To Windhoek

Dag 97 den 23 april 2019, Buitenpos - Witvlei, 162 km

Dags att bekanta sig med ett nytt land nummer tio i ordningen. Namibia. Om jag räknar med besöket till Victoria Falls i Zimbawe. Efter dagens etapp står trippmätaren på 883 mil. Den tid som jag suttit på cykel sedan starten i Kairo är enligt trippmätaren 363 timmar. Det återstår tre veckor och cirka 200 mil till målet i Kapstaden. Dagens etapp följer Trans Kalahari Highway västerut. Vi är fortsatt på ca ettusen meter över havet. Omgivningarna likartad. Torr och buskig vegetation, liten nivåskillnad och långa sträckor spikrak vägsträckning. Utmed vägen finns staket till områden för betesdjur och för jaktområden. Kilometerlånga betesmarker som delas in i rutor. Nötkreatur flyttas mellan markerna av cowboys på häst. I pickup åker den vita farmaren.

Morgonen alldeles stilla. Dimma och fukt fram till det att solen står högre. Tyvärr drabbas Jerome av ett fall. Han cyklar i en grupp i två led när en mötande lastbil samtidigt blir omkörd av en bil. Då gäller det att snabbt lämna vägen, köra ut i gruset vid sidan av asfalten. Nu åkte man i två led och kan inte snabbt nog komma åt sidan. Jerome hakar i åkaren innanför och faller in mot vägbanan. Lyckligtvis lyckas bilen väja. Det hela slutar med skrapsår, stel nacke och skjuts i lastbilen. Brad och jag cyklar tillsammans. Vi håller ett lågt och jämt tempo, särskilt i den hårda motvinden de sista fem milen till campen. Idag är lägerplasen en grusplan vid kommunhuset i Witvlei. Ett läger utan dusch, vi använder spade till nummer två. Bensinstationen i närheten förgyller dock tillvaron. Där finns glass och kall öl att köpa. Simkortet fungerar utmärkt. Med hjälp av föreståndaren på lodgen kvällen innan fick jag fart på telefonen även här i Namibia. Vi jobbade oss genom inställningar och när allt var klart frågade han. Vad är det för tyska du använder på telefonen, är det en bayersk varietet?

Dag 98 den 24 april 2019, Witvlei - Windhoek, 159 km

Namibia har en kolonial och apartheid liknade nutidshistoria. Området var ett tyskt protektorat som efter första världskriget styrdes av Nationernas Förbund. Sydafrika administrerade sedan länge men från 1990 är landet en självständig demokrati med flera partier. Landreformer har inte slagit genom på grund av högt pris på land och det faktum att konstitutionen säger att mark inte kan tvingas till försäljning. Det gör att framförallt vita, ca 20% av befolkningen, fortfarande äger 75% av allt land. Det vi ser är ett torrt landskap med boskapsskötsel som huvudsaklig näring. Namn på platser klingar ofta på tyska. Bilarna på vägarna är inte bara japanska och sydkoreanska utan även märkta Ford, WV, Mercedes. När vi rullar in i Windhoek säger Brad. Det här ser ut som Phoenix, Arizona! Så här har ingen stad känts tidigare. Det är betydligt mer likt de städer vi deltagare möter i Nordamerika eller i Västeuropa. Jag cyklar med Brad, Andrew och Wolfgang. Wolfen hänger med med fram till lunch vid 80 kilometer. Vi är alla glada över att ha honom tillbaka på cykeln. Klokt nog väljer han att göra det till halvdag. Motvinden tilltar snabbt och eftermiddagen ägnas åt att tugga i sig vind. Att med normalt tyck på pedalerna acceptera en låg hastighet. Andrew lämnar och Brett ansluter till mig och Brad. Med tio kilometer kvar tackar vi varandra för bra hjälp och rullade sedan ner mot staden och den fina lägerplatsen på Urban camp. Kvällen höjdpunkt blir ett besök på den haussade restaurangen, Joes Bar! Vi ser fram emot en Koudofile eller något annat gott! Wolf lämnar lägret för att hälsa på vänner på en farm utanför staden.

Dag 99 den 25 april 2019, vilodag

Vaknar tidigt trots att det är vilodag. Luftmadrassen är tom, grusgången under tältet hård. Lika bra att söka upp en bra frukost. Tillsammans med Brad cyklar vi över kullen in mot stadens centrum och till Hilton hotell. Två timmar med utmärkt buffé håller dig mätt långt fram på eftermiddagen. Ett dopp i poolen på campen, plock med kläder inför nästa etapp. Stuvar ner långärmad tröja av merinoull och långkalsonger. Det har varit kallt på morgonen de senaste dagarna. Flisjackan är ovärderlig. Förutom att den förstärker kudden på nätterna har den skyddat mot kyla på kvällar och morgnar i Egypten, Sudan, Etiopien och nu i Namibia. På eftermiddagen tar jag en egen tur med cykel upp till vattentornet ovanför staden. Alla hus och tomter är inneslutna av höga murar som toppas av elektriska stängsel. Det är uppenbart att skillnaden mellan rik och fattig är stor.

Fyra nya deltagare ansluter för att cykla den sista etappen. Det är Lisanne, och Vincent, båda vänner till Jerome från Montreal. Terry från Australien ska slutföra den sträcka av tour d´Afrique han inte kunde genomföra föregående år. Fionas son från Montreal är siste man in i gänget som nu består av 51 cyklister. Det är redan trångt i lastbilen. Lulu hämtar in ytterligare ett fordon för att ge oss bra service under den fortsatta turen ned genom Namibia och Sydafrika.

Dag 100 den 26 april 2019, vilodag

Frukost på campen sedan en stadsrundtur på cykel. Några kilometer norrut till stadsdelen Katutura. Ett område som skapades under det Sydafrikanska Aparteheidsystemet vilket innebar att etniska grupper separerades. Det här området för färgade, centrala staden för vita och Khomosdal, en annan förort för mixade. Nu 30 år efter självständighetsförklaringen då regler som delade upp människor i olika områden togs bort är fortfarande stadsdelarna präglade av historien. Jag såg faktiskt inte en enda vit man eller kvinna under den timme jag kryssade mig genom Katutura. Standarden på bostadshus och verksamheter är betydligt lägre än in mot centrum men det är långt ifrån någon kåkstad.

Infrastruktur i form av el, tele, vatten, gator är relativt god jämfört med vad vi sett i utkanter av andra afrikanska städer. Standarden i centrala Windhoek är också hög i jämförelse med exempelvis Kairo, Khartoum, Addis Abeba, Nairobi och Lusaka. Vädret fortsatt fint med sol och ca 30 grader varmt. Tittade in hos en bilhandlare i centrum. Det är gott om SUV:ar och stora Pickuper. Vi diskuterar en begagnad Toyota Land Cruiser för 379.900 Namibia dollar eller 270.000 svenska pengar. Efter en del prat och skratt backar jag ur affären. Jag menar, ratten kan ju inte sitta på höger sida! Under eftermiddagen samlas alla deltagare på campen för att plocka med utrustning, och se över sina cyklar. Många byter till bredare däck eftersom kommande etapper till största del går på grus och sand. De som tillbringat två nätter på hotell i staden spenderar den här natten i tälten. Tidig start och frukost vid lastbilen imorgon klocka 06.00. Två veckors cyklande återstår på det stora äventyret. Det är helt ok. Jag är väldigt nöjd med resan så här lång och ser samtidigt fram mot tio dagar med Yvonne i Kapstaden. Att komma hem till sommar är inte fel även om den till största del blir på jobbet…