Bus to Gondar

Dag 27 den 12 februari, Al Qadarif - Metama, 158 km

Det gemensamma språket i gruppen är engelska. Innan resan föreställde jag mig att det inte skulle vara några hinder men det är något helt annat med ett andra eller tredje språk när samtalen lämnar det grundläggande, vardagliga och när man ska försöka förklara komplexa sammanhang eller saker som man funderar över. Det är inte så att de som har engelska som modersmål inte försöker men jag känner att de ibland inte lyssnar och inte följer det jag försöker konstruera på deras modersmål. Jag känner mig lite begränsad, att inte kunna vara som jag brukar. Det här har jag mött i samtal människor som flyttat till Sverige och till svenskan men först nu känner jag det under skinnet. Med engelska i lägret mäter man gärna vikt i stenar och det är verkligen ingen mening att tala om avstånd i mil. Avstånd är grundläggande för ett cykelarrangemang och här håller vi oss till kilometer eller som det här populärt kallas ”klicks” exempelvis - Only fifteen klicks to camp. Vid sidan av språk börjar det sociala livet i gruppen att sätta sig. Det är fortfarande så att alla snackar med alla och man kan sätta sig var som helst men ungdomarna, fransk- kandensarna söker sig gärna till varandra och det finns andra grupperingar. För egen del är det oftast Brad, Wolfgang, Andrew, Mike Paul, Fiona och Pete som jag hänger med. Under cykling åker jag delar av dagarna med Balder då vi håller ett likartat tempo. På vägarna genom Sudan har vi sett en hel massa fordon. Bostäder är inte särskilt högt prioriterat men fordon av alla slag är det gott om. Kinesiska motorcyklar bilar med framförallt två märken Toyota och Hundai. Många lätta lastbilar från Mitsubishi och äldre Beford lastbilar från 1950 talet som ryker och pustar. ”Good, like Trabant, you can fix all, no elektronik shit” som Wolfgang så pricksäkert uttrycker det. Bland de tyngre lastbilarna finns många äldre Scania och Volvo. Underhåll är säkert viktigt men än viktigare är att köra tills delarna inte håller längre. Olyckor har jag inte sett men däremot massor av fordon med problem utmed vägarna. Mängder av söndersprängda däck. Det här var sista etappen i Sudan. Lägret ligger en kilometer från gränsen. Situationen i Etiopien diskuterades vid mötet i lägret under eftermiddagen. De militära myndigheterna tillåter inte oss att cykla de två planerade sträckorna upp till staden Gondar. Det råder spänningar mellan den nya presidentens regim och tidigare lokala makthavare. Militären går ganska hårt fram för att hålla isär olika grupperingar och man vill inte ha några cykelturister i det här läget. För egen del känns det trist att inte få cykla de två bergsetapperna upp till Gondar efter en månads plattåkning. Det ska dessutom vara väldigt vackert men det är verkligen mitt eget ”dagens i-landsproblem”. Vi kommer att bussas upp till Gondar.

Dag 28 den 13 februari 2019, Metama - Gonder, 7 km på cykel sedan buss 185 km
Efter frukost i vanlig ordning vid tältlägret cyklade vi ned till gränsen till Etiopien. Gränskontroll först på sudanesisk sida sedan en promenad den torra gränsflodfåran till kontroll för inresa i Etiopien. Mycket vänta sedan bråttom, bråttom. Vid lunchtid cyklar vi fem kilometer in i landet. På vägen genom den lilla gränsstaden ligger röken kvar i hus och skjul som bränts ned vid oroligheter dagen innan. Militär väntar på oss, några minibussar och vår lunchbil. Vi packar cyklar på lastbil och oss själva i minibussarna. Sedan färdades alla fordon i kolonn på den av militären avstängda vägen mellan gränsen och fram till Gonder.

Utmed vägen ser vi förutom militär även en hel del civilt klädda personer utrustade med vapen. I den här situationen är det väl motiverat att stryka två sträckor av cykling och komma genom på ett säkert sätt. Utanför bussfönstret växlar landskapet, vägen slingrade sig uppåt i bergen och utsikten blir magnifik. Större träd mycket mer buskar, mer grönt och småskalig odling på väg ned mot Gonder. Hotellet ligger ovanför staden. Det är ett modernt och lyxigt ställe med alla bekvämligheter. De flesta av oss deltagare sover i våra tält i hotellets trädgård. Riktiga duschar och toaletter. Middag med alkoholhaltiga drycker! Ett glatt gäng hänger i baren långt fram på kvällen. Internetuppkopplingen är bra när den väl fungerar. Sociala medier verkar vara öppna.

Dag 29 den 14 februari 2019, vilodag

Ibland måsta jag nypa mig i kinden. Jag är i Etiopien, ser ned på den myllande staden Gonder. Från hotellets terrass några hundra höjdmeter över stadens centrum, som redan ligger på 2100 m höjd över havet. Det är lätt att allt blir vardag. Tvätta kläder, laga madrassen, köpa simkort, växla pengar, planera för dagen. Då är det härligt att ta en stund för sig själv. Se ut över stad, kullar och berg och njuta av att vara mitt i något som tidigare bara var bilder och kartor. Frukostbuffé på terrassen där dagens planer ritades upp. En Tuctuc ned på staden. Vi började med att besöka slottsområdet där härskare styrt i den här delen av världen från femtonhundratalet och framåt. Byggnadsstilen på Fasil Ghebbi har en hel del gemensamt med slott och borgar i Europa. Vi var en liten grupp Steve, Tim, Wolfgang, Brad och jag.

