tisdag 30 april 2019

Dunes



Dag 101 den 27 april 2019, Windhoek - Weissenfels camp, 124 km
En härlig morgon. Svalt, låg sol och vind i ryggen när vi lämnar Windhoek och styr sydost mot öknen. De inledande 20 kilometerna på asfalt sedan grus. En rejäl stigning följs av ett kuperat landskap. Det är härligt att komma upp och se vidder, berg i fonden efter två veckor av plattåkning genom Botswana och Namibia fram till Windhoek. Här är det också torrt. Väldigt torrt. Enligt värdparet på den gård där vi tältar har de bara fått 16 mm regn det här året. På gården har de fem borrade vattenkällor varav tre är torra. Endast de som går ner mer än 170 meter ger vatten. Vi har tillgång till dusch och vattentoalett men ska givetvis vara sparsamma. Jag gillar grusvägen. Den kräver ständig navigering för att hitta bästa spår. Hittar man det rullar det på med hyfsad fart.


Landskapet är betagande. I det klara vädret ser man bergsryggar miltals bort över de enorma vidderna av torr, låg busk- och trädvegetation. Det är inte helt olikt vår fjällvärld. Den stora skillnaden är värmen och den totala avsaknaden av vatten. Grusvägen vindlar genom landskapet. Vägen består av sten och sand. Det gör att vägbanan till stor del är knagglig där det är stenigt och lös där den är sandig. Grusvägar hemma har ofta lera som binder sand och sten. När den plattas till ger det en jämnare yta. Det går långsamt, är stötigt särskilt när det bildas tvättbrädor, men det är klart åkbart. Den torra luften gör att mun och svalg är torr och konstant sänder signaler om vatten. När det är åtta kilometer kvar är vattnet slut. Vi stoppar Tallis som kör förbi. Från bilen fyller vi på flaskorna och kompletterar sedan med öl när vi väl kommer till lägret. Viktigt med vätsketillförsel! Wolfgang bjuder på bitong, torkat kött från koudo. Wolf har fortsatt problem med förstorad prostata. Han tar lastbilen. Idag blir jag intervjuad av Loundon som gör mediaarbete åt arrangören. Det ska bli några kommentarer av mig till cyklingen genom Zambia. Korta filmsnuttar på några minuter som han lägger ut på Instagram och Youtube. Målet är att marknadsföra cykelresorna till nya kunder. På TdA cykling hemsida finns redan information om och idag tjugofem anmälda deltagare till Tour d´Afrique 2020.


Dag 102 den 28 april 2019, Weissenfelts camp - Solitaire, 124 km
Weisssenfelts camp ligger 1800 meter över havet. Det är kallt på morgonen när vi packar ihop tälten. Jag har på mig både väst och vindjacka men så fort solen börjar värma åker jackan av. Vi cyklar västerut på en högplatå. Med solen i ryggen förstärks konturerna av det öppna landskapet och av bergsryggar. Det är aktiv cykling för att hitta ett spår som är så jämt och hårt som möjligt. Vi kryssar från sida till sida. Mitt på vägen i hjulspåren är det nästan alltid ojämnt och styret skakar. Hittar man en bra linje får man se upp för lösa partier och tvättbrädor. Vi stannar för att fota när vi passerar skylten för södra polcirkeln och även senare på ett bergspass fyra hundra meter över Namibi öknens golv.


Utsikten från Spreetshoogde passet är enorm. I det klara vädret kan vi uppleva det storslagna landskapet, hur öknen breder ut sig nedanför många mil, hur bergsryggar reser sig långt bort i fjärran. Brad har punktering. Wolf och jag inväntar lämpligt nog på rastplatsen vid passet. Cyklingen ner till öknenbottnen är fyra kilometer lång. Det ger en medellutning på 10%! Jag har inte bytt mina bromsbackar tidigare men nu är det dags. Vi stannar vid Geko lodge med trettio kilometer kvar av dagens etapp. Ett samtal med ägaren bekräftar det vi hört tidigare om den stora bristen på regn. Det har kommit några millimeter men inte regnat rejält på flera år. De har sålt sin boskap och försöker leva på avgifter från turister som övernattar. Vi köper coca cola. Jag får mina vattenflaskor påfyllda. Ägaren av lodgen bjuder gärna på vatten. Deras borrhål är bra trettio meter djupt och här finns enligt uppgift, massor av grundvatten, tusenårigt vatten! Det smakade gott i den 35 gradiga värme. Vi är framme vid fyratiden på eftermiddagen i Solitaire. Bra lodge med allt man kan önska. Camping på en grusplan bakom hotellet. Många deltager kommer in sent till lägret.


