Savanna

Dag 49 den 6 mars 2019, Marsabit - Laisamis, 97 km

Jag ligger i tältet. Klockan är åtta på kvällen. Värmen från marken tränger genom både tältets botten och luftmadrassen. Jag har satt upp mash delen, ett tältformat myggnät. Genom taket lyser stjärnhimlen och på sidorna lampor från tälten runtomkring. Lägret är uppställt på en idrottsplan vid en högstadieskola utanför en mindre by. Här har vi tillbringat ganska många timmar då dagens etapp var snabbt avklarad. De tio milen har tidigare år gått på en grusväg. Då krävdes det säkert en hel dags cykling. Nu är grusvägen ersatt men en utmärkt asfalterad ny väg. Trots sidvind är alla deltagare framme vid lägret redan vid lunchtid. För egen del är de långa eftermiddagarna i lägret inte någon favorit. Det är för varmt för att göra någonting annat än att hänga under taket vid lastbilen. Magen är också en viktig faktor. Bra dagar kan man släppa en brakare utan komplikationer. Andra dagar är det mycket spring med skyffel eller till hålet i golvet. Jag ser fram mot mer balans och stabilitet på den fronten. Upplevelsen av cyklingen påverkas givetvis av hur man mår. Trött, törstig och svag mage bidrar inte särskilt mycket. Däremot var den här morgonens cykling, utvilad och nyfrukosterad genom nationalparken ovanför Marsabit, helt fantastisk. Där finns frodiga träd, skugga på bergssidorna och det ska även finnas vatten i några vulkankratrar och djurliv även om vi själva bara såg en överkörd hyena. Nåja vi såg även babianer, struts och en stor gasell utmed vägen ned från nationalparken.

Vägen fortsätter sedan genom omväxlande svann- och ökenlandskap fram till byn Laisamis. Hälsoläget i resesällskapet är relativt gott. Vilodagen kombinerad med bra vägar gör att slitaget hålls nere. För närvarande är det bara enstaka som avstår från att cykla. Steve är i Nairobi för ordentlig undersökning. Mike åkte hem till USA efter sitt fall. Det visade sig vara en fraktur på nyckelbenet. Återstår se om han kommer tillbaka till touren.

Dag 50 den 7 mars 2019, Laisamis - Isiola, Buss ca 200 km

De regionala myndigheterna och arrangörerna har i förväg bestämt att vi inte ska cykla fram till staden Isiolo. Det är ett spänt läge mellan olika stammar, olika djurägare och en potentiell närvara av Al Shabab grupper gör att myndigheterna inte vill ha cykelturister i området.

Bussturen går smidigt och vi anländer redan vid 11-tiden till lägret i trädgården till en semesteranläggning, en resort strax söder om Isiola. Ett avgränsat område med vackra planteringar med olika typer av stora träd. Här finns restaurang, bar med wifi vid sidan av goda möjligheter till dusch och toalett. Lyx helt enkelt! Från bussen såg vi giraff, några olika typer av gaseller, strutsar i ett landskap som, trots att det är fortsatt torrt, blev allt mer frodigt. Några av deltagarna tar TucTuc till staden för att ta ut pengar och för att bl.a. köpa glass. Jag stannar med min bok, laddar telefoner, pannlampa och batteripack. Petes fru Elaine i Toronto har ordnat med ett nytt bakhjul. Vi kommunicerar via e-post. Återstår gör överföring av pengar för hennes utlägg till cykelbutiken. Elaine kommer även att ansluta till touren i Victoria Falls. Därifrån ska hon cykla med Pete och gruppen till Kapstaden. Hjulet kommer dock tidigare, med Tom till Nairobi när han återansluter efter att ha firat sin mors 100 årsdag i Montreal. När jag skriver om hur vi flyger fram och tillbaka blir skillnaderna i livsvillkor så uppenbar. De småkillar som vallar getter utmed den väg vi cyklar har inte några egentliga val. De kvinnor som samlar ved och staplar pinnarna utmed vägen till försäljning eller de som ägnar stor del av dagen att hämta vatten i gamla plastdunkar. Vilka val finns i deras liv? Det kanske är tufft att cykla i värme och motvind men med det här perspektivet är vi oerhört priviligierade. Jag försöker skämta med en kille när jag köper en flaska Fanta. Du gör bra business säger jag, så mycket pengar har jag inte. Han rycker på axlarna och säger lugnt, muzungo have money! Att muzungo betyder vit man, har jag kollat upp på google. I övrigt kan jag faktiskt inte några andra ord på swahili. Det säger också något om min skyddade, upphöjda position.