Nästa besök till Fasilides bassängen nära floden. En viktig plats än idag för en del av den Etiopiska ortodoxa kyrkan. Fantastiska träd med rötter som klättrade utmed murarna omgav själva bassängen. Efter kulturprogram krävs kaffe och öl. Det finns gott om båda sorter. Dagens utmaning blir SIMkort för data till telefonerna. Här är det bara det statliga bolaget som kan utfärda dessa. En lång väntan på kontoret mitt i staden men samtidigt väldigt intressant att se hur det vi först trodda var kaos, var ett omfattande men också rimligt system. Intressant även att lite mer ingående spana in alla människor i vänthallen. Jag slås av hur finlemmade många är här. Det finns på något sätt en ny nyans i hyn och i kroppsform jämfört med Sudan.

När kontoret är avklarat får vi hjälp av försäljare på gatan att klippa till formen på simkorten för att de ska passa i våra telefoner. Det blir även en del pyssel med inställningar men när det väl är klart fungerade nätet mycket snabbt och bra. I Sudan gjorde jag av med ca 500 MB data. Nu köpte jag 2 GB för att vara på den säkra sidan. Pris, ja 200 Birr motsvarande 60 kr. Resten av dagen spenderar vi i och runt hotellet.

Bush

Dag 24 den 9 februari 2019, Khartoum - Rufaa Bush camp, 142 km

Landskapet ändras när vi lämnar Khartoum och fortsätter i sydöstlig riktning utmed Blå Nilen. Det är inte så att vägarna går precis utmed floden. Man kan ibland ana vattnet bakom en trädridå. Marken runt vägen är nu täckt av gulnat, nästan vitt gräs. Gräset betas av får, getter och nötboskap. Djuren är inte inhägnade utan vallas av pojkar med käpp i handen. Gräset binder sanden och den jord som bildas vid förmultning ger förutsättningar för odling. Flodbädden tillförts säkert sediment från översvämningar. Odling av spannmål, grönsaker och frukt blir naturliga inslag

Området runt Dongola har likande förutsättningar. I övrigt har Sudan, på vår resa enbart handlat om sand och sten. Endast mindre inslag av konstbevattnade odlingar nära floden. Jag stannar vid en myllrade marknad utmed vägen. Här säljs och köps getter. En grupp män sluter upp. Någon kan lite engelska. Var är du från? Vad heter du? Var till ska du? Klämmer och känner på cykeln. Bra cykel, vad kostar den? Det är som alltid i Sudan trevlig stämning, skratt och handskakning. Jag frågar om getterna, vem äger, vad kostar dem? Det håller på att bli affär men det stannar vid att priset är ca 100 kronor för en prima get.

I lägret på eftermiddagen har alla som startade på morgonen kommit in.

Ganska mycket mötande trafik på väg in mot Khartoum på morgonen. Sedan god medvind och bra fart under hjulen. De nya deltagarna har mycket att smälta och var alla ganska trötta efter cyklingen Tre är Britter. De är från London. Sedan har vi Sandish från Mombay och Martin från Bern. Även om dagens etapp var lätt i medvinden är det mycket som ska falla på plats för den som är ny. Resan hit, läger, tält, trafik, många nya människor och så 14 mils cykling ovanpå det.

Dag 25 den 10 februari 2019, Rufaa Bush camp - Bush camp, 145 km

Ett tidigt stopp efter fyra mil. Jag cyklar med Brad, Wolfgang, Lenore, och Tom i bakre delen av fältet. Vi stannar på samma ställer som den stora lastbilen fyller gas och vatten. Där beställer vi kaffe och pannkakor. Ganska tjocka och väldigt goda! De sitter som handsken för mig. Frukosten var framflyttad en kvart till 06.00 för att fler deltagare önskar komma igång och cykla så lång sträcka som möjligt innan det blir som varmast. Jag tvingade i mig en mugg av gröten. Nu blir pannkakan perfekt och så mättande att jag hoppade över lunchmackan vid 72 km.

Bland de cyklar som används har de flesta stålram och är byggda för touring. Ett brett register av växlar och stryktåliga däck, generellt kring 35 mm breda. Bredare däck har vi undanstoppade på lastbilens tak. De ska användas vid de sträckor som går på sand och grusvägar. Schwalbe Marathon är ett populärt däcksval. Alla deltagare har någon form av väska på styret, på pakethållaren eller som jag en ramväska som hänger under ramen mellan styre och sadel. I väskan finns plats för reservslang, reparationssats, multiverktyg, fösta hjälpen väska, kamera, lite toapapper, extra vindjacka mm. Några har mycket mer grejor med sig. Wolfgang har bland annat har dynamo i hjulnavet med en egen installation för omkoppling till färddator och batteriladdare. En omfattande anläggning ”East German style”. Tom har en solfångare på pakethållaren uppkopplad till högtalare och spellista på mobiltelefonen. Min konfiguration är mer fokuserad på lågt luftmotstånd varför jag och ytterligare några deltagare kombinerar styret med s.k. aerobars. Dessa gör att sittställningen blir mer ned- och framåtlutad vilket har två stora fördelar. Ett du kan variera din sittställning mer och två, du får en mer aerodynamisk form vilket är en stor fördel i motvind. För mig är det ofattbart att vi bara är en handfull deltagare som använder dessa.

Bush camp var rubriken på dagens slutmål efter 138 km platt cykling. Hård vind är bra för att hålla bort flugor, torrt är bra för då finns inga mygg. Baksidan på den här platsen var vassa törnen i två olika storlekar. Den lilla varianten gick genom både tältunderlag och tältbotten. Jag förstärkte det uppblåsbara liggunderlaget med ett överdrag och håller tummarna för att det ska hålla. Dagen kommentar kom från Vikas, Vancouverbo med indiskt påbrå, när jag tog på mig tröjan.

