidigt som cykloner drabbar hårt söderut i Mocambique och Malawi. Trots att åskväder rör sig runt om oss är vi förskonade från regn. Det underlättar givetvis både campingliv och cykling. Det här är fjärde dagen på grusvägar i Tanzania. Vi kommer nära både natur och människor även om vi inte ser särskilt många vilda djur. Clint som besvärats av ryggont sedan fallet utanför Nairobi väljer att avbryta. Tallis kör Clint och Ekaterina till Mbeye. Vi cyklar på varierande grusvägar. En Pepsi bil stannar hos oss mitt i skogen! Två glada Pepsi gubbar bjuder på dryck. Medelhastigheten är låg och eftermiddagen i lägret blir kortare. En hink med vatten för 5 kronor till avtvättning. Idag får jag sällskap av ett gäng ungar som skrattade och kommenterar min tvagning hjälpligt skymd bakom en trasig dörr. Det är varmt i tältet. Utanför är myggen på hugget. Vi tältar vid en skola i byn Mankongolosi. Vägen genom byn är bara tio meter bort. På andra sidan vägen ligger en bar av något slag där man spelar musik på hög nivå. I huset bredvid övar en kör och en orkester. Låten man övar inleds med ett en tupp som galer. Man övar väldigt många gånger. Försök att sova i den här kakafonin om du kan. Förhoppningsvis lugnar sig musik och trafik framåt natten. Jag får leta rätt på öronpluggarna. De ska ligga i ytterfacket på väskan som står under absiderna på tältet. Imorgon sista tio milen på den här sju dagars etappen till vilodag i Mbeye.