Dag 103 den 29 april 2019, Solitaire - Sesriem, 83 km
Så här gick snacket vid frukost. - Bara 83 kilometer! -Det är bara nedför! Bara en rejäl stigningen vid tjugo kilometer! Fint att komma till läger tidigt. Men det är alltid något lurt när arrangören planerar en kortare sträcka. Det blev vi brutalt påminda om när grusvägen snabbt förvandlas till ett sedimenterat grustag. Sand, stora stenar gör att vägvalen blir minimala. Bäst brukar vara att hålla sig på kanterna men här är det alldeles för löst och i mitten bitvis brutal tvättbräda. Vid sidan av vägen är det stundtals bättre. Vi kryssade oss fram. Omgivningarna alldeles fantastiska! Ökenbotten är kantad av eroderade bergsformationer. I morgonljuset spelade färger från gult till rött mot svart.


En ökenräv springer över vägen, en skorpionen knallade långsamt. Vi stannade för att ta oss en närmare titt. Det är en väldigt giftig variant men det får vi reda på först senare. Utmed ett staket skuttar en springbock. Några nakna människor ser jag inte. Den här dagen har arrangörerna öppnat för en aktivitet som kallas ”naked mile” Det är något som tidigare års deltagare har gjort. Det presenteras av arrangören som en kul grej, självklart frivillig. Tanken på att cykla naken är inte något som vare sig Brad, Wolf eller jag tänder på. Vi är alldeles för gamla och kloka för det. Dessutom har vi händerna fulla med att klara av cyklingen på det utmanande underlaget. Hur det här upptåget utvecklade sig kommer vi säkert får reda på i lägret de kommande dagarna.


Vid lägerplatsen, istället ett nakendopp i poolen i all ensamhet. Det är mitt bidrag. Poolen en absurd men helt magiskt vacker plats. När du tittar upp över vattenytan ser du kilometerlång gulbrun öken och i fonden röda bergsryggar. Lägerplatsen i övrigt har bra toaletter och duschar men marken är lös och sandig vilket gör det svårt att sätta tält. När Brad och jag kommer tillbaka efter bokning av morgondagens utflykt är hans tält trasigt. Två stag har brutits när det blåste iväg. Turligt nog kan han låna ett annat tält av arrangören. Tälthistorien sätter ned humöret på den gode Bradford. Middag på kvällen med Wolf, Tim, Bob och Anjie, ingen Brad. Idag äter jag en Oryxstek. Ett hjortdjur vars kött känns som en blandning mellan vilt och nöt. Väldigt gott!


Dag 104 den 30 april 2019, vilodag
Tidig samling vid ingången till nationalparken. I mörkret startar tre fordon med en grupp av oss cyklister som valt att boka utflykt till sanddynorna cirka 60 kilometer bort. Vägen upp mot ”Dunes” är asfalterad. Chauffören håller god fart för att vi ska kunna möta soluppgången uppe på sanddynorna. I en öppen bil genom sval morgonluft blir det riktigt ruggigt. Fliströjan får sitta på även under den första halvtimmen upp på ryggen av dynorna mot den högsta punkten på "Big Papa". Namiböknen ska vara den äldsta öknen i världen och området ska ha ett likartat utseende sedan flera miljoner år. Området är betagande vackert med gul, röd och svartfärgad sand. Det är en av Namibias största turistattraktion. Vår grupp är först upp. Solen stiger i öster när vi tar oss upp på sanddynans ryggrad. Den här utflykten resulterar i många bilder och ett starka naturminnen.


På toppen stoppade vi i oss det som var kvar av skaffning, gruppbild, sedan springer och kanar vi några hundra höjdmeter ner till den torrlagda saltsjön. Nu visar termometern upp mot 40 grader och återresan i den öppna bilen är riktigt skön. Resten av vilodagen i Sesriem spenderar jag vid poolen, fix med luftmadrass, tvätt av kläder, cykelvård, ladda elektronik och skriva dessa minnesanteckningar. Nu mat sedan sova. Morgondagens etapp ska bli utmanande.


1 kommentar:

  1. Hej Mats, här kommer en sent tack för din blogg. Mycket tvättbrädor och sandlådor!
    Sanddyns bilderna på Insta var magiska.
    “Your worst nightmare”. . .
    /Britta

    SvaraRadera