-Thanks Matt for putting your shirt on. It´s not a sixpack you´ve got there! More like a familypack!

Dag 26 den 11 februari 2019, Bush camp - Al Qadarif, 152 km

Samtalsämnet vid frukost handlade om Lyndon och Andrew. De hade haft besök av råtta i tältet och även fått varsina bett. Doktor Jane har behandlat. Den första skorpionen visade sig när Pete gjorde sin kvällstoalett. Jag vaknade på tältgolvet med hål i madrassen. Det är väl ungefär som en sticka i foten jämfört med bett från råtta eller skorpion. Madrassen lagades i alla fall under stor palaver under tiden vi väntade på middagen. Det finns många specialister i gruppen och idéerna är många. Kul inslag i vardagen… Dagens sträcka var åter flack och ca 14 mil lång. Landskapet är relativt likartat med mer omfattande inslag av buskar och mindre träd. Lägerplats utanför staden Al-Qadarif. Vid lägret fanns en inhägnad där man köpte en hink med vatten för 3 kr och där man avskilt kunde duscha av sig över hela kroppen. Mycket uppfriskande!

Khartoum

Dag 22 den 7 februari 2019, Abu Dolaooa - Khartoum, 90 km 

Dagens etapp är struken och ersatt med buss. Med anledning av politiska oroligheter i Khartoum kräver myndigheterna att vi reser samlade i buss till lägerplatsen i stadens södra utkant. Staden där vita Nilen med upplopp från Victoriasjön i Uganda rinner samman med blå Nilen som i sin tur har källa i Etiopien. Det låter som goda förutsättningar men Sudan är ett land med 40 miljoner invånare hårt ansatt av torka och värme. Ett av de fattigaste länderna i världen beräknad på BNP. Vår buss tog  en väg runt de centrala delarna av staden. Att se det myllrande folklivet, alla slitna hus, fordon, gator, mängder av plastpåsar som fastnat i buskar, plastflaskor som tumlar omkring i sanden. Det var nästan för mycket på en gång. - Du har inte varit i Afrika förut va? Nick jobbar på ett brittiskt företag som gör utvecklingsarbeten i regionen. -This is the way it is, more or less!

Tio kilometer efter det att vi passerat över blå Nilen var vi framme vid dagens läger. En plats omgiven av träd och med både vatten och el, som kommer och går. Platsen ligger i anslutning till en Moské. Man skulle kunna likna den vid en folkpark eller biergarten, utan öl förstås! Tvagning med vatten från en kran på väggen som sedan spolar ner i toahålet i golvet. Flipflopen behåller jag på men annars är det mycket uppfriskande och skönt att tvätta sig igen. Eftermiddagen till återhämtning, cykelfix och att skölja upp kläder. Nu lämnar Jonas, Leonard och Gabbi. I stället kommer det in nya fyra nya deltagare. Jag avslutade kvällen i trädgården bakom Moskén. Gräsmatta, träd, plantor, fågelsång, vatten som sipprar ner från vattentanken. Tid för kontemplation när jag får sällskap i trädgården av en man som, vänd mot Mekka ber en bön till sin profet och gud.

Dag 23 den 8 februari 2019, vilodag i Khartoum

Frukosten först klockan halv nio. En vilodag där arrangörerna ordnar med frukost. Det är en bra lägerplatsen men den ligger trots allt i ett industriområde i stadens östra utkant. Martin den nya deltagaren från Bern arrangerade en taxi med plats för tio personer för resa in till stadens centrum. Det är fredagsbön och helgdag. Det mesta är stängt mitt på dagen men det känns ändå roligt att göra något när man för, kanske enda gången i livet, kan göra Khartoum. Vi åker huvudvägar in mot centrum sedan utmed flodbankarna på Blå och Vita Nilen. Närmare centrum är bilden av staden mer hoppfull. Det är en generellt högre standard. Här finns affärer, verksamheter och företag blandade med officiella byggnader. Utmed Blå Nilens strand ligger oljeföretag, banker, museum, regeringsbyggnader och några hotell. Närvaro av polis och militär i detta område är påtaglig men långt ifrån så synlig som den var i Egypten. Här i Sudan har vi ingen poliseskort, ingen polis vid lägren. De sudanesiska reseagenterna ordnare allt lokalt. Ingenting vi märker något av. Bussen gör en gir ner mot Vita Nilens flodbank. I ett egenarrangerat friluftsområde bland låga träd finns små öppna fik. Bland träden några apor med grönskimrande päls. Jag blöter fötterna i floden. Wolfgang håller vakt på krokodilerna. Lugn, jag skämtar bara! Återstår att se om de dyker upp någonstans under resan.

Museer och affäre var stängda för fredagsbön så vi bestämde oss för mat och varför inte på ett bra hotell. Sedan följer en suralistrisk upplevelse. Vi kör upp till Corinthia Khartoume Hotel och går in i en lyxig sexstjärnig tom, sval och enorm foajé där ett vattenfall bildar basen till tre glashissar som går upp i kärnan av den 18 våningar höga konformade byggnaden. Jag går in där det är marmor, spegel, handfat, vatten, tvål, pappershanddukar och toastol som går att spola! Väl uppe på toppen, en fantastisk utsikt över platsen där regionens livsnerver rinner samman. Tio hungriga cyklister äter hamburgare och sörplar milkshake. Det här hotellet kan inte gå med vinst. Det måste finnas andra resurser som gör det möjligt att hålla en sådan här prestigeanläggning gående. Tillbaka till lägret vid tretiden. Möte med information om kommande sex dagar på cykeln. Ett lokalt band spelade traditionell musik. Härliga rytmer och kul inslag. Dansare visar hur och många av oss deltagare är med och stuffar. Lokal tv gör inslag. Shirley, Lenore och jag får berätta inför kamerorna och för den lokala borgmästaren, hur mycket vi tycker om att cykla i Sudan och om att möta människorna här.

Desert

Dag 19 den 4 februari 2019, Dongola -Dead Camel Camp, 143 km

Den första riktiga prövningen. 14 mil cykling i sid och motvind med temperaturer mitt på dagen över 40 grader. Då det är vinter här. Vägen går någon kilometer upp i öknen från Nilens västbank. Fram till lunchstopp vid 8 mil är temperaturen behaglig men det blev snart väldigt varmt. De deltagare som håller ett högre tempo är framme vid campen vid halv två och kan vila i skuggan, dricka vatten, kaffe och äta salt soppa. De som måste kämpa hårdast är också de som kommer sist in. Idag kom de in just före fem. Det blir kort tid till återhämtning inför en liknade etapp imorgon. Vi hjälps åt att sätta upp tälten till de som kommer sent och försöker serva dem med vatten och uppmuntran. Lägerplatsen ligger i öknen utmed vägen. Den här dagen svetsar samman gruppen än mer. Vi sitter alla tillsammans i skuggan bakom lastbilen. I tälten är det ändå 50 grader varmt. Diskussion om öl, ölbryggerier, sorter, smaker, länder som brygger bra, ett substitut till bristen på densamma. Idag cyklade jag tillsammans med Frederic. Vi höll ett lugnt men effektivt tempo, stannade vid lunch och en vid en affär för satt köpa dricka. Nu går det år mycket vatten. Den torra luften och värmen gör att jag vill dricka hela tiden. Vid halv åtta på kvällen är det tyst i lägret. Har man otur hinner man inte somna innan snarkarna, förmodligen även jag, sätter igång. Nu vill ingen slå upp tältet bredvid Leonard. Det är ok enligt Leonard att jag berättar det. Stjärnhimlen är helt fantastisk. Det är en av fördelarna med läger i öknen. Jag har aldrig sett så många stjärnor på en gång. Andra fördelar med ökenläger är att de är lätta att bevaka, toa på behörigt avstånd från lägret, gott om utrymme för att välja plats till tältet. Nackdel är avsaknad av vatten till dusch och sen värmen som finns kvar i sanden till långt fram på morgonen.

Dag 20 den 5 februari, Dead Camel camp - Desert camp, 143 km

En mycket tuff delsträcka. Motvinden och värmen ökar snabbt och mitt på dagen är det 43 grader varmt. Vindarna känns som om de kom från en nyöppnad ugnslucka. Vid lunchstopp efter 80 km slår jag följe med Steve, Balder, Clemont och Andrew. Vi stannar två gånger vid det vi kallar ”coke stopp” men som här är små skjul där resenärer dricker te, kaffe och tar skydd från solen en stund. Vi väljer att stanna i två timmar för att fylla på med vatten och läskedryck och för att vänta ut den varmaste tiden mitt på dagen. Den avslutande sträckan handlar om att rulla lugnt, stanna var femte kilometer för mer dryck och vila innan vi slutligen når lägret- Ett stort manfall under dagen. Dryg hälften av deltagarna plockas upp av arrangörerna eller av vänliga människor som erbjöd skjuts. Wolfgang var en av dem. Main got Mats, was dar var varm! Wolf blev också god vän med Hamed som han liftade med. Några av deltagarna har fallit under dagen. Någon har gått på hjul på den som cyklar framför, en annan ramlade när han var tvungen att lämna asfalten för en framtjutande buss och samtidigt mötande trafik. Bussarna kör mycket fort och de släpper inte på gasen. De är vana med att folk håller sig undan och vi är ett udda inslag som dessutom tror att vi kan vara kvar ute på vägrenen. Det kan man inte. Vidare har värmeslag drabbat en av våra cyklister. För egen del känns det mesta bra. En förkylning som sitter i bihålorna är enligt doktor Pete troligen orsakad av den torra och sandiga luften som vi hela tiden andas. Mycket trött idag.
  

Dag 21, den 6 februari 2019, Desert camp - Abu Dolooa, 148 km

Vaknade vid midnatt av att någon i närheten försökte kräkas. När jag kom fram ligger Steve på marken utanför sitt tält. Han krampade och kippade efter luft. Strax efter kommer Phil. Jag hämtade min madrass, Phil letade rätt på doktor Jane. När Steve ligger i framstopa sidoläge och med sovsäcken över sig är Pete på plats. Jane och Pete sätter dropp och tar hand om Steve. Phil och jag är nu mest i vägen. Det här var ganska omskakande. Från mitt tält ser jag Jane sitta vid Steve mer än en timme senare. Även följande etapp genom öknen blir tuff, varm med sidvind och motvind även om det är något lindrigare än gårdagen. Ett flertal deltagare väljer att bryta. Arrangörerna kör sina tre fordon utmed vägen och när någon visar någon tummen ned, så stannar de. Det är oftast vatten som behöver toppas upp. Vi uppmanas att hellre stoppa än att fortsätta med halvfulla flaskor. Det är framförallt Toyotabussen med Tallis som kör upp och ned i fältet. Öknen skiftar lite. Nu finns det ett och annat träd här och där, annars sand, sand, grus och sand. Ingen skugga, bara en väg som försvinner i fjärran. Ibland kröker den lite. De människor som lever här har inte fötts på de delar av jorden där förutsättningar för liv är säskilt bra. Vi i Sverige är verkligen priviligierade. Det må vara varm ibland och kallt ibland men vi har alla förutsättningar att hantera det. Det har man inte här. Tillsammans med Balder, Andrew, Clemont och Tim, den pensionerade postmästaren från Sydney stannar vi vid en liten byggnad för att söka skydd från solen. Då kommer fem grabbar i fem till tioårsåldern springande. De startar en liten eld, hämtar vatten och sätter på en kanna på elden. De gör te till oss.

Det tar en stund med det var det väl värt och vi kunde sedan plussa på betalningen ordentligt. Ytterligare en deltagare, Fritz gick över sin gräns idag. Först fick vi inte stopp på honom när han cyklade förbi lägret. Väl där gick han omkull och fick också behandling mot värmeslag. Wolfang, mein friend, var också väldigt tagen när han kom fram. Brad, Karl och jag höll ett öga på honom, såg till att han drack och åt, hjälpte till med tältet. De avslutandeg sex kilometerna hade Wolf åkt med lunchbilen. Den Sudanesiska öknen är inte att leka med för oss västerlänningar. Only mad dogs and...

Restdays

Dag 17 den 2 februari 2019 Vilodag i Dongola, Sudan

En utflykt arrangerades till en arkeologiskt intressant plats, Jerbel Barkar, med pyramider från den Nubiska högkulturen i Nildalen. Jag valde att avstå Pyramiderna lockar men inte att åka minibuss 30 mil tur och retur genom ett ökenlandskap som liknar det vi cyklar genom. Vi som blev kvar ägnar förmiddagen åt att söka rätt på lite frukost, tvätta kläder, göra rent cyklar och tält, läsa böcker. Jag slöade till ordentligt. Rik och bekväm lät jag en kille på campingplatsen göra min tvätt. Han erbjöd sig göra jobbet och få betalt för det. Vi gjorde upp, tog i hand, tvätten blev ren. Jag fick en dubbel känsla, å ena sidan av kolonialism och en annan av pragmatism. Ryktet om den goda pizzan hade spridit sig i lägret. Mitt på dagen samlade vi ihop ett gäng som åter cyklade upp till restaurangen på resorten. Tillsammans med Fritz, pensionerad businessman från Hongkong, Tom, och Brad från Vancouver, Scott från Toronto, Richard, nyligen pensionerad (bara 58 år, hmmm också!) domare i marinrätt från Ontario och Wolfgang förstås. Här spenderade vi några timmar i skuggan med god mat och dryck.

Alkoholhaltiga drycker säljs dock inte i Sudan. Det gör däremot klädnypor. Vi hade mycket roligt när vi gick igenom hela marknaden med våra cyklar och försökte hjälpa Wolfgang att köpa klädnypor. Med hjälp Google translate hittade vi butiken som sålde den här typen av hushållsartiklar. Nyporna var tillverkade i Kina och för 20 st bambu-nypor betalde vi den astronomiska summan av 5 kr! Rengöring och smörjning av cyklarna är viktigt. Den torra luften, damm och sand sliter på alla rörliga delar. Vid underhåll kan man också uppmärksamma förslitning som om de får fortgå helt kan hindra cyklandet. Vår mekaniker Ryan hjälper gärna till om man bokar tid men honom. Clemont har upptäckt sprickor i fälgen till bakhjulet. Det är mycket svårt att hitta en liknade fälg. Vi hoppas att den håller tills det att vi når Addis Abeba där en inskickad reservfälg kan finns på plats. Jerome hade ett liknande problem när hans cykel blev skadad vid flygresan till Kairo. Jerome lånade inledningsvis av personalens cyklar men var också tvungen att avstå vissa sträckor. Reservdelen kom till Luxor.

Dag 18, 3 februari vilodag i Dongola

Den extra vilodagen beror på det spända inrikesläget i Sudan. Sträckningen har ändrats från den ursprungliga planen. Nu följer tre etapper med läger i öken. Sedan en bussresa runt Khartoum. Från den 8 februari kommer vi åter att cykla och campa enligt ursprunglig plan.

Vi använde den extra vilodagen till att handla frukost på marknaden, att cykla runt och uppleva det pulserande folkliv och levnadsvillkor som skiljer sig så mycket från det vi är vana vid.

Lite som att följa med på dokumentär eller nyhetsreportage från den så kallade tredje världen men nu in "real life". Möten med alla glada och vänliga människor blir grädden på moset eller här, löken på kycklingen. Wolfgang och jag besökte en smedja. Jag visade den kniv som min son Joel gjort. Kniven beskådades, diskuterades och slipades innan vi fick kaffe och det blev mer prat om livet. En av männen kunde lite engelska, vi använde massor av sudanesiskt teckenspråk!

Dongola är en viktig stad för jordbruket i landet. I staden finns en rad myndighetsbyggnader där några visade spår av oroligheter som skett här tidigare i år. På bland annat det metrologiska centret och det hotellet där våra cykelkompisar bor var många fönster förstörda och det fanns restera av bränder runt byggnaderna. Höjda priser på bröd var en av de utlösande faktorerna till oroligheterna. Bagerier är de enda ställen där folk står i kö. Jag har försökt fråga men det är svårt att få grepp om skola och utbildning. Enligt uppgifter på nätet går endast varannan unge i skola. Att tala engelska är givet för de ungdomar som har möjlighet att studera vidare. Vi har träffat några av dessa killar. Kvinnor och flickorna undviker oss, hejar eller ropar inte ”how are you?” även om de gärna tar en titt på stenkulorna i deras glasaffär!

Dongola

Dag 15 den 31 januari 2019, Farkha - Nile Ferry camp, 141 km
Inryck från Sudan så här långt är enbart positiva. Människor är vänliga och välkomnande, utan att
tränga sig på. Vägen genom öken och utmed Nilen är bra och trafiken gles. Utmed vägen har vi passerat ett antal platser där män med metalldetektorer söker guld. Mycket enkla skydd mot solen sedan går eller åker man Toyota pickup till uppsamlingsplatser. Ingen lyx i alla fall inte för arbetarna, det är helt säkert.

De människor som bor och arbetar utmed floden är måna om att vårda sina byggnader och odlingar. Min upplevelse är att det finns ett större gemensamt ansvar i Sudan jämfört med Egypten. Åter en lägerplats på en sandplan mellan vägen och floden. Ett nytt dopp i floden. Från flodbanken vid lägerplatsen har vi en helt magisk vy. Solnedgången över Nilen i Sudan kommer jag att minnas så länge jag lever. Med på resan finns tre par. De cyklar för det mesta tillsammans. De är alla vana cyklister och långt ifrån sist in till lägret på eftermiddagarna. Det är Gerry och Loraine, ett par i 50 årsåldern från Montreal. Bland de äldsta deltagarna är Phil och Veronica samt Daniel och Shirley. Alla fyra i sjuttioårsåldern. Jag pratar gärna med Daniel och Shirley från Boston som är pensionerade oceanografer och hårdnackade Trump motståndare. Även Phil och Veronica är lättpratade. De har lämnad livet som farmare på Sydön, Nya Zeeland och istället flyttat till staden och barnbarnen i Aukland. Vid mötet innan middag meddelade arrangören att man i samförstånd med myndigheterna att vi inte ska cykla in och genom Khartoum. En busstur planeras förbi staden vilket innebär att vi får två vilodagar i Dongola istället för en.

Dag 16 den 1 februari, Nile Ferry camp - Dongola, 116 km
Cyklingen i skön medvind. Nordlig vind som följer Nilen söderut är den vanligaste vindriktningen vid den här årstiden. Det och den relativt behagliga temperaturen under dagarna är säkert anledning till att turen starta i Kairo i januari.

I Dongola delas gruppen i två delar. Alla cyklar parkeras vid den av murar omgärdade
campingplatsen vid floden. Några väljer att ta sina väskor på en Tuctuc till stadens hotell, vi andra slår upp tälten på det sköna gröna gräset. Det är helgdag och alla affärer stängda under fredagsbönen. Campingplatsen ligger någon kilometer från närmaste Moské. Middag ordnar vi på egen hand. En Tuctuc-tur genom staden till en lyxig nybyggd restaurang och resort. De pengar jag växlade räcker väldigt långt. Middag med kycklingsallad toppad med en mäktig pizza, en vatten och en cola för 50 spänn En liten Fanta på campingplatser 3 kronor. Förhoppnings kommer vi få sovmorgon och inte höra något av första bönen kl 05.00.

Sudan

Dag 13 den 29 januari 2019, Abu Simbel - Wadi Hafa, 74 km

Det är en logistiskt avancerad operation att erbjuda 35 cyklister en angenäm och säker resa. Rutten kompliceras av en färjetur över Nassersjön på en och halv timme och därefter en gränsövergång. Det kan låta enkelt men här behövs stöd av lokala agenter, förhandlingar med polis, tull och andra lokala myndigheter. Bara att flytta tre fordon och en grupp cyklister in mellan alla långtradare i kön till färjan och över gränsen. Alla dokument ifyllda och fordon klarerade samtidigt med cyklister. Vid gränsen, väntar först egyptisk tull sedan genomgång av dokument innan vi slussades ut i en neutral zon. Därefter kontroll av pass och inresehandlingar till Sudan. Gränspasseringen tar tack vare arrangörens och de lokala agenternas goda assistans endast tre timmar. Wolfgang och jag parar ihop mer och mer. Han är en härlig 68 årig svetsare från gamla Östtyskland.

Innan pensionen byggde han pipelines på många otillgängliga platser. Wolfgangs engelska är betydligt mer begränsad än min men med mycket glatt humör och ständiga upptåg får vi till en rotvälska av tyska, engelska, skratt och svenska. Porten öppnas till Sudan. Vi har en fin asfalterad vägsträcka ned mot Wadi Hafa vid Nilen eller snarare Nassersjöns övre översvämmade del. Läger på en sandplan. Vid tältplatsen finns telefonkort-försäljare och valutaväxlare på plats Allt organiseras av de sudanesiska lokala agenterna, varav en är från den nationella turistbyrån. 

Lokal polis är också engagerad i trafiken men bryr sig inte i den andra hanteringen. Vid ”riders meeting” före middag talade Tallis om vikten av att stänga tälten, att inte byta om utanför tälten, att skaka skor och väskor på morgonen.  -Now we are on our way to real Africa! 

Dag 14 den 30 januari 2019, Wadi Hafa - Farkha, 151 km
Ett dopp i Nilen var dagens absoluta högpunkt. Efter femton mil genom ökenlandskap i Sudan var det mycket välbehövligt och uppfriskande. Floden är här ca 200 m bred och vattnet strömmade som i en älv. Botten sandig, krokodilerna vilade. De små maskarna i vattnet tumlade bort i det strömmande vattnet, hoppas jag. Tillsammans med Peter, Andrew och Phil satt jag en lång stund på flodbanken och tittade på några fiskare, på betande åsnor och en fågel som de engelsktalande herrarna benämnde som ” Kingsfisher”. På utseende och rörelsemönster skulle jag nog tro att det var en semestrande Fiskljuse.

Jag får en del kommentarer och frågor till den här bloggen. Jag försöker svara men det verkar vara något fel på den funktionen. Här kommer svar på några av era frågor. Hur ordnas vattenförsörjning? Arrangörerna fyller dagligen sina tankar lokalt och behandlar sedan dricksvattnet med kemikalier. Alla deltagare uppmanas att toppa sina vattenflaskor inför cykling och vid lunchstopp. Om det blir kris utmed vägen gör man tummen ned när lastbilen eller lunchbilen kör förbi. I nödfall går det också att ringa till Tallis. Då kan han styra det fordon som är närmast till den behövande. Olyckor hanteras på samma sätt men då är det doktor Jane som prioriterad. Hur låser vi cyklar och tält? Cyklarna låser vi ihop med varandra, gärna i något fast föremål om det finns. Tält och cyklar placeras med fördel i närheten av lastbilen för att bilda en liten avgränsad by. Skiljer sig vanan att cykla mellan deltagarna? Den största delen deltagare är i 50 års åldern och 60 plus. Ungefär en tredjedel är ungdomar i trettioårsåldern. Har man mindre barn, är mitt i karriären, knapert med pengar. Då är man inte med på den här resan. Idag på en etapp över 15 mil skiljde det ca tre timmar mellan första och sista deltagare. Det är ganska mycket. Det blir långa dagar för de som har tränat minst, vilket givetvis sliter mer på flera sätt.  

Abu Simbel

Dag 10 den 26 januari 2019, Aswan -Desert camp, 145 km 

Upplägget på de dagar som är cykleldagar har sina rutiner. Lägret vaknar vid fem halvsextiden på morgonen. Alla packar ihop sina tält och lämnar väskan vid lastbilen. Hemma hos mig, i mitt tält, är det en given ordning var väskan ska stå, var påsen med alla fordral till tält, pinnar, tältbotten, luftmadrass, sovsäck, uppblåsbar kudde ska förvaras. En säck för elektronik med laddare och sladdar. Glasögon necessär och pannlampa har också sina givna platser. Färdigklädd för cykling och med väskan lastad på lastbilen äter man frukost. Självklart efter handtvätt, fördisk av tallrik, mugg och sked. Gröt och banan är de viktigaste ingredienserna vid sidan av kaffet, i alla fall för mig. Disk och sedan iväg. Vid ankomst till dagens mål är det av med cykelkläder, dusch om det finns, sedan upp med tältet. Efter cykling finns grönsakssoppa och kaffe/te tillgängligt fram till infomöte och middag innan solen går ned vid sextiden. Några sitter kvar och pratar men de flesta drar sig tillbaka till tältet redan vid halvsjutiden. Läger i öknen utmed vägen mellan Asuan och Abu Simbel är som Wolfgang utrycker det ”Egyptian stile, ohne duschen”. Det är då våtservetter kommer till användning. Dagens sträcka gick upp från Nildalen, genom ökenlandskap i ett högt tempo. Steve, idrottslärare från San Diego och jag turades om att dra och vi var idag en knapp halvtimme före tredje man in till lägret. Eftermiddagen varm, +33 under solskyddet bakom lastbilen. Kvällen betydligt svalare.

Dag 11 Söndag den 27 januari 2019, Desert camp - Abu Simbel, 151 km 

Öknen skiftade från helt plan till plan med mindre stenkullar här och där. Kullarna som troligen varit berg har eroderats ner av vind, värme och sand och formats till mindre pyramider ute i ökensanden. Det här är väl det mest anmärkningsvärda vi ser på vägen genom öknen. Vid sidan av den sandstorm som byggs upp mitt på dagen. Stormbyarna kommer så småningom i ryggen och gör de avslutande 50 kilometrarnas av dagens 150 till en ren parad. I Abu Simbel på bakgården till Hotel Tuya står nu de flesta av deltagares tält. Några väljer att boka rum. Tillgången är dock inte stor. Några som  hoppats på rum är nog lite besvikna just nu. Allra helst som bakgården till hotellet har mjuk sand och vinden sliter i tältdukarna.

Vid lunch ute på cykelturen fick vi reda på att Macron, le president, skulle komma till byn för att besöka templet, bara 500 m från hotellet, vid Nassersjöns strand. Templet som flyttades för att inte översvämmas när dammen byggdes på 1960 talet. När en president ska fram får ingen annan vara i vägen. Gatorna stängs av. Det står en snut i varje knut och konstaplar där emellan. Nåväl det hela blåser snart över. Middag på hotellet i sällskap med Andrew från Sydney som också bott i Vancouver och som är född i Kapstaden. Med Fiona från Montreal och Wolfgang. Imorgon är det vilodag. Kvällen innan och under vilodag är det ingen matservice av arrangörerna utan deltagarna får själva svara för detta.

Dag 12 den 28 januari, Vilodag

Omfattar persedelvård, tvätt, rengöring av cykel och personvård i form av dusch, promenader. Idag har vi vanliga turister kunnat följa presidentens exempel och ta oss bort till tempelområdet. Mycket väl värt ett besök. Fantastiska tempel där människor för flera tusen år sedan skurit ut stora rum ur sandstensberg. Även ingångarna smyckade med många meter höga utskurna statyer. Ett motsvarande konststycke var att på 1960 talet flytta bergen med templen ett sjuttiotal meter uppåt och 150 meter bakåt för att undvika att de skulle dränkas i den stora fördämningen av Nilen som samtidigt byggdes strax söder om staden Asuan. Templen är skapade under Faraon Ramesses II och hans hustru Nefertari ca 1300 f.kr. Under lång tid var templen begravda av sand, vilket också bidragit till de är nu är väl bevarade och lätt tillgängliga. Mycket imponerade både ut och invändigt. Orten Abu Simbel är i övrigt inget särskilt. En mindre lokal marknad, uttagsautomater och några hotell på de landområden som förbinder templen och färjeplatsen över Nassersjön. Just nu är vattenståndet högt i sjön för att under sommaren succesivt användas till elektricitet och fortsatt fylla på nytt vatten till nedre delar av Nilen. Flodens vatten och sediment är avgörande för liv i floddalen. Utan bevattningen öken. Regleringen gör dock att översvämningar uteblir och marken utmed floden får inte den påfyllning av sediment som den så väl behöver. ”Riders meeting” informerar om nästa etapp på resan söderut genom Afrika. Möjligheter att använda sociala medier i Sudan är begränsad. Det finns en plan om att bussa förbi Khartoum. 

Nile

Dag 8 den 24 januari 2019, Luxor - Idfu, 114 km

En relativt kort sträckning men med väldigt många intryck att processa. Rutten upp utmed Nilen är fylld av småskalig odling av grönsaker, sockerbetor, bananer allt inbäddad av palmträd och av buskar med små gula eller röda blommor. Det småskaliga jordbruket hanteras till stor del manuellt och transporter sker med åsnekärror till uppsamlingsplatser där överlastade bilar tar över.

Många barn är med i arbetet eller finns utmed vägen. Jag funderade redan i Kairo over möjligheter till skolor. Vi cyklar generellt på förmiddagar då det borde vara undervisning. Jag ska fråga våra egyptiska vänner som är med på turen om rätt och möjlighet till eller från skola. Många barn ropar till oss när vi passerar. ”Hallo, hallo”. Det är det absolut vanligast men några har även ropat ”money, money” och på ett ställe var budskapet ”fuck off”. De senare har jag också förståelse för. Vi rika turister cyklar faktiskt på deras bakgård. Vi åker inte ens buss eller bil trots att vi faktiskt har råd. Arrangörerna vill att vi ska cykla i mindre grupper, det gäller särskilt kvinnor. Fredrick får punktering vid avfärd på morgonen så tillsammans med Sam är vi sist ut från hotellet i Luxor. När vi kom ifatt de andra stannar Sam kvar som siste man. Sam är en 25 årig kille från Montreal och en av de assisterade ledarna. Idag har han uppgift att vara sist och se till att alla deltager kommer fram till dagens slutmål. Parallellt utmed Nilen går järnväg, en kanal och väg. Kanalen används till bevattning Gränsen mellan bevattnad grönskande mark och öken är knivskarp.

Vi slår upp våra tält på en allmänning strax utanför staden Idfu. Polisen patrullerar vilket gör att vi kan lämna tälten och röra oss friare i området. Vid samlingen innan middag påminner doktor Jane om hygien, vätska och malariatabletter. Vid mötet kom även frågan om situationen i Sudan upp. Internationella nyhetsrapporter talar om ökad intern oro och protester. Tallis menar att de uppgifter han har med lokala företrädare inte ger samma bild och att det för närvarande inte innebär några ändringar i resplanen. Samtidigt säger han att det kommer finnas möjligheter till alternativa lösningar.

Dag 9 den 25 januari, Idfu - Aswan, 103 km   

Över floden genom Idfu sedan söderut på en mindre väg utmed Nilens västsida. Vägarna har så här långt varit asfalterade och av god till mycket god kvalitet. Dagens rutt går nu på en mindre väg med en hel del sand och skavanker men den erbjuder omväxlande frodig växtlighet, små byar. Den svängar emellanåt upp från flodbädden in i det oändliga ökenlandskapet. Många barn och unga utmed vägen idag också. De byggnader som ser ut som skolor verkade stängda och i ganska dåligt skick. Jag frågar vår egyptiska medföljare. Idag är det fredag och muslimsk helgdag i Egypten svara han. Skolorna stängda. Utbildning är dock fri för alla barn från 6 års ålder upp till och med universitetsstudier. När jag frågar en gång till om alla barn vi sett i byar, utmed vägar och på fält sägrer han att vissa föräldrar väljer att inte skicka barnen till skolan. Att de istället gör uppgifter i hemmet.  

Jag cyklar åter med den grupp som avslutar fältet. Idag är det doktor Jane (inte syster Jane för dig som kommer ihåg den slagdägan!) som svarade för att hålla reda på oss som är sist. Hennes yrkesroll i arrangemanget blir allt mer viktig. Många av deltagarna är rejält förkylda, några har mer allvarliga magåkommor. Andra problem är överansträngda knän, fotleder, handleder och slitna bakdelar. Den senare kallas på engelska ”sadelsoar”. Drar man på sig den är det rejält obekvämt att cykla 4 till 6 timmar om dagen. Olyckor har vi så här långt varit förskonade från. En del av dagen cyklar jag tillsammans med Loreine från Washington DC. Hon är fd. militär i fyrtioårsåldern som nu arbetar på en federal ekonomiavdelning. Även idag var budskapet att hålla sig i små grupper för att avstyra de ungdomar som på olika sätt kan hindra vår cykling. Jag har dock bara positiva erfarenheter av vänliga människor och nyfikna barn och ungdomar. Welcome to Egypt!

Dagens sträcka slutar vid ett litet pensionat vid Nilen. Från gården innanför murarna har vi en fin utsikt över floden och staden Asuan på motsatt flodbank. Det är en lång väg till en bro för att ta sig runt till staden, så under eftermiddagen sitter de flesta i grupper och pratade om dagen och om våra liv. Det är bra att vi är en så många som ca 40 personer. Visst blir grupperingar men det är alltid möjligt att sätta sig bredvid och ta del av samtalen. Det är också helt ok att krypa undan en stund för att läsa eller blogga eller vad man nu vill göra på egen